tug

Hej igen!

För några dagar sedan läste jag genom min egen c-uppsats. Skälen till att jag tyckte att det var en bra tidpunkt att läsa om den först drygt två månader efter att jag lagt mitt sista handtag på den var två.

För det första är det ungefär den tiden som krävs för att kunna distansera sig en aning och läsa texten någorlunda objektivt. Och även om min uppsats onekligen har sina förtjänster (om inte annat är det alltid trevligt när det droppas titlar som "Highway 61 Revisited", "No Surrender", "Hurricane", "Greetings from Asbury Park, N.J." och "Don't Think Twice, It's All Right" i vetenskapliga texter), så var det som jag huvudsakligen slogs av, föga oväntat, arbetets, enligt mina ögon, inneboende uselhet.

Det ska sägas att det finns ett par faktorer som omöjliggjorde någon annan tolkning: 

1) Regler, restriktioner och, vad det verkar, direkta order från en ondskefull högre makt
omöjliggör och dödsstraffbelägger att c-uppsatser rent språkligt och stilistiskt är mer roande och eggande att läsa än en genomsnittlig svensk kommuns diarielista.

2) Alldeles innan jag läste min uppsats hade jag läst klart Chuck Klostermans debutbok (jodå, jag valde logiskt nog att läsa den första av hans fyra böcker sist) "Fargo Rock City". Klostermans allmäna briljans kombinerat med hans möjlighet att i sin odysée genom heavy metallens historia blanda in anekdoter som till exempel den om hur han under college kände trycket att vara redlöst berusad varje gång han visade sig bland folk, eftersom han skapat sig en image som "den ständigt supande rockjournalisten på skoltidningen", gjorde att betydelsen av punkt ett på den här listan inte direkt sjönk.

3) Jag har den inte alltid bekväma tendensen att i samma stund som jag har formulerat en tanke eller teori högt eller för mig själv så har min omvärld sisådär fem minuter på sig att lägga fram samma tes innan jag i mitt huvud suckar högt över det uppenbart självklara och uttjatade, och därför ointressanta, i det hela. Det gör att en uppsats uppbyggd på mina egna tankar och teorier väldigt sällan blir någon heurekabaserad läsupplevelse för min egen del.

Trots den redan nämnda uselheten så fylls jag ändå av lättnad i vetskapen att det hade kunnat vara värre. Tack och lov skrev jag inte hela uppsatsen i kronologisk ordning, utan skrev avsnitten huller om buller för att sedan pussla ihop dem. Det ska sägas att sådant kan leda till sådant som i tv-seriesammanhang är känt som continuity errors (man refererar tillbaka till något som kan läsas tre sidor senare, och så vidare), men i det här fallet var det en välsignelse. Det gjorde att den intellektuella kraschlandning jag råkade ut för lagom till arbetets slutfas doldes någorlunda. Annars hade min uppsats haft ungefär samma formkurva som Bart Simpsons betygsrapporter från lågstadiet, som börjar som en glad gubbe som sakta men säkert förvandlas till en arg gubbe med kryss som ögon. Och det här leder oss till det andra skälet till varför två månader var en rimlig tid att vänta med att läsa uppsatsen.

Så. För det andra. Jag har överhuvudtaget inte varit kapabel att läsa en vetenskaplig text på hela sommaren. Min hjärna säckade helt enkelt ihop av ren utmattning lagom till uppsatsarbetets slutspurt. Den hade helt sonika ingen lust att vara med längre, så den hängde upp "SEMESTER"-skylten och stängde igen dörren. Det kanske är att vara väl drastisk att kalla det utbrändhet, men jag vet inte vad man säger annars. Det var i alla fall mer än bara en vanlig skrivkramp, för, tro mig, jag och min skrivkramp känner varandra så väl att vi tilltalar varandra vid förnamn.

Jag vet inte vad det var som gjorde att det slog till så hårt som det gjorde just då. Kanske var det för att när jag vanligtvis hamnar i panikskrivarsituationer så är det utfallet av att jag på eget bevåg följt en överdådig Holger Fox-planering och skjutit upp större delen av arbetet så långt som det är teoretiskt möjligt. Den här gången låg jag i stället fullständigt i fas med schemat, och kanske hade min hjärna omedvetet hoppats på att få en viss belöning för det.

Det svåraste med att köra sitt intellekt rakt in i väggen är bristen på möjlighet att koppla in en autopilot som tar en in i mål. När man exempelvis är ute och löptränar och framåt slutet närmar sig ett stadium av dödströtthet kan man oftast "bita ihop" och försöka att "inte tänka" och "inte känna efter" så vet man att plågan snart är slut om man bara låter benen trumma på ett tag till. När man ägnar sig åt ett kreativt arbete som att skriva kan man av naturliga skäl inte riktigt göra det. Hela poängen ÄR ju att man tänker och känner efter. När man springer vet redan ens kropp hur man ska göra, när man skapar ska men helst komma på tankar som man inte visste gick att tänka.

Det här mentala stålbadet har onekligen satt sina spår även på den här bloggen. Den totala oförmågan att tänka nyskapande tankar kombinerad den totala bristen på allt som heter stringens och kvickhet har gjort att sommarens anteckningar mestadels bestått av långa och oskarpa texter utan uppenbar relevans (inte helt olikt det här inlägget) eller foton från "Who Wants to Be a Millionaire?". Förhoppningsvis ska det kunna bli bättring nu. Min hjärna har ägnat sommaren åt att ligga i ett balsamerande bad till stor del bestående av tjeckisk pilsner och överlägsna x-box-vinster. Jag tror, hoppas och räknar med att det ska bli värt besväret att följa den här bloggen igen. (Detta gäller först och främst den lilla grupp människor som jag i grund och botten bedriver det här arbetet för, jag har ju annars märkt att förvånande många andra envisas med att leta sig hit också, det är såklart enbart trevligt, men jag har svårt att se det stora allmänintresset i det jag skriver här, men, som Andres Lokko en gång sa, "man kommer till en punkt där man börjar acceptera att folk faktiskt har läst det jag skrivit och läst det ganska ordentligt. Det är i och för sig bara bra. Det är ju bättre att de läser mig än någon annan idiot. Det är ju mina åsikter så det är ju klart att jag uppskattar det, det vore ju konstigt annars.") Exempelvis kan jag redan nu lova att nästa inlägg kommer handla om något så observ-ationshumoristiskt som toaletter.


För övrigt håller jag alla tummar och tår för att Owen Wilson snart ska må bättre igen.


PUSS!

/Udo Lattek

Killar inledde rätt snart en livslång hatrelation med det subsläkte av mänskligheten som valt att kalla sig själv för dörrvakter. Fy fan, vad man hatar dörrvakter!


  -  Filip Hammar

http://www.expressen.se/sport/ishockey/1.763148/vaktchefen-anmalan-ar-patetisk

Hej igen!

För att citera den amerikanske hellraisern Bob Dylans recitering av Bibeln:

"God said to Abraham: Du skall innan du påbörjar del fem av din blogg icke skriva ett enda inlägg på tjugo dagar.
Abe says: Man, you must be putting me on!
God say: No.
Abe say: What?
God say: You can do what you want, Abe, but the next time you see me coming, you better run!
Abe says: Where do you want this bloggsemestering done?
God says: Why would I care? Jag har fullt upp med att finslipa färgsättningen på Italiens landslagströjor."

Så, what could I do, what COULD I do? Gud har mer makt än Jultomten och Hey Baberiba-gänget put together, så det har bara varit att böja sig. Under min tjugo dygn långa, påtvingade bloggsabbat har jag bland annat velat skriva om följande:

*  Witzbolden Jerry Seinfeld konstaterade en gång att bland det värsta som kan hända för en kille är om bilen plötsligt pajar medan en tjej är med. Då förväntas man som kille nämligen veta vad man ska göra. I det läget återstår bara gå ur bilen, lyfta på motorhuven (det är om inte annat bra för att det skymmer en om damen är kvar i bilen) och hoppas på att man hittar en stor ON/OFF-knapp som står på OFF. Ungefär samma grej är det när kedjan på ens cykel plötsligt hoppar. Motsvarigheten till att lyfta på motorhuven är då att vända cykeln upp och ner (det har man ju sett folk göra!) och sedan pretty much close your eyes and make a move och hoppas på att cykeln rullar sedan. Och eventuellt be till Zlatan att man inte behöver skaka hand med någon den närmaste tiden.

*  Jag köpte ytterligare en skiva med Velvet Underground och slogs av att den här bloggen generellt sett innehåller alldeles för få oförblommerade och hållningslösa hyllningar till dessa fryntliga heroinmissbrukare. Så för att undvika möjliga missförstånd: Jag älskar Velvet Underground. Jag är inte främmande för att ligga med Velvet Underground, av ren tacksamhet.

*  Norr Lindbergs ungdomligaste 36-åring Elly drar fortfarande blickar till sig på studentbaler världen över. Om hon hade eskapader tillsammans med Finch på biljardbordet efteråt förtäljer inte historien.

*  Jag hade också tänkt göra något med det här Joe Labero-citatet: "Jag hade tänkt ha en liten geisha som gick in i en liten box, sen skulle jag genomborra henne (jo, han pratar faktiskt om att "genomborra en geisha", men det här citatet innehåller faktiskt så mycket mer än bara en Parlamentet-lustighet, Tugs anm.) med några svärd och när jag därefter öppnar boxen så ut kommer i stället en sumobrottare om 270 kilo. Fast jag fick inte tag på någon." Jag klarade det dock inte, jag kunde inte samla mig, det var för mycket på en gång. "Too. Many. Jokes. Must. Mock. Joey." som Chandler Bing brukar säga.

PUSS!

/Tauer Pauer

Fotnoter about hard facts

Recitering av Bibeln  -  "Yes, but doesn't the Bible also say 'Thou shalt not take... moochers into thy... hut'?" "Homer, where in the Bible does it say that?" "It's in there!"

Gud  -  That strange Portuguese guy that lives next-door to the incinerator.

Abe  -  Hommage à Abraham J. "What are you people doing in my room??" Simpson.

What could I do, what COULD I do?  -  Hommage à pojken med namnet Sue.

Witzbold  -  "Jerry Seinfeld ist ein witzbold!" som George Costanza brukar säga när han pratar tyska.

Joe Labero-citat: Bonusmaterial från samma intervju: "Att vara Joe Labero, det klarar ingen annan av. Att jag gör mina nummer på mitt personliga sätt. Picasso målade på sitt vis, Matisse på sitt, vem är bäst?" Du är trollkarl, Joe! Trollkarl!