tug

Andres Lokko igen. Herregud. Jag får komplex igen. Det jag kommer göra nu bryter nog mot samtliga existerande upphovsrättslagar that there is, men jag kan faktiskt inte nöja mig med att länka eller citera kortare stycken. Här följer hela Lokkos senaste krönika:



Folket ska inte bestämma


Vi befinner oss mitt i den till synes oändliga galasäsongen. Och vi är inte ens halvvägs än. Det fortsätter ju ploppa upp mer eller mindre angelägna galor där förra årets whatever ska utses och belönas med nån grej av glas, bark eller koppar i minst en månad till innan vi helhjärtat tillåts koncentrera oss på 2006.

Men om man som jag studerar de musikbaserade prisutdelningarna lite för noggrant får de varje år en och annan oväntad bieffekt som kräver ögonblicklig historierevidering. Artister och skivor man trodde man tyckte om, tog för givet som en del av en musikhistorisk kanon tas ur sin ursprungliga kontext och föräras en alldeles ny innebörd.
I år har de visat sig vara flera än någonsin tidigare och har – för att citera Winston Churchill – krävt åtskilliga timmar av blod, svett och minutiös decimering av skivhyllan.

Problemet föds, som vanligt, ur den fullkomligt obegripliga idén att låta det så kallade folket rösta fram sina favoriter. Jag kommer aldrig att förstå detta märkliga påfund. Det finns ju expertis att tillgå. Utbildade människor med specialkunskaper.
Men när det handlar om popmusik spatserar man glatt till Husläkarjouren och accepterar att läkaren har ersatts av ett barn i galonbyxor.
Det är inte okej. Barn ska göra vad barn gör bäst, underhålla oss vuxna med sin avsaknad av referensramar samt tillverka gymnastikskor.

Dessutom har vi lärt oss att om folket och barnen får bestämma så vinner Laleh precis allting. Hon må ha mängder av försonande drag och verkar på allvar vara en djupt älskvärd inspiratör, politiskt engagerad och sprudlande vänlig. Men hon har samtidigt, helt på egen hand, öppnat mina ögon för något jag aldrig tidigare ens tänkt igenom – hur jag inte står ut med Cornelis Vreeswijk.
Eller rättare sagt – hur jag inte står ut med Cornelis Vreeswijk som inspirationskälla. Så jag rusade genast hem från galan i fråga, kastade mig mot sektionen märkt V i min skivhylla, grabbade tag i Vreeswijks samlade verk, ner med dem i första bästa pappkasse och sen in i en taxi till holländska ambassaden där jag ställde den utanför dörren.
Det var en smått fantastisk känsla.

Det är ju först när man hör vad han har ställt till med som man förstår att det är ens rockjournalistiska plikt att ta retroaktivt avstånd inte bara från Cornelis personligen, utan även från hans så rättvist bortgömda son Jack. Gulity by association räcker för mig.
För övrigt sägs det att Lalehs gränslösa kärlek till just Cornelis är den direkta anledningen till nedläggningen av P3 Popstad.
Detta skedde när radiokanalen skräckslaget insåg att Vreeswijks holländska födelsestad Ijmuiden var den enda kandidaten till 2006 års Popstad.

                                                                                                                                                         Andres Lokko


PUSS!

/Dilba Etry-Balk