Eat me
Hej igen!
Fans av Del 6 - Uppsala på den här bloggen minns kanske att jag brukade publicera texter som jag skrev under mina retorikstudier.
Man kan ju tycka att det borde finnas ännu fler texter att dela med sig av från en journalistutbildning. Speciellt den här veckan när vi fått skriva en artikel om dagen.
Man kan inte ha mer fel.
Tro mig, det är inte speciellt skojfriskt att läsa texter om kommunfullmäktigemöten, rånåtal, häleridomar eller polisen kommunikationssystem.
Speciellt som jag tvingades utelämna veckans roligaste detalj från den dagens artikel.
Mannen som åtalades för rån anklagades också för att hota sitt offer från att ringa polisen.
Hur? Jo, genom att säga, och nu citerar jag, "jag ska äta upp dig".
Det är också ett effektfullt sätt att rasa.
PUSS!
/Peter Ciavaglia
Fotnoter about hard facts
Del 6 - Uppsala - Den här bloggens Bringing It All Back Home.
Fel - Hommage à Takida.
Polisen - Hommage à Tsatsiki och Morsan.
You see, you're just like me, I hope you're satisfied
Jag vet. Jag är löjlig och paranoid. Men ändå känns det fortfarande som att jag parodiseras.
Kramerica Industries
Hej igen!
Man kan kanske tycka att jag borde upptäckt detta tidigare med tanke på att jag bott i Sundsvall i nästan ett år sammanlagt. Men i alla fall. I dag såg jag att det här i tvåmiljonersstaden finns en frisörsalong som heter "Frisör Kramer".
Jag undrar om de klipper elchocksfrisyrer där.
PUSS!
/Donald Audette
Man kan kanske tycka att jag borde upptäckt detta tidigare med tanke på att jag bott i Sundsvall i nästan ett år sammanlagt. Men i alla fall. I dag såg jag att det här i tvåmiljonersstaden finns en frisörsalong som heter "Frisör Kramer".
Jag undrar om de klipper elchocksfrisyrer där.
PUSS!
/Donald Audette
And you know something's happening, but you don't know what it is
Hej igen!
Jag vet inte vad det är. Men det är något som inte känns riktigt rätt. Det känns som att någon parodierar mig.
Men det är antaligen rena dumheter. Jag är nog bara paranoid.
PUSS!
/Calle Johansson
Fotnoter about hard facts
Inte riktigt rätt - Something ain't quite right, you've got the devil on your side, standing to your right, som man säger i London.
Rena dumheter - Hommage à Gagnef.
Jag vet inte vad det är. Men det är något som inte känns riktigt rätt. Det känns som att någon parodierar mig.
Men det är antaligen rena dumheter. Jag är nog bara paranoid.
PUSS!
/Calle Johansson
Fotnoter about hard facts
Inte riktigt rätt - Something ain't quite right, you've got the devil on your side, standing to your right, som man säger i London.
Rena dumheter - Hommage à Gagnef.
There goes the best damn employee a convenience store ever had
Hej igen!
Det finns dagar som man minst sagt bävar inför. Dagar som man ser där på schemat, ett par veckor i förväg, och varje gång gläds åt att det i alla fall inte är den dagen än.
I dag var en sådan dag.
Punkter att klara av:
• Tre timmars föreläsning.
• Fyra timmar på kommunfullmäktigemöte.
• Praktiksamtal med Pellesundberg (samtidigt som jag officiellt var på kommunfull-
mäktigemöte).
• Ordna referenser till praktikansökningsbrev.
• Skriva tvåtusen tecken om något från kommunfullmäktigemötet.
• Två timmar kvällsredigering.
• Skriva fyra praktikansökningsbrev.
• Blogga.
Punkter planerade helt utan hänsyn till varandra. Punkter som var och en på egen hand fick mig att tänka "jaha, hur ska det här gå då?".
Men.
Som så ofta är de hårdaste, mest fruktade dagarna också de bästa.
Nu sitter jag här.
• Fullmäktigeartikel inmailad.
• "Åttiofemprocentig garanti" från Pellesundberg att jag kommer få praktikplats på världens bästa tidning.
• Referenserna ordnade. (Tack Marita. Tack Halvar.)
• Fyra praktikbrev liggande utskrivna framför mig.
• Bloggen snart färdigskriven.
• Och jag har inte ens fått hjärtstillestånd under dagen.
Nu återstår bara att stoppa fötterna i skridskorna, knäppa hjälmen, borra ner huvudet och köra i två dagar, så kommer F med H hit sedan och kramar tillbaka mina krafter. Så ska vi nog sa att jag överlever den här veckan också.
PUSS!
/Greg Brown
Fotnoter about hard facts
Bäva inför - Hommage à kvalserien.
Världens bästa - Hommage à Niklas Persson.
F med H - Goesisland Street's finest.
Det finns dagar som man minst sagt bävar inför. Dagar som man ser där på schemat, ett par veckor i förväg, och varje gång gläds åt att det i alla fall inte är den dagen än.
I dag var en sådan dag.
Punkter att klara av:
• Tre timmars föreläsning.
• Fyra timmar på kommunfullmäktigemöte.
• Praktiksamtal med Pellesundberg (samtidigt som jag officiellt var på kommunfull-
mäktigemöte).
• Ordna referenser till praktikansökningsbrev.
• Skriva tvåtusen tecken om något från kommunfullmäktigemötet.
• Två timmar kvällsredigering.
• Skriva fyra praktikansökningsbrev.
• Blogga.
Punkter planerade helt utan hänsyn till varandra. Punkter som var och en på egen hand fick mig att tänka "jaha, hur ska det här gå då?".
Men.
Som så ofta är de hårdaste, mest fruktade dagarna också de bästa.
Nu sitter jag här.
• Fullmäktigeartikel inmailad.
• "Åttiofemprocentig garanti" från Pellesundberg att jag kommer få praktikplats på världens bästa tidning.
• Referenserna ordnade. (Tack Marita. Tack Halvar.)
• Fyra praktikbrev liggande utskrivna framför mig.
• Bloggen snart färdigskriven.
• Och jag har inte ens fått hjärtstillestånd under dagen.
Nu återstår bara att stoppa fötterna i skridskorna, knäppa hjälmen, borra ner huvudet och köra i två dagar, så kommer F med H hit sedan och kramar tillbaka mina krafter. Så ska vi nog sa att jag överlever den här veckan också.
PUSS!
/Greg Brown
Fotnoter about hard facts
Bäva inför - Hommage à kvalserien.
Världens bästa - Hommage à Niklas Persson.
F med H - Goesisland Street's finest.
Of course it's dark, it's a suicide note
"Sitcom writers don't want to write, they want to be in show business. Luckily, most never have to write. Life is spent in a room all night barking out jokes. If one of the jokes sticks to that day's draft of the script, you proudly get to call yourself a writer, just like Philip Roth or Joan Didion. Most sitcom writers couldn't knock together a suicide note without help from a roomful of 22-minute personalities."
- Peter Mehlman, mångårig manusförfattare för Seinfeld (en av få amerikanska komediserier där varje avsnitt inte är skrivet av en stor grupp författare), lägger ut texten i en intressant och rolig artikel.
God, these powers are becoming a bit of a burden
Hej igen!
Okej, nu börjar Jan Gradvalls plagierande bli lätt löjeväckande.
I gårdagens DI-krönika skriver han om Chuck Klostermans Downtown Owl. Tänka sig.
Han skriver också om Tina Feys och Amy Poehlers SNL-sketcher som Sarah Palin och Hillary Clinton. Ser man på.
Så. Är jag arg på honom för det här? Nej, han är en superhjälte, så givetvis inte. Däremot tycker jag gott att han kan kompensera mig genom att anställa mig som sin sidekick.
PUSS!
/Mikko Mäkelä
Fotnoter about hard facts
Amy Poehler - Hommage à Will Arnett.
Hillary Clinton - Hommage à pantsuits.
Mikko Mäkelä - Ja, jösses. Det går över mitt förstånd hur jag kunde glömma de ständigt närvarande finska förgörarna Mäkelä och Christian Ruuttu när jag försökte minnas vilka Buffalo-spelare som medverkade i innebandymatcherna i The Birch Road Bowl.
Okej, nu börjar Jan Gradvalls plagierande bli lätt löjeväckande.
I gårdagens DI-krönika skriver han om Chuck Klostermans Downtown Owl. Tänka sig.
Han skriver också om Tina Feys och Amy Poehlers SNL-sketcher som Sarah Palin och Hillary Clinton. Ser man på.
Så. Är jag arg på honom för det här? Nej, han är en superhjälte, så givetvis inte. Däremot tycker jag gott att han kan kompensera mig genom att anställa mig som sin sidekick.
PUSS!
/Mikko Mäkelä
Fotnoter about hard facts
Amy Poehler - Hommage à Will Arnett.
Hillary Clinton - Hommage à pantsuits.
Mikko Mäkelä - Ja, jösses. Det går över mitt förstånd hur jag kunde glömma de ständigt närvarande finska förgörarna Mäkelä och Christian Ruuttu när jag försökte minnas vilka Buffalo-spelare som medverkade i innebandymatcherna i The Birch Road Bowl.
Don't you just HATE it when that happens?
Oprah Winfrey stäms på mer än motsvarande en miljard kronor. Småpotatis i jämförelse med vissa andra finansiella smällar, men ändå.
En egen Harrisburg-monolog
Hej igen!
Kan det vara så, att när man blir uppriktigt glad av att få en tablettask på Systembolaget för att man hunnit vissa leg innan kassörskan bett om det, är det ett tecken på att man inte är mogen nog att handla där?
PUSS!
/Dale Hawerchuck
Fotnoter about hard facts
Uppriktigt glad - I dag meddelade F med H att hon köpt The Freewheelin' Bob Dylan. I stand by my statement.
Tablettask - Hommage à lördagsgodis.
Kan det vara så, att när man blir uppriktigt glad av att få en tablettask på Systembolaget för att man hunnit vissa leg innan kassörskan bett om det, är det ett tecken på att man inte är mogen nog att handla där?
PUSS!
/Dale Hawerchuck
Fotnoter about hard facts
Uppriktigt glad - I dag meddelade F med H att hon köpt The Freewheelin' Bob Dylan. I stand by my statement.
Tablettask - Hommage à lördagsgodis.
Från högsta ort
Hej igen!
Fredrik Wikingsson berättade en gång om en intervju han gjort med Ulf Lundell:
"När Lundell hade läst artikeln sa han: 'I de flesta intervjuer är textpartierna mellan frågorna styltiga, men du skriver bra, grabben.' Mitt journalistlivs stoltaste ögonblick. Ett yrkesmässigt praktstånd."
Jag förstår hur han kände sig. Thomas Halvarsson, en av Sveriges skarpaste kåsörer och för tillfället landets mest läsvärde bloggare, uppmärksammade mig i går:
"Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn - ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig."
Först träffade jag världens bästa tack vare den här bloggen. Och nu detta. Vad mer kan jag egentligen uppnå med den? Kanske är det dags att lägga bloggen på hyllen.
Eller kanske är det dags för en rik redaktör att ta hinten och ge mig ett jobb.
PUSS!
/Rhett Warrener
Fotnoter about hard facts
Fredrik Wikingsson om att intervjua Lundell - Juniskärs Pär Karis berättar vidare: "Jag fastnade i hissen hos Lundell när jag skulle lämna en utskrift av intervjun. Han kom hem, såg mig och frågade: 'Har du texten?' Jag lyckades sticka ut pappersbunten. Han tog den, sa 'hissen fixar du väl själv – och gick!"
Ett yrkesmässigt praktstånd - Ur en intervju med Andres Lokko:
"Nu har ju jag ett problem; Kevin Rowlands nya skiva kommer om en och en halv månad.
Vad händer då?
Hela anledningen till att jag en gång i tiden började skriva om musik var att jag en vacker dag skulle komma få tag på Kevin Rowlands nyaste skiva innan någon annan. Och jag skulle komma att slippa läsa om den i utländska tidningar och vara förbannad över att det finns människor som har den före mig. Nu har jag fått den och jag har liksom uppnått allt jag velat. När jag nyss hade fått den i brevlådan, innan jag ens hade lyssnat på den, så kändes det som att jag var färdig, vilket är lite förvirrande."
Oskar Klingborn - Jag ber om ursäkt för den självhyllande tonen i det här inlägget. Jag hoppas att den kompenseras av det jag skrev i går.
Fredrik Wikingsson berättade en gång om en intervju han gjort med Ulf Lundell:
"När Lundell hade läst artikeln sa han: 'I de flesta intervjuer är textpartierna mellan frågorna styltiga, men du skriver bra, grabben.' Mitt journalistlivs stoltaste ögonblick. Ett yrkesmässigt praktstånd."
Jag förstår hur han kände sig. Thomas Halvarsson, en av Sveriges skarpaste kåsörer och för tillfället landets mest läsvärde bloggare, uppmärksammade mig i går:
"Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn - ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig."
Först träffade jag världens bästa tack vare den här bloggen. Och nu detta. Vad mer kan jag egentligen uppnå med den? Kanske är det dags att lägga bloggen på hyllen.
Eller kanske är det dags för en rik redaktör att ta hinten och ge mig ett jobb.
PUSS!
/Rhett Warrener
Fotnoter about hard facts
Fredrik Wikingsson om att intervjua Lundell - Juniskärs Pär Karis berättar vidare: "Jag fastnade i hissen hos Lundell när jag skulle lämna en utskrift av intervjun. Han kom hem, såg mig och frågade: 'Har du texten?' Jag lyckades sticka ut pappersbunten. Han tog den, sa 'hissen fixar du väl själv – och gick!"
Ett yrkesmässigt praktstånd - Ur en intervju med Andres Lokko:
"Nu har ju jag ett problem; Kevin Rowlands nya skiva kommer om en och en halv månad.
Vad händer då?
Hela anledningen till att jag en gång i tiden började skriva om musik var att jag en vacker dag skulle komma få tag på Kevin Rowlands nyaste skiva innan någon annan. Och jag skulle komma att slippa läsa om den i utländska tidningar och vara förbannad över att det finns människor som har den före mig. Nu har jag fått den och jag har liksom uppnått allt jag velat. När jag nyss hade fått den i brevlådan, innan jag ens hade lyssnat på den, så kändes det som att jag var färdig, vilket är lite förvirrande."
Oskar Klingborn - Jag ber om ursäkt för den självhyllande tonen i det här inlägget. Jag hoppas att den kompenseras av det jag skrev i går.
Je m'appelle Sorbonne, pour-quoi?
Hej igen!
Jag använde ett gammalt block i dag. Med anteckningar från Litteraturvetenskap B.
På en sida fanns mina noteringar från ett seminarium som handlade om den topp tunnor tokige Louis Ferdinand Célines lika topp tunnor fantastiska Voyage au bout de la nuit (Lång dags färd mot natt i svensk utgåva) och den franska mellankrigstidens litteratur i stort.
Under rubriken "katolsk litteratur" har jag bara skrivit två saker. Dels namnet François Mauriac. Och så dels orden "nedrighet, vilja att göra andra ont".
Beskriver inte det den här bloggen ganska bra?
PUSS!
/Richard Šmehlík
Fotnoter about hard facts
Topp tunnor tokige Louis-Ferdinand Céline - Ska en gång, efter att ha blivit anklagad för att vara anti-semit, ha sagt: "Jo, visst hatar jag judar, men vad är det för konstigt med det? Jag hatar ju alla människor."
Vilja att göra andra ont - Hommage à Stewie Griffin.
Jag använde ett gammalt block i dag. Med anteckningar från Litteraturvetenskap B.
På en sida fanns mina noteringar från ett seminarium som handlade om den topp tunnor tokige Louis Ferdinand Célines lika topp tunnor fantastiska Voyage au bout de la nuit (Lång dags färd mot natt i svensk utgåva) och den franska mellankrigstidens litteratur i stort.
Under rubriken "katolsk litteratur" har jag bara skrivit två saker. Dels namnet François Mauriac. Och så dels orden "nedrighet, vilja att göra andra ont".
Beskriver inte det den här bloggen ganska bra?
PUSS!
/Richard Šmehlík
Fotnoter about hard facts
Topp tunnor tokige Louis-Ferdinand Céline - Ska en gång, efter att ha blivit anklagad för att vara anti-semit, ha sagt: "Jo, visst hatar jag judar, men vad är det för konstigt med det? Jag hatar ju alla människor."
Vilja att göra andra ont - Hommage à Stewie Griffin.
# 400
Så var vi där. 400 inlägg. Som brukligt då är har vi ringt upp bloggens författare Oskar Klingborn för ett kortare samtal.
Ja, Oskar, då var det dags att säga grattis igen.
Tusen tack, Oskar. Jag känner mig glad, uppspelt och lätt övertänd.
Det är ju faktiskt bara drygt tre månader sedan vi senast hade ett sådant här samtal. Kommer det här återkommande firandet snart ta slut?
Nja, knappast, Oskar. Nästa gång är det ju nummer 500 och det måste naturligtvis uppmärksammas.
Hur har du fått upp ett sådant högt bloggtempo den här hösten?
Våld, vilja och en obefintlig självinsikt.
Vart får du allt ifrån?
Jag säger som min vän Jerry Seinfeld: Jag hör en röst. Det är en mans röst, men han pratar tyska, så jag måste ha en tolk.
Har den här hösten varit den här bloggens bästa period hittills?
Nej.
Nej?
Nej.
Du har skaffat flickvän sedan sist?
Ja, just det, det känns alla tiders. Tänk vad man kan få med hjälp av en pistol!
I svallvågorna av detta har du börjat ge en del relationstips. Du verkar... eldig?
Jag är hård, men schyst. Och bestämd.
Något du varit missnöjd med när det gäller de senaste hundra inläggen?
Jag har haft alldeles för många YouTube-klipp. Men har man väl doppat tån i den poolen är det svårt att undvika att stoppa ner hela benet.
Några planerade förändringar?
Ja, vad kul att du frågar, Oskar. De tyska fotbollsbylinerna har gett mig mycket glädje, men har slutligen gjort sitt. Nu inför jag ett nytt system där jag byter tema efter var tjugonde inlägg.
Vilket blir ditt första tema?
Buffalo Sabres-legender.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
En kuvös.
PUSS!
/Einigkeit und Recht und Freiheit
It's probably like North Dakota
Hej igen!
Det kan vara svårt det där med perspektiv på tillvaron. Att inte bli för hemmablind.
Ett klassiskt exempel är när travkusken Åke Svanstedt, uppväxt och boendes i Sundsvall, får frågan hur många invånare hemstaden har. Han får två alternativ: hundra tusen eller två miljoner. Åkes svar? Två miljoner.
Men. Den gode Åke är inte ensam.
I dag diskuterade vi hur geografiskt exakt man bör vara när man rapporterar nyheter från kommunens småbyar. En klasskamrat gick igång på detta och utbrast: – Men... Sundsvalls kommun är ju GIGANTISK!
Och det är ju klart 1: Allt är ju relativt.
Och det är ju klart 2: Han har ju en poäng. Det bor ju ändå två miljoner människor här.
PUSS!
/Heilbronner Falken
Fotnoter about hard facts
Hemmablind - Hommage à när Mats Sundin propagerar för "LINKAN!" (läs: Fredrik Bremberg) i samtliga tio kategorier när det handlar om att utse elitseriens bästa rollspelare.
Åke Svanstedt - Bergsåkers Sören H. Lindberg.
Sundsvall - Ligger mitt i landet. Så typiskt svenskt lagom!
Det kan vara svårt det där med perspektiv på tillvaron. Att inte bli för hemmablind.
Ett klassiskt exempel är när travkusken Åke Svanstedt, uppväxt och boendes i Sundsvall, får frågan hur många invånare hemstaden har. Han får två alternativ: hundra tusen eller två miljoner. Åkes svar? Två miljoner.
Men. Den gode Åke är inte ensam.
I dag diskuterade vi hur geografiskt exakt man bör vara när man rapporterar nyheter från kommunens småbyar. En klasskamrat gick igång på detta och utbrast: – Men... Sundsvalls kommun är ju GIGANTISK!
Och det är ju klart 1: Allt är ju relativt.
Och det är ju klart 2: Han har ju en poäng. Det bor ju ändå två miljoner människor här.
PUSS!
/Heilbronner Falken
Fotnoter about hard facts
Hemmablind - Hommage à när Mats Sundin propagerar för "LINKAN!" (läs: Fredrik Bremberg) i samtliga tio kategorier när det handlar om att utse elitseriens bästa rollspelare.
Åke Svanstedt - Bergsåkers Sören H. Lindberg.
Sundsvall - Ligger mitt i landet. Så typiskt svenskt lagom!
Det är bara svågerpolitik allting
Hej igen!
Men fan.
Jag måste skaffa mig en manager. Och en pr-ansvarig. Och en jurist. Jag behöver det för att kunna profitera på min vassa panna och lika vassa intelligens. Jag har nämligen blivit plagierad och blåst. Igen. Den här gången är det Jan Gradvall och Stanford-professorn John Perry som gemensamt slagit mynt på mina idéer.
I en krönika från förra veckan skriver Gradvall om begreppet "prokrastinering" som han beskriver som "ett uppskjutande eller undvikande av en handling eller uppgift som kräver ett avslut, genom att man fokuserar på en annan handling eller uppgift".
I krönikan refererar han till en essä på Perrys hemsida:
Intressant och och tankeväckande, inte sant? Men låter inte resonemanget lite bekant? Det är klart så in i helsicke att det låter bekant! Ni har redan läst det på den här bloggen. Redan i maj i år skrev jag följande:
"Det känns som att varenda person som någonsin studerat någon gång har 'skämtsamt reflekterat' över att absolut allt annat känns roligare att göra än den uppsats eller det tentaplugg man helst borde komma igång med. (---)
Men. Man kan faktiskt använda detta dilemma till sin arbetseffektivitets fördel. Detta handlar om just om det faktum att allt är roligare än uppsatsen man gör sitt bästa för att hata ihjäl. Det gör att även andra skoluppgifter känns som veritabla skrattfester att ta sig an. Och vips är snöbollen i rullning. Så doktrinen blir alltså att ju fler hotande deadlines man har, ju enklare är det att sätta igång. Sedan när det verkligen är dags att tugga i sig den urpsrungliga uppgiften kan man ju alltid fabricera en annan uppgift som man övertygar sig själv om är den saken man borde göra. Underskatta aldrig självbedrägeri."
Case closed.
PUSS!
/Charly Körbel
Fotnoter about hard facts
Jan Gradvall - Linköpings Chuck Klosterman.
Perry - Hommage à dr Cox.
Självbedrägeri - Hommage à Jan Simons.
Men fan.
Jag måste skaffa mig en manager. Och en pr-ansvarig. Och en jurist. Jag behöver det för att kunna profitera på min vassa panna och lika vassa intelligens. Jag har nämligen blivit plagierad och blåst. Igen. Den här gången är det Jan Gradvall och Stanford-professorn John Perry som gemensamt slagit mynt på mina idéer.
I en krönika från förra veckan skriver Gradvall om begreppet "prokrastinering" som han beskriver som "ett uppskjutande eller undvikande av en handling eller uppgift som kräver ett avslut, genom att man fokuserar på en annan handling eller uppgift".
I krönikan refererar han till en essä på Perrys hemsida:
"När jag prokrastinerat inför den här krönikan har jag inte legat på rygg i soffan och tittat i taket (ok, bara en liten stund) utan suttit kvar vid datorn och slutfört andra för tillfället mindre brådskande uppgifter.
Plötsligt fick jag tid att både fixa alla bankärenden via Telebank, göra research till en annan artikel, beställa Philip Glass-boxen på Amazon och till och med hitta idén till nästa DI Weekend-krönika. Allt detta för att slippa göra något annat.
Och det är precis så som John Perry menar att man ska utnyttja sin hopplösa tendens att alltid prokrastinera. Genom att prokrastinera strukturerat kan man få massor av saker gjort genom att inte göra det man egentligen borde ha gjort. (---)
För nästa steg är naturligtvis att också försöka lura sig själv. Tänk om jag i stället varit övertygad om att bankärenden hade varit prioritet nummer ett för mig i dag? Då hade jag förmodligen snabbare börjat skriva på den här krönikan för att slippa det.
Det vanligaste rådet i dag till den som känner sig stressad är att försöka minimera antalet väntande arbetsuppgifter. John Perry menar att detta råd är förödande för en kronisk prokrastinerare. Det är genom att ha mycket att göra som vi också får så mycket gjort."
Plötsligt fick jag tid att både fixa alla bankärenden via Telebank, göra research till en annan artikel, beställa Philip Glass-boxen på Amazon och till och med hitta idén till nästa DI Weekend-krönika. Allt detta för att slippa göra något annat.
Och det är precis så som John Perry menar att man ska utnyttja sin hopplösa tendens att alltid prokrastinera. Genom att prokrastinera strukturerat kan man få massor av saker gjort genom att inte göra det man egentligen borde ha gjort. (---)
För nästa steg är naturligtvis att också försöka lura sig själv. Tänk om jag i stället varit övertygad om att bankärenden hade varit prioritet nummer ett för mig i dag? Då hade jag förmodligen snabbare börjat skriva på den här krönikan för att slippa det.
Det vanligaste rådet i dag till den som känner sig stressad är att försöka minimera antalet väntande arbetsuppgifter. John Perry menar att detta råd är förödande för en kronisk prokrastinerare. Det är genom att ha mycket att göra som vi också får så mycket gjort."
Intressant och och tankeväckande, inte sant? Men låter inte resonemanget lite bekant? Det är klart så in i helsicke att det låter bekant! Ni har redan läst det på den här bloggen. Redan i maj i år skrev jag följande:
"Det känns som att varenda person som någonsin studerat någon gång har 'skämtsamt reflekterat' över att absolut allt annat känns roligare att göra än den uppsats eller det tentaplugg man helst borde komma igång med. (---)
Men. Man kan faktiskt använda detta dilemma till sin arbetseffektivitets fördel. Detta handlar om just om det faktum att allt är roligare än uppsatsen man gör sitt bästa för att hata ihjäl. Det gör att även andra skoluppgifter känns som veritabla skrattfester att ta sig an. Och vips är snöbollen i rullning. Så doktrinen blir alltså att ju fler hotande deadlines man har, ju enklare är det att sätta igång. Sedan när det verkligen är dags att tugga i sig den urpsrungliga uppgiften kan man ju alltid fabricera en annan uppgift som man övertygar sig själv om är den saken man borde göra. Underskatta aldrig självbedrägeri."
Case closed.
PUSS!
/Charly Körbel
Fotnoter about hard facts
Jan Gradvall - Linköpings Chuck Klosterman.
Perry - Hommage à dr Cox.
Självbedrägeri - Hommage à Jan Simons.
With friends like you...
Hej igen!
Ibland är det skönt att ha kommit upp lite i åren. Man har vänner man kan diskutera det mesta med. Det kan bli samtal som utstrålar mognad, ömsesidig respekt och omistlig vänskap. Som för mig och Jenny på MSN precis:
"Jenny säger:
det är dags för dig att sova nu
Jerome säger:
det är dags för DIG att sova, snorbarn
Jenny säger:
kalla mig INTE för snorbarn
Jerome säger:
s
Jerome säger:
n
Jerome säger:
o
Jerome säger:
r
Jerome säger:
b
Jerome säger:
a
Jerome säger:
r
Jerome säger:
n
Jenny säger:
haha, fyfan vad du är omogen oskar.
Jerome säger:
jag är inte omogen, DU är omogen, bajsunge
Jenny säger:
cp-barn!!!!
Jerome säger:
ja, det är du
Jenny säger:
så fjantig,
Jerome säger:
so's your face!
Jenny säger:
tänker inte prata mer med dig.
Jerome säger:
bajs bajs bajs bajs bajs
Jenny säger:
bögbarn
Jerome säger:
so's your face
Jenny säger:
horunge
Jerome säger:
du började!"
PUSS!
/Rudolf Bommer
Fotnoter about hard facts
Jenny - Här kan det vara läge att påpeka att jag älskar Jenny som en syster och att jag tycker att hon är toppen. Och att inga djur kom till skada under inspelningen av detta blogginlägg.
Jerome - Hommage à Jerome K. Jerome. Eller Jerome Seinfeld.
Snor - Hommage à Treo-barnet.
Holy maccarone
Efterspel till gårdagens inlägg:
"Postat av: Jonas
Postat av: Tug
"Postat av: Jonas
Tug: tack för att du reder ut detta. Jag minns nog fel och tar tillbaka allt jag sagt. Det finns alltså INGEN som helst anledning för F med h att följa upp denna historia som bevisligen inte är något annat än en blogganka (or is it...?)
2008-10-17 @ 10:08:50Postat av: Tug
Jonas: Precis!
2008-10-17 @ 10:22:52"Dö nö nö nö nö nö... Batman!
Efterspel till förrgårdagens inlägg:
"Postat av: Jonas
Postat av: Tug
"Postat av: Jonas
I MIGHT be mistaken, men jag kommer ihåg att den kanadensiske backen Heinze att gjort ett stort intryck på mig (mycket tack vare att hans namn skulle passa väl in i en Alistair MacLean-bok, där alla har tendens att heta typ Zabrinski). Vidare har vi Donald Audette, Doug Gilmour (född -63) samt i de mer sentida matcherna den gamle puckmotarräven Dominik Hasek.
Apropå enmannamatcher så skulle det vara trevligt att läsa en liten inlaga om de enmannafighter du i mycket späda år lät Läderlappen och Robin utkämpa.
Postat av: Tug
Jonas: Jag vet inte vad du pratar om.
2008-10-16 @ 17:55:25"Wish I could be like David Watts
Intervju med Erik Niva:
"Hur mycket anglofil är du? Startar du dagarna med en "full English", sveper i dig skållat hett tea i pauserna och brer marmite på mackorna när du kommer hem?
- Rätt mycket, även om det var ännu värre förr. I början av 90-talet kunde jag försöka få videon på text-tv att spela in 90 minuters målservice i samband med en ligaomgång, då jag inte ville gå miste om den där magiska väntan på uppdateringar, även om jag hade andra åtaganden. Jag kunde oroa mig över både mål- och publiksnitt i den engelska ligan, eftersom jag inte ville att den skulle halka efter i den europeiska konkurrensen. Nu har väl det där minskat lite - främst i och med att jag har fått förmånen att upptäcka magin med andra fotbollskulturer också - men jag väljer fortfarande alltid en engelsk match före någon annan. I resten av mitt liv älskar jag brittiska socialrealistiska filmer i Ken Loach-andan, jag har mitt musikaliska ideal någonstans i närheten av Billy Braggs kampsånger och jag reser hellre till Raith än till Rimini, så... Jag är långt ifrån botad."
"Hur mycket anglofil är du? Startar du dagarna med en "full English", sveper i dig skållat hett tea i pauserna och brer marmite på mackorna när du kommer hem?
- Rätt mycket, även om det var ännu värre förr. I början av 90-talet kunde jag försöka få videon på text-tv att spela in 90 minuters målservice i samband med en ligaomgång, då jag inte ville gå miste om den där magiska väntan på uppdateringar, även om jag hade andra åtaganden. Jag kunde oroa mig över både mål- och publiksnitt i den engelska ligan, eftersom jag inte ville att den skulle halka efter i den europeiska konkurrensen. Nu har väl det där minskat lite - främst i och med att jag har fått förmånen att upptäcka magin med andra fotbollskulturer också - men jag väljer fortfarande alltid en engelsk match före någon annan. I resten av mitt liv älskar jag brittiska socialrealistiska filmer i Ken Loach-andan, jag har mitt musikaliska ideal någonstans i närheten av Billy Braggs kampsånger och jag reser hellre till Raith än till Rimini, så... Jag är långt ifrån botad."
He was listening to the sweet words
Hej igen!
De hette Orange Juice.
Under första halvan av 80-talet var de indie, när indie inte fanns. De var bäst, coolast, intelligentast och dessutom snyggast av alla. Eftersom de kom från det dystra (men för popmusik fantastiska) Glasgow hade de två klädalternativ; fånga stämningen och klä sig, likt det också alldeles fantastiska Glasvegas, helt i svart eller klä sig som Paul Weller, alltså ljust och elegant. Orange Juice valde det senare.
Och naturligtvis sålde de i princip inga skivor alls, utan fick vänta på sin revival tills de 60-talistiska anglofilsnobbar, som Jan Gradvall och Andres Lokko, som vuxit upp med dem nått vuxen ålder och makttoppen på nöjessidorna.
Sångaren Edwyn Collins, som efter bandets splittring regelbundet gett ut soloskivor, drabbades 2005, vid 45 års ålder, av dubbla hjärnblödningar. Efter en längre tid på sjukhus och ett långsamt men träget arbete är han tillbaka i gamet igen. Han är försvagad i höger sida och kan därför inte spela gitarr, men han sjunger. Och han gör det som Gud Fader själv.
För ett knappt år sedan gjorde han sitt comebackgig i London. Och i somras framträdde han på The Social med Roddy Frame från Aztec Camera på gitarr. Då framförde han "Blue Boy" som i min bok är den bästa Orange Juice-låten av de alla. Och resultatet blev så vackert, så kärleksfullt och såinihelvete jävla bra att även den allra mest kallhamrade, cyniska ironikern kan känna sig rörd ända in i själen:
PUSS!
/Stefan Recktenwald
Fotnoter about hard facts
Orange Juice - Hommage à äppeljucie.
Glasgow - Hommage à Robert Prytz.
Paul Weller - "Ask me another serious question."
Gud Fader - Lucifers ex-homie.
De hette Orange Juice.
Under första halvan av 80-talet var de indie, när indie inte fanns. De var bäst, coolast, intelligentast och dessutom snyggast av alla. Eftersom de kom från det dystra (men för popmusik fantastiska) Glasgow hade de två klädalternativ; fånga stämningen och klä sig, likt det också alldeles fantastiska Glasvegas, helt i svart eller klä sig som Paul Weller, alltså ljust och elegant. Orange Juice valde det senare.
Och naturligtvis sålde de i princip inga skivor alls, utan fick vänta på sin revival tills de 60-talistiska anglofilsnobbar, som Jan Gradvall och Andres Lokko, som vuxit upp med dem nått vuxen ålder och makttoppen på nöjessidorna.
Sångaren Edwyn Collins, som efter bandets splittring regelbundet gett ut soloskivor, drabbades 2005, vid 45 års ålder, av dubbla hjärnblödningar. Efter en längre tid på sjukhus och ett långsamt men träget arbete är han tillbaka i gamet igen. Han är försvagad i höger sida och kan därför inte spela gitarr, men han sjunger. Och han gör det som Gud Fader själv.
För ett knappt år sedan gjorde han sitt comebackgig i London. Och i somras framträdde han på The Social med Roddy Frame från Aztec Camera på gitarr. Då framförde han "Blue Boy" som i min bok är den bästa Orange Juice-låten av de alla. Och resultatet blev så vackert, så kärleksfullt och såinihelvete jävla bra att även den allra mest kallhamrade, cyniska ironikern kan känna sig rörd ända in i själen:
PUSS!
/Stefan Recktenwald
Fotnoter about hard facts
Orange Juice - Hommage à äppeljucie.
Glasgow - Hommage à Robert Prytz.
Paul Weller - "Ask me another serious question."
Gud Fader - Lucifers ex-homie.
I'm not going to talk to you like you're cocktail guests
Hej igen!
Jag läser popkulturmannen Chuck Klostermans nyutkomna debutroman. I boken nämner han den lilla (påhittade) North Dakota-orten Owls junior league-fotbollslag som ett tag hette The Owl Owls. Amerikanska idrottslag brukar ju ha suffix i sina lagnamn i form av djur eller geografiska eller krigiska referenser. Och detta fiktionella lag såg alltså till trycka in en härlig ordvits i sitt namn.
Det leder mig in på mitt favoritlag i NHL. Ända sedan jag var liten har jag hejat på Buffalo Sabres (det berodde på, som så mycket annat liknande på den tiden, att min bror förklarade för mig att det var vad som gällde). Då reagerade jag mest på att de var det enda laget i serien vars märke i huvudsak var baserat på stadsnamnet, eftersom de hade en stor buffel där.
Men det finns något betydligt mer uppseendeväckande. Är inte "Buffalo" ett väldigt märkligt namn på en stad? "Buffel". Ett djur i singular. Inget mer. Inget långvarigt spånmöte där inte. Nog för att jag den dagen jag tar över hela världen gladeligen kommer döpa ett helt land efter min kamrat Björn, men ändå.
Ännu märkligare är att det, har jag hört, finns ett tjugofemtal ställen i USA som heter Buffalo. Vad är dealen med bufflar over there?
Eller gäller detta alla djur? Finns det ett Cow, Arizona, ett Hedgehog, Pennsylvania, ett Eagle, Alaska och ett Mouflon, New Mexico?
PUSS!
/Borussia Neunkirchen
Fotnoter about hard facts
Chuck Klosterman - Fargo's finest.
North Dakota - "Do you know how big North Dakota is, stupid?", som Jerry Seinfeld brukar säga till George när denne tror att Toscana är jämnstort med den amerikanska delstaten.
Jag och brorsan håller på Buffalo Sabres - När vi var små och spelade innebandy (vilket vi gjorde ett trettiotal timmar om dygnet då) var jag alltid målvakt, medan Jonas utkämpade enmannamatcher mellan Sabres och Los Angeles Kings. Han kommenterade också dessa fighter med hjälp av de spelare han kunde i lagen. I Buffalo naturligtvis Alexander Mogilny och Pat LaFontaine (det tidiga 90-talets Karlberg/Bellemare). Och vem mer? Dave Andreychuk månne? I Kings givetvis Wayne Gretzky, Jari Kurri och Luc Robitaille.
Jag tar över världen - Mitt fullständiga herravälde är på god väg. Enligt uppgifter till bloggen använder sig min svärmor av Tug Wilson när hon leker gissningslekar.
Jag läser popkulturmannen Chuck Klostermans nyutkomna debutroman. I boken nämner han den lilla (påhittade) North Dakota-orten Owls junior league-fotbollslag som ett tag hette The Owl Owls. Amerikanska idrottslag brukar ju ha suffix i sina lagnamn i form av djur eller geografiska eller krigiska referenser. Och detta fiktionella lag såg alltså till trycka in en härlig ordvits i sitt namn.
Det leder mig in på mitt favoritlag i NHL. Ända sedan jag var liten har jag hejat på Buffalo Sabres (det berodde på, som så mycket annat liknande på den tiden, att min bror förklarade för mig att det var vad som gällde). Då reagerade jag mest på att de var det enda laget i serien vars märke i huvudsak var baserat på stadsnamnet, eftersom de hade en stor buffel där.
Men det finns något betydligt mer uppseendeväckande. Är inte "Buffalo" ett väldigt märkligt namn på en stad? "Buffel". Ett djur i singular. Inget mer. Inget långvarigt spånmöte där inte. Nog för att jag den dagen jag tar över hela världen gladeligen kommer döpa ett helt land efter min kamrat Björn, men ändå.
Ännu märkligare är att det, har jag hört, finns ett tjugofemtal ställen i USA som heter Buffalo. Vad är dealen med bufflar over there?
Eller gäller detta alla djur? Finns det ett Cow, Arizona, ett Hedgehog, Pennsylvania, ett Eagle, Alaska och ett Mouflon, New Mexico?
PUSS!
/Borussia Neunkirchen
Fotnoter about hard facts
Chuck Klosterman - Fargo's finest.
North Dakota - "Do you know how big North Dakota is, stupid?", som Jerry Seinfeld brukar säga till George när denne tror att Toscana är jämnstort med den amerikanska delstaten.
Jag och brorsan håller på Buffalo Sabres - När vi var små och spelade innebandy (vilket vi gjorde ett trettiotal timmar om dygnet då) var jag alltid målvakt, medan Jonas utkämpade enmannamatcher mellan Sabres och Los Angeles Kings. Han kommenterade också dessa fighter med hjälp av de spelare han kunde i lagen. I Buffalo naturligtvis Alexander Mogilny och Pat LaFontaine (det tidiga 90-talets Karlberg/Bellemare). Och vem mer? Dave Andreychuk månne? I Kings givetvis Wayne Gretzky, Jari Kurri och Luc Robitaille.
Jag tar över världen - Mitt fullständiga herravälde är på god väg. Enligt uppgifter till bloggen använder sig min svärmor av Tug Wilson när hon leker gissningslekar.
And then I passed out, and haven't been able to stand up since
"However, when the most positive detail about your new home is that the bowling alley is thriving, you have to like bowling a lot in order to stave off depression. And – right now, in the middle of this conversation – Julia was more depressed than she had ever been in her entire twenty-three-year existence. As she sat in Walter Valentine's office, she felt herself wanting to take a nap on the floor. But she (of course) did not do this; she just looked at him, nodding and half smiling. She could always sleep later, after she finished crying."
- Chuck Klosterman, från boken Downtown Owl
With a little help from my friends
Hej igen!
I Varan-TV informerar Leksäkerhetsverket att "dunkgömme (eller burken, som leken heter i Leksand, Tugs anm.) och alkohol är en DÖDLIG kombination".
Jag skulle vilja påstå att inom universitetsvärlden är en illa vald klassrumsplacering och två-och-två-arbete en nästan lika vådlig mix.
I går kväll hade jag kvällsföreläsning i dagspressredigering. När Pellesundberg började prata om en övning till nästa vecka som vi skulle "göra två och två" insåg jag hur strandad jag var.
Jag satt längst ut på min rad och bredvid mig på andra sidan hade jag två klasskamrater som förvisso är trevliga, men som också är gifta med varandra. Någonting sade mig att de skulle välja varandra. Bortom dem satt det personer som inte går i min klass, utan gissningvis är bildjournalister och är, vågar jag påstå utan att ta till överord, onda och korkade.
Jag såg hur min granne, som brukar agera som min sidekick i denna typ av situationer, satt en bit ifrån mig på raden framför. Omgiven av skurkaktiga personer som när som helst kunde lägga vantarna på henne. Jag försökte med rent telepatiska krafter få henne att vända på huvudet så att jag kunde signalera att jag paxade henne. Det funkade inte. Kaninpuls, som Calle Schulman brukar säga.
Men. Hon är inte min granne och stundtala sidekick för inte. Så fort lektionen var över vände hon sig mot mig och sa "vi kör eller?". Och så slapp jag jobba med Newman-artad person den här gången också. Tack Gud.
PUSS!
/Dietmar Hopp
Fotnoter about hard facts
Varan-TV - Hommage à svartpensionären Pelle:
Leksand - Dalarnas Hamptons.
Granne - Hommage à Cosmo Kramer.
Newman - An unknown, 20th century poet.
Gud - Hommage à Pierre-Edouard Bellemare.
I Varan-TV informerar Leksäkerhetsverket att "dunkgömme (eller burken, som leken heter i Leksand, Tugs anm.) och alkohol är en DÖDLIG kombination".
Jag skulle vilja påstå att inom universitetsvärlden är en illa vald klassrumsplacering och två-och-två-arbete en nästan lika vådlig mix.
I går kväll hade jag kvällsföreläsning i dagspressredigering. När Pellesundberg började prata om en övning till nästa vecka som vi skulle "göra två och två" insåg jag hur strandad jag var.
Jag satt längst ut på min rad och bredvid mig på andra sidan hade jag två klasskamrater som förvisso är trevliga, men som också är gifta med varandra. Någonting sade mig att de skulle välja varandra. Bortom dem satt det personer som inte går i min klass, utan gissningvis är bildjournalister och är, vågar jag påstå utan att ta till överord, onda och korkade.
Jag såg hur min granne, som brukar agera som min sidekick i denna typ av situationer, satt en bit ifrån mig på raden framför. Omgiven av skurkaktiga personer som när som helst kunde lägga vantarna på henne. Jag försökte med rent telepatiska krafter få henne att vända på huvudet så att jag kunde signalera att jag paxade henne. Det funkade inte. Kaninpuls, som Calle Schulman brukar säga.
Men. Hon är inte min granne och stundtala sidekick för inte. Så fort lektionen var över vände hon sig mot mig och sa "vi kör eller?". Och så slapp jag jobba med Newman-artad person den här gången också. Tack Gud.
PUSS!
/Dietmar Hopp
Fotnoter about hard facts
Varan-TV - Hommage à svartpensionären Pelle:
Leksand - Dalarnas Hamptons.
Granne - Hommage à Cosmo Kramer.
Newman - An unknown, 20th century poet.
Gud - Hommage à Pierre-Edouard Bellemare.
I have twelve bucks
Bon Jovi stäms på motsvarande 2 900 miljarder kronor. På tal om finansiella smällar alltså.
You think that dentists are so different from me and you? They came to this country just like everybody else, in search of a dream
Oj, detta kan vara det roligaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv: Knoparmoj för det rikssvenska ordet "pantlånare" är "jude".
Now THAT'S politiskt inkorrekt.
Now THAT'S politiskt inkorrekt.
Still, I love it when Barry Bonds wins in the game that he's playing
Hej igen!
Att helga vilodagen är som bekant överreklamerat. Därför har jag ägnat delar av den åt att genomföra en skrivövning vi tilldelades i fredags.
Uppgiften var som så att man skulle sätta sig på en plats med folkflöde, under ungefär en halvtimme "notera saker" och sedan skriva ett A4 utifrån sina intryck.
Är detta något ni är intresserade av att läsa? Naturligtvis inte. Är detta något jag ändå nu tänker publicera. Ja.
"Det kan inte vara lätt att smälta in i mängden som basketspelare. I alla fall inte i Sundsvall. Jag känner igen honom direkt.
Det är söndagseftermiddag och jag sitter på McDonald's. Det är då han kliver in. En av Sundsvall Dragons amerikanska stjärnor. Hade jag inte redan vetat vem han är hade jag förmodligen kunnat gissa. När man ser någon som är över två meter lång och bär bakvänd keps, pösiga mjukisbyxor och kritvita Nike-sneakers i den här staden är det i nio av tio fall en basketspelare (den tionde är oftast bara en ovanligt lång person som lyssnar väldigt mycket på Tupac).
Jag kommer på mig själv med att undra vad hans tränare skulle säga om han visste om att hans stjärna äter sina middagar på McD. Men, å andra sidan, vem är jag att döma? Det är klart att han är deppig efter Dragons tunga tvåpoängsförlust i fredags. Dessutom är det nästan en vecka tills nästa match. Och så är det ju söndag. När jag så hör hur han på engelska diskuterar med kassörskan och till slut kommer fram till att ett Green Meal är vad han är ute efter andas jag slutgiltigt ut. Han är knappast en oprofessionell idrottsman. Förmodligen orkar han bara inte handla och laga mat på egen hand just i kväll. Och låt den av oss som är fri från den synden kasta första stenen.
Desto mer oroande är att han verkar vilsen i den här, inte speciellt stora, staden. När jag först ser honom ute på Storgatan går han långtsamt fram, hela tiden flackandes med blicken fram och tillbaka, på jakt efter rätt destination. Ändå hinner han nästan passera restaurangen innan han ser det gula m:et och med ett ryck vänder om och går in. När han senare ätit upp sin gröna måltid och går därifrån verkar han tveka ett ögonblick om åt vilket håll han ska gå. När han kommer ut genom dörren tar han först ett steg åt vänster innan han tittar sig om, vänder och går åt höger istället. Inte så konstigt kanske. Han har ju faktiskt bara varit i staden, och för den delen landet, i ett par veckor. Även professionella idrottsmän kan ha svårt att hitta på nya platser. Men man tycker kanske att basketföreningen borde ta bättre hand om sina investeringar och hjälper dem komma in i sin nya tillvaro.
Eller åtminstone tipsa om att det finns bättre restauranger än McDonald's."
PUSS!
/Alexander Zickler
Fotnoter about hard facts
McDonald's - Hommage à A Prince in New York.
Kritvita Nike-sneakers - Hommage à Jerry Seinfeld.
Professionell - *Puuuh* Nääääe.. Hur ska jag förklara? Man äe professionell va å sånt.., som Zlatan Ibrahimovic brukar säga.
Alexander Zickler - Har redan figurerat som tysk byline tidigare, men det må faktiskt vara hänt. Läraren som jag mailade övningen till heter nämlige Andreas Stickler. Men jag upptäckte, för sent, att jag i sidhuvudet på dokumentet kallade honom "Andres Zickler". Jag hoppas att han ser mellan fingrarna med det.
Att helga vilodagen är som bekant överreklamerat. Därför har jag ägnat delar av den åt att genomföra en skrivövning vi tilldelades i fredags.
Uppgiften var som så att man skulle sätta sig på en plats med folkflöde, under ungefär en halvtimme "notera saker" och sedan skriva ett A4 utifrån sina intryck.
Är detta något ni är intresserade av att läsa? Naturligtvis inte. Är detta något jag ändå nu tänker publicera. Ja.
"Det kan inte vara lätt att smälta in i mängden som basketspelare. I alla fall inte i Sundsvall. Jag känner igen honom direkt.
Det är söndagseftermiddag och jag sitter på McDonald's. Det är då han kliver in. En av Sundsvall Dragons amerikanska stjärnor. Hade jag inte redan vetat vem han är hade jag förmodligen kunnat gissa. När man ser någon som är över två meter lång och bär bakvänd keps, pösiga mjukisbyxor och kritvita Nike-sneakers i den här staden är det i nio av tio fall en basketspelare (den tionde är oftast bara en ovanligt lång person som lyssnar väldigt mycket på Tupac).
Jag kommer på mig själv med att undra vad hans tränare skulle säga om han visste om att hans stjärna äter sina middagar på McD. Men, å andra sidan, vem är jag att döma? Det är klart att han är deppig efter Dragons tunga tvåpoängsförlust i fredags. Dessutom är det nästan en vecka tills nästa match. Och så är det ju söndag. När jag så hör hur han på engelska diskuterar med kassörskan och till slut kommer fram till att ett Green Meal är vad han är ute efter andas jag slutgiltigt ut. Han är knappast en oprofessionell idrottsman. Förmodligen orkar han bara inte handla och laga mat på egen hand just i kväll. Och låt den av oss som är fri från den synden kasta första stenen.
Desto mer oroande är att han verkar vilsen i den här, inte speciellt stora, staden. När jag först ser honom ute på Storgatan går han långtsamt fram, hela tiden flackandes med blicken fram och tillbaka, på jakt efter rätt destination. Ändå hinner han nästan passera restaurangen innan han ser det gula m:et och med ett ryck vänder om och går in. När han senare ätit upp sin gröna måltid och går därifrån verkar han tveka ett ögonblick om åt vilket håll han ska gå. När han kommer ut genom dörren tar han först ett steg åt vänster innan han tittar sig om, vänder och går åt höger istället. Inte så konstigt kanske. Han har ju faktiskt bara varit i staden, och för den delen landet, i ett par veckor. Även professionella idrottsmän kan ha svårt att hitta på nya platser. Men man tycker kanske att basketföreningen borde ta bättre hand om sina investeringar och hjälper dem komma in i sin nya tillvaro.
Eller åtminstone tipsa om att det finns bättre restauranger än McDonald's."
PUSS!
/Alexander Zickler
Fotnoter about hard facts
McDonald's - Hommage à A Prince in New York.
Kritvita Nike-sneakers - Hommage à Jerry Seinfeld.
Professionell - *Puuuh* Nääääe.. Hur ska jag förklara? Man äe professionell va å sånt.., som Zlatan Ibrahimovic brukar säga.
Alexander Zickler - Har redan figurerat som tysk byline tidigare, men det må faktiskt vara hänt. Läraren som jag mailade övningen till heter nämlige Andreas Stickler. Men jag upptäckte, för sent, att jag i sidhuvudet på dokumentet kallade honom "Andres Zickler". Jag hoppas att han ser mellan fingrarna med det.
This is Golden Boy's son, Baby Blue
Hej igen!
Jag skrev alldeles nyss om "det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades". Det näst finaste hörde jag nog i går. Under en lektion fick vi göra en skrivövning. Var och en skulle välja ut ett plagg som någon i rummet hade på sig, för att sedan under en kvart skriva de intryck man fick av plagget. En av de som fick läsa upp sin text för klassen hade valt min t-shirt. Ja, den här var det:
Sofia, som hon heter, skrev bland annat: "Oskars t-shirt ser älskad ut. Som en kär gammal vän som varit med länge. (---) Det ser ut som en tröja som han hittat bland sin pappas gamla kläder. Som en tröja som fick honom att säga 'fan, farsan, du var ju cool, ung och solbränd en gång!' (---) Precis som många gamla t-shirts har den inte tappat formen, vilket billiga nya t-shirts alltid gör. Jag har lärt mig att det är för att de rundstickades förut. (---) Tanken att den kan ha köpts i förrgår stör mig."
Vackert. Betydligt vackrare än verkligheten. Nog för att tröjan vid det här laget några år på nacken. Men den är likväl inhandlad för en billig penning på JC. Det finns naturligtvis skäl till varför man aldrig ska förstöra en bra historia med sanningen.
Däremot anser jag att det är safe to say att jag hittat min Baby Blue.
PUSS!
/Hans-Gerhard Creutzfeldt-Dobis
Fotnoter about hard facts
Finaste jag hört sedan jag konfirmerades - Hommage à byrådirektör H.K. Bergdahl.
Oskar - Sundsvalls Niklas Persson.
Baby Blue - Hommage à världens bästa blandbandsavslutare:
Jag skrev alldeles nyss om "det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades". Det näst finaste hörde jag nog i går. Under en lektion fick vi göra en skrivövning. Var och en skulle välja ut ett plagg som någon i rummet hade på sig, för att sedan under en kvart skriva de intryck man fick av plagget. En av de som fick läsa upp sin text för klassen hade valt min t-shirt. Ja, den här var det:
Sofia, som hon heter, skrev bland annat: "Oskars t-shirt ser älskad ut. Som en kär gammal vän som varit med länge. (---) Det ser ut som en tröja som han hittat bland sin pappas gamla kläder. Som en tröja som fick honom att säga 'fan, farsan, du var ju cool, ung och solbränd en gång!' (---) Precis som många gamla t-shirts har den inte tappat formen, vilket billiga nya t-shirts alltid gör. Jag har lärt mig att det är för att de rundstickades förut. (---) Tanken att den kan ha köpts i förrgår stör mig."
Vackert. Betydligt vackrare än verkligheten. Nog för att tröjan vid det här laget några år på nacken. Men den är likväl inhandlad för en billig penning på JC. Det finns naturligtvis skäl till varför man aldrig ska förstöra en bra historia med sanningen.
Däremot anser jag att det är safe to say att jag hittat min Baby Blue.
PUSS!
/Hans-Gerhard Creutzfeldt-Dobis
Fotnoter about hard facts
Finaste jag hört sedan jag konfirmerades - Hommage à byrådirektör H.K. Bergdahl.
Oskar - Sundsvalls Niklas Persson.
Baby Blue - Hommage à världens bästa blandbandsavslutare:
Något religiöst i blicken
Hej igen!
Först: Jag inser att det kanske bara är för en match, att det beror på att Sverige har så många skador att Lagerbäck till och med ringt mig (jag tackade nej på grund av redaktionsmöte) och att det eventuellt blir förlust med 100-0 i kväll.
That said, att Zlatan är lagkapten för landslaget är förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades.
PUSS!
/Vincent Ibrahimovic
Fotnoter about hard facts
100-0 - Hommage à Leksand i årets hockeyallsvenska.
Zlatan - Är Zlatan.
Först: Jag inser att det kanske bara är för en match, att det beror på att Sverige har så många skador att Lagerbäck till och med ringt mig (jag tackade nej på grund av redaktionsmöte) och att det eventuellt blir förlust med 100-0 i kväll.
That said, att Zlatan är lagkapten för landslaget är förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades.
PUSS!
/Vincent Ibrahimovic
Fotnoter about hard facts
100-0 - Hommage à Leksand i årets hockeyallsvenska.
Zlatan - Är Zlatan.
Local woman ruins everything
I'm 23 years old, damn it!
Hej igen!
Visst finns det väl tillfällen när man kan bli irriterad.
Som i går. Jag låg i sängen. Med en lång dag bakom mig. Och en lika lång dag framför mig. Med ögonlock tyngre än John Goodman.
Då. Då slog jag över till Tv4 Plus och märkte att Conan hade börjat. Och att gästerna skulle vara Julia Louis-Dreyfus OCH Michael Cera.
Det är då man blir irriterad.
Måste jag upptäcka ett sådant program först när John Blund redan börjat med sitt sandkastande?
Men var detta det värsta? På inget vis. Nej, det värsta var att trots att jag bestämde mig för att titta på programmet somnade jag innan Conan ens var klar med sin monolog.
Man, I'm getting old.
PUSS!
/Jürgen Moll
Fotnoter about hard facts
Irriterad - Motsatsen till irriterad blev jag däremot att Leksand, mycket riktigt, spöade skiten ur Mora.
John Goodman - "But Gary over here was a little shy..."
Julia Louis-Dreyfus - Hommage à Elaine Benes:
Michael Cera - Hommage à George Michael Bluth:
Visst finns det väl tillfällen när man kan bli irriterad.
Som i går. Jag låg i sängen. Med en lång dag bakom mig. Och en lika lång dag framför mig. Med ögonlock tyngre än John Goodman.
Då. Då slog jag över till Tv4 Plus och märkte att Conan hade börjat. Och att gästerna skulle vara Julia Louis-Dreyfus OCH Michael Cera.
Det är då man blir irriterad.
Måste jag upptäcka ett sådant program först när John Blund redan börjat med sitt sandkastande?
Men var detta det värsta? På inget vis. Nej, det värsta var att trots att jag bestämde mig för att titta på programmet somnade jag innan Conan ens var klar med sin monolog.
Man, I'm getting old.
PUSS!
/Jürgen Moll
Fotnoter about hard facts
Irriterad - Motsatsen till irriterad blev jag däremot att Leksand, mycket riktigt, spöade skiten ur Mora.
John Goodman - "But Gary over here was a little shy..."
Julia Louis-Dreyfus - Hommage à Elaine Benes:
Michael Cera - Hommage à George Michael Bluth:
"Säga vad man vill om Mora, men jag hatar dem"
We're gonna fight your brother
We're gonna fight 'til you loose
We're gonna raise trouble
We're gonna raise hell
We're gonna fight your brother
We're gonna raise hell
The Clash said that.
Mora
I dag förlorar ni
I said that.
We're gonna fight 'til you loose
We're gonna raise trouble
We're gonna raise hell
We're gonna fight your brother
We're gonna raise hell
The Clash said that.
Mora
I dag förlorar ni
I said that.
"Few people know that I'm fuelled creativly by my massive hatred of imigrants"
Hej igen!
När man har hängt på samma utbildning som Fredrik Wikingsson tillräckligt länge blir man ganska luttrad vid 100 Höjdare-referenser. Ändå är det svårt att hålla sig för skratt när Pelle Sundberg kastar upp denna löpsedel på overheaden:
Så härligt politiskt inkorrekt! Så skönt osvenskt!
PUSS!
/Dirk Hupe
Fotnoter about hard facts
Pelle Sundberg - Det är lite oroande för utbildningens nivå att Pelle angående löpsedeln konstaterar att sådant där är känsligare nu, och därmed indirekt indikerar att det var accepterat och vardagsmat när den kom 1970.
Politiskt inkorrekt - Hommage à Neil Diamond.
När man har hängt på samma utbildning som Fredrik Wikingsson tillräckligt länge blir man ganska luttrad vid 100 Höjdare-referenser. Ändå är det svårt att hålla sig för skratt när Pelle Sundberg kastar upp denna löpsedel på overheaden:
Så härligt politiskt inkorrekt! Så skönt osvenskt!
PUSS!
/Dirk Hupe
Fotnoter about hard facts
Pelle Sundberg - Det är lite oroande för utbildningens nivå att Pelle angående löpsedeln konstaterar att sådant där är känsligare nu, och därmed indirekt indikerar att det var accepterat och vardagsmat när den kom 1970.
Politiskt inkorrekt - Hommage à Neil Diamond.
Can't you hear that rooster crowin'?
Hej igen!
Den senaste månaden har jag (som ni kanske minns) gått på halvtid och ägnat större delen av tiden åt att äta mackor med spansk lufttorkad skinka på. Men nu är den cake walken slut. I kväll drar nästa kurs igång. Och i morgon ytterligare en.
Hur jag hanterar det? Jodå, tackar som frågar.
Jag ska inte klaga. Jag sitter här och biter på naglarna och har "New Morning" (den mest trallvänliga, gladlynta och minst edgy låten i Dylans hela katalog) på repeat i hörlurarna, samtidigt som jag maniskt läser om gamla Gradvall-artiklar.
Ja, så där som jag alltid gör när jag försöker stänga ute all skada som världen vill åsamka mig. Min variant på Eric Formans taktik att ligga i fosterställning och tänka på pannkakor.
PUSS!
/Harald Krämer
Fotnoter about hard facts
Spansk - Hommage à Javier de Pedro.
"New Morning" - Titelspår på albumet som just Gradvall nyligen, märkligt nog, outade som sin favorit-Dylan.
Eric Forman - "You can't take away the Vista Cruiser.. that's my Batmobile.. without it I'm just a guy in a silly outfit!"
Den senaste månaden har jag (som ni kanske minns) gått på halvtid och ägnat större delen av tiden åt att äta mackor med spansk lufttorkad skinka på. Men nu är den cake walken slut. I kväll drar nästa kurs igång. Och i morgon ytterligare en.
Hur jag hanterar det? Jodå, tackar som frågar.
Jag ska inte klaga. Jag sitter här och biter på naglarna och har "New Morning" (den mest trallvänliga, gladlynta och minst edgy låten i Dylans hela katalog) på repeat i hörlurarna, samtidigt som jag maniskt läser om gamla Gradvall-artiklar.
Ja, så där som jag alltid gör när jag försöker stänga ute all skada som världen vill åsamka mig. Min variant på Eric Formans taktik att ligga i fosterställning och tänka på pannkakor.
PUSS!
/Harald Krämer
Fotnoter about hard facts
Spansk - Hommage à Javier de Pedro.
"New Morning" - Titelspår på albumet som just Gradvall nyligen, märkligt nog, outade som sin favorit-Dylan.
Eric Forman - "You can't take away the Vista Cruiser.. that's my Batmobile.. without it I'm just a guy in a silly outfit!"
That's not Kenny, Kenny sniffs paint and set things on fire
Hej igen!
När man, som jag, är lite för intresserad av, och inne i, det här med comedy är det lätt att bli kräsen. Man känner igen skämtstrukturer, förstår mer och mer hur komiker och andra humorister tänker och man blir alltmer sällan imponerad av deras humor. Ja, i en del fall blir det så trist och förutsägbart att man vill självantända bara för att slippa höra. Ni som någon gång sett Adam Sandler vet vad jag menar.
Desto mer högaktar jag då naturligtvis alla de komiska genier som trots allt lyckas få mig på fall. Som Trey Parker och Matt Stone och deras South Park.
Som avsnittet när Cartman (som vi alla ska minnas är åtta år gammal) kommer över ett stort, fint parti aborterade foster från en vält lastbil. Cartman börjar omedelbart, med stenhård förhandlingssmartness, sälja fostren för dyra pengar till stamcellsforskare. Succé. Tills stamcellsforskning plötsligt förbjuds i hela USA. Cartman blir rasande och han blir det av tre skäl: 1) Han ser sin inkomstkälla försvinna 2) Kenny ligger på sjukhus med en livshotande muskelsjukdom som kan botas med hjälp av stamceller 3) (och det viktigaste skälet) Cartman vill försöka använda stamcellerna till få restaurangen Shakey's Pizza att bilda en kopia av sig själv, där Cartman kan äta gratis pizza. Han bestämmer sig därför att tala inför USA:s House of Representatives för att få dem häva förbudet mot stamcellsforskning.
Och det är här vi kommer till det humoristisk geniala. Han lyckas alldeles utmärkt med sitt försök, han får kongressledamötena på fall genom att hålla ett hjärtskärande tal om sin vän Kenny... och genom att dra igång en allsång av "Heat of the Moment" där ledamöterna inte bara sjunger med, utan också spontant koreografer en dans. Ja, så här ser det ut:
Det ska, kort och gott, överhuvudtaget inte vara teoretiskt möjligt att komma på att Cartman ska anordna allsång av "Heat of the Moment". Det är klart jämförbart med avsnittet av Simpsons när Homer anordnar en resa till Super Bowl och först utanför arenan upptäcker att biljetterna han köpte i Springfield är gjorda av kex. Eller avsnittet när Homer förklarar för Lisa att lila är en frukt.
Just känslan att "nej, det där går inte att komma på" är till stor del vad ens jakt på humor till slut handlar om. Och jag vet inte om det finns någon tv-serie som så regelbundet levererar dessa ögonblick som South Park.
Om man då tar in i beräkningarna hur Parker och Stone berättat att de arbetar blir inte bragden mindre. Till skillnad från alla andra tecknade komediserier görs allt i varje avsnitt under veckan före de ska sändas. Och Parker och Stone gör i princip allt arbete utom själva tecknandet. De skriver, regisserar, producerar och gör de flesta rösterna varje vecka. Eller som de själva uttrycker det: "We work like hell."
Att under de förutsättningarna, när frågan "okej, hur ska Cartman lyckas ändra på lagen?" kommer upp på spånmötet, komma på detta... ja, det är sådant som, milt uttryckt, ger mig komplex. Och det är det som får mig att, likt Andres Lokko, "ta av mig hatten och i stum beundran stå här med min tvättade hals".
PUSS!
/Christian Trasch
Fotnoter about hard facts
Självantända - Hur gör man?
Adam Sandler - USA:s Måns Möller.
Cartman - "If Dolphins are so damn smart, then why do they live in iglooes?!"
Homer - He's just a VERY annoying man!
När man, som jag, är lite för intresserad av, och inne i, det här med comedy är det lätt att bli kräsen. Man känner igen skämtstrukturer, förstår mer och mer hur komiker och andra humorister tänker och man blir alltmer sällan imponerad av deras humor. Ja, i en del fall blir det så trist och förutsägbart att man vill självantända bara för att slippa höra. Ni som någon gång sett Adam Sandler vet vad jag menar.
Desto mer högaktar jag då naturligtvis alla de komiska genier som trots allt lyckas få mig på fall. Som Trey Parker och Matt Stone och deras South Park.
Som avsnittet när Cartman (som vi alla ska minnas är åtta år gammal) kommer över ett stort, fint parti aborterade foster från en vält lastbil. Cartman börjar omedelbart, med stenhård förhandlingssmartness, sälja fostren för dyra pengar till stamcellsforskare. Succé. Tills stamcellsforskning plötsligt förbjuds i hela USA. Cartman blir rasande och han blir det av tre skäl: 1) Han ser sin inkomstkälla försvinna 2) Kenny ligger på sjukhus med en livshotande muskelsjukdom som kan botas med hjälp av stamceller 3) (och det viktigaste skälet) Cartman vill försöka använda stamcellerna till få restaurangen Shakey's Pizza att bilda en kopia av sig själv, där Cartman kan äta gratis pizza. Han bestämmer sig därför att tala inför USA:s House of Representatives för att få dem häva förbudet mot stamcellsforskning.
Och det är här vi kommer till det humoristisk geniala. Han lyckas alldeles utmärkt med sitt försök, han får kongressledamötena på fall genom att hålla ett hjärtskärande tal om sin vän Kenny... och genom att dra igång en allsång av "Heat of the Moment" där ledamöterna inte bara sjunger med, utan också spontant koreografer en dans. Ja, så här ser det ut:
Det ska, kort och gott, överhuvudtaget inte vara teoretiskt möjligt att komma på att Cartman ska anordna allsång av "Heat of the Moment". Det är klart jämförbart med avsnittet av Simpsons när Homer anordnar en resa till Super Bowl och först utanför arenan upptäcker att biljetterna han köpte i Springfield är gjorda av kex. Eller avsnittet när Homer förklarar för Lisa att lila är en frukt.
Just känslan att "nej, det där går inte att komma på" är till stor del vad ens jakt på humor till slut handlar om. Och jag vet inte om det finns någon tv-serie som så regelbundet levererar dessa ögonblick som South Park.
Om man då tar in i beräkningarna hur Parker och Stone berättat att de arbetar blir inte bragden mindre. Till skillnad från alla andra tecknade komediserier görs allt i varje avsnitt under veckan före de ska sändas. Och Parker och Stone gör i princip allt arbete utom själva tecknandet. De skriver, regisserar, producerar och gör de flesta rösterna varje vecka. Eller som de själva uttrycker det: "We work like hell."
Att under de förutsättningarna, när frågan "okej, hur ska Cartman lyckas ändra på lagen?" kommer upp på spånmötet, komma på detta... ja, det är sådant som, milt uttryckt, ger mig komplex. Och det är det som får mig att, likt Andres Lokko, "ta av mig hatten och i stum beundran stå här med min tvättade hals".
PUSS!
/Christian Trasch
Fotnoter about hard facts
Självantända - Hur gör man?
Adam Sandler - USA:s Måns Möller.
Cartman - "If Dolphins are so damn smart, then why do they live in iglooes?!"
Homer - He's just a VERY annoying man!
Storstadspojken - nu även på Expressen?
Expressen skakar om mig rejält med en nyhet i dag. Björn Borg slutar med tennis! Skit också. Jag trodde verkligen att 2009 skulle bli året när han äntligen tog hem den där US Open-titeln.
A song for the songs
Hej igen!
Nya Hello Saferide-albumet kom som bekant ut förra veckan (och är, för informations skull, "fullständigt jävla lysande"). Skivans första spår handlar om att för varje människa finns det en sång som är likadan.
Annika (jag väljer att referera till hennes riktiga förnamn, för det vore konstigt om jag kallade henne "Hello") konstaterar att hon själv är som Kylie Minogues Can't Get You Out of My Head ("annoying at first, but I make you wanna dance"). Låtens "you" är däremot Beach Boys God Only Knows (incidentally en av de låtar hon listade som en av världens bästa i sitt sommarprat) eftersom, bland annat, "I liked you at first, and it grows, and grows, and grows".
Och jag skulle inte vara jag om jag inte lockades till att föra över denna princip till mitt eget liv.
Vilken låt är min favoritflicka? Jag tänkte först på Bowies Queen Bitch, med det där fantastistiska och beroendeframkallande gitarriffet som alltid får mig i gungning och som jag aldrig kan få ut ur mitt huvud. Men det känns väl olyckligt att Fridah skulle vara en låt med "Bitch" i titeln. Det måste nog istället bli Dylans Desolation Row (nej, "Desolation" känns väl inte superlämpligt heller, men vad tusan). För hur lång tid jag än spenderar med någon av dem tröttnar jag aldrig, och varje gång vi lämnar varandra vill jag bara ha mer. Och så är de båda, naturligtvis, världens bästa.
Men vilken är jag då själv? Jag vet inte, men jag hoppas att jag inte är Takidas Curly Sue (för jag vill varken vara usel, motbjudande eller symbolen för all världens ondska) eller Queens Bicycle Race (pajig, löjeväckande och fullkomligt obegriplig). Jag skulle istället gärna vara Belle & Sebastians Get Me Away from Here, I'm Dying; charmig, blygsam, rolig, snygg, elegant, intelligent, medryckande och metaironisk. Det vore något det.
PUSS!
/Pommersche Bucht
Fotnoter about hard facts
Skivans första spår - Den heter "I Wonder Who is Like This One" och så här ser det ut när den framförs i en hiss:
Fullständigt jävla lysande - Hommage à Mats Olsson om Peter Wolf-albumet Sleepless.
Kallas för "Hello" - Hommage à Hel-loh "Annyong" Bluth.
Takida - Horror.. Horror..
Nya Hello Saferide-albumet kom som bekant ut förra veckan (och är, för informations skull, "fullständigt jävla lysande"). Skivans första spår handlar om att för varje människa finns det en sång som är likadan.
Annika (jag väljer att referera till hennes riktiga förnamn, för det vore konstigt om jag kallade henne "Hello") konstaterar att hon själv är som Kylie Minogues Can't Get You Out of My Head ("annoying at first, but I make you wanna dance"). Låtens "you" är däremot Beach Boys God Only Knows (incidentally en av de låtar hon listade som en av världens bästa i sitt sommarprat) eftersom, bland annat, "I liked you at first, and it grows, and grows, and grows".
Och jag skulle inte vara jag om jag inte lockades till att föra över denna princip till mitt eget liv.
Vilken låt är min favoritflicka? Jag tänkte först på Bowies Queen Bitch, med det där fantastistiska och beroendeframkallande gitarriffet som alltid får mig i gungning och som jag aldrig kan få ut ur mitt huvud. Men det känns väl olyckligt att Fridah skulle vara en låt med "Bitch" i titeln. Det måste nog istället bli Dylans Desolation Row (nej, "Desolation" känns väl inte superlämpligt heller, men vad tusan). För hur lång tid jag än spenderar med någon av dem tröttnar jag aldrig, och varje gång vi lämnar varandra vill jag bara ha mer. Och så är de båda, naturligtvis, världens bästa.
Men vilken är jag då själv? Jag vet inte, men jag hoppas att jag inte är Takidas Curly Sue (för jag vill varken vara usel, motbjudande eller symbolen för all världens ondska) eller Queens Bicycle Race (pajig, löjeväckande och fullkomligt obegriplig). Jag skulle istället gärna vara Belle & Sebastians Get Me Away from Here, I'm Dying; charmig, blygsam, rolig, snygg, elegant, intelligent, medryckande och metaironisk. Det vore något det.
PUSS!
/Pommersche Bucht
Fotnoter about hard facts
Skivans första spår - Den heter "I Wonder Who is Like This One" och så här ser det ut när den framförs i en hiss:
Fullständigt jävla lysande - Hommage à Mats Olsson om Peter Wolf-albumet Sleepless.
Kallas för "Hello" - Hommage à Hel-loh "Annyong" Bluth.
Takida - Horror.. Horror..
Min kompis ber Metro dra åt helvete
Att vara i en relation handlar om att ställa upp för varandra. Den enas vän är bådas vän, och så vidare. Det har Fridah förstått.
Småstadspojken
Hej igen!
Själv ligger jag i knockad i feber. Och det är ju trist. Men, som Kris Kristofferson skulle sagt, let's not be sad, let's just be glad över att detta äntligen är officiellt istället.
PUSS!
/Lars Toborg
Fotnoter about hard facts
Feber - "I've got a fever, and the only prescription is more cowbell!"
Kris Kristofferson - Hommage à Bob Gustafsson.
Själv ligger jag i knockad i feber. Och det är ju trist. Men, som Kris Kristofferson skulle sagt, let's not be sad, let's just be glad över att detta äntligen är officiellt istället.
PUSS!
/Lars Toborg
Fotnoter about hard facts
Feber - "I've got a fever, and the only prescription is more cowbell!"
Kris Kristofferson - Hommage à Bob Gustafsson.
Everybody had a hard year, everybody pulled their socks up, everybody put their foot down
Hej igen!
Extremt minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag höll ett tal om Homer Simpson i vintras. Talet var en översvallande, och faktiskt bejublad, hyllning till den gule mannen.
Och även om hyllningen till denne egentligen egocentriske och arbetsskygge republikan var en överdrift för komikens skull, finns det tillfällen då jag verkligen avundas sidor hos Homer.
Som i dag. En dag i konstant uppförsbacke. Då det regnar konstant. Då det är en dag kvar till tenta, en tenta man kan just så lite till att man kanske borde plugga lite mer, men just så mycket till att pluggandet känns onödigt. Då man inte har energin att göra någon annan nytta istället. Då man känner sig lika delar utmattad och uttråkad.
Det är då man vill vara som Homer när han i vuxen ålder börjar på college. När han lämnar salen under brinnande föreläsning för att fnissandes med en pinne jaga en ekorre över gräsmattan. Detta är, i all sin självklara dumhet, en av Homers absolut bästa egenskaper. Att likt en femåring fullständigt gå upp och förlora sig i saker. Att låta hans impulser styra honom, med effekten att han har tio gånger roligare än de runt omkring honom.
Att känna denna oförfalskade och obegränsade glädje kan, när man nått en viss ålder i livet, stundtals kännas extremt fjärran. Som när man ägnar en hel dag åt att känna sig ur slag, sakna sin flickvän och märka att Abbey Road i princip är det enda man kan lyssna på som styr bort den där märkliga blandningen av annalkande huvudvärk och tristess.
Det är då som åtminstone jag önskar att jag kunde vara kapabel att greppa min pinne och sätta fart efter närmsta gnagare.
PUSS!
/Marvin Compper
Fotnoter about hard facts
Homer Simpson - Vann kategorierna "Most Weight Gained", "Most Hair Lost", "Most Improved Odor" och "Person Who Traveled the Least Distance to Be Here" på sin high school reunion.
Ekorre - Ett sorts djur.
Abbey Road - Beatles svar på New Morning.
Extremt minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag höll ett tal om Homer Simpson i vintras. Talet var en översvallande, och faktiskt bejublad, hyllning till den gule mannen.
Och även om hyllningen till denne egentligen egocentriske och arbetsskygge republikan var en överdrift för komikens skull, finns det tillfällen då jag verkligen avundas sidor hos Homer.
Som i dag. En dag i konstant uppförsbacke. Då det regnar konstant. Då det är en dag kvar till tenta, en tenta man kan just så lite till att man kanske borde plugga lite mer, men just så mycket till att pluggandet känns onödigt. Då man inte har energin att göra någon annan nytta istället. Då man känner sig lika delar utmattad och uttråkad.
Det är då man vill vara som Homer när han i vuxen ålder börjar på college. När han lämnar salen under brinnande föreläsning för att fnissandes med en pinne jaga en ekorre över gräsmattan. Detta är, i all sin självklara dumhet, en av Homers absolut bästa egenskaper. Att likt en femåring fullständigt gå upp och förlora sig i saker. Att låta hans impulser styra honom, med effekten att han har tio gånger roligare än de runt omkring honom.
Att känna denna oförfalskade och obegränsade glädje kan, när man nått en viss ålder i livet, stundtals kännas extremt fjärran. Som när man ägnar en hel dag åt att känna sig ur slag, sakna sin flickvän och märka att Abbey Road i princip är det enda man kan lyssna på som styr bort den där märkliga blandningen av annalkande huvudvärk och tristess.
Det är då som åtminstone jag önskar att jag kunde vara kapabel att greppa min pinne och sätta fart efter närmsta gnagare.
PUSS!
/Marvin Compper
Fotnoter about hard facts
Homer Simpson - Vann kategorierna "Most Weight Gained", "Most Hair Lost", "Most Improved Odor" och "Person Who Traveled the Least Distance to Be Here" på sin high school reunion.
Ekorre - Ett sorts djur.
Abbey Road - Beatles svar på New Morning.
You are an weird and angry man!
Det är tydligen, oväntat nog, inte bara jag som noterat en viss likhet mellan världens bästa Tina Fey och världens (efter Treo-barnet) obehagligaste Sarah Palin:
Jag ber min flickväns syster dra åt helvete
Det är vanligt att man får problem med sin partners familj. Tack och lov gäller inte det mig. Det gäller bara att ta eventuella meningskiljaktligheter med sans.
You don't work in the rain? You're a mailman!
Svar på föregående inlägg: Nej.
(Och se där. Nu har jag i en handvändning skrivit två inlägg i dag också.)
(Och se där. Nu har jag i en handvändning skrivit två inlägg i dag också.)
I was never that big on creeds
Nu har jag bloggat varje dag i en månad. Innebär det att jag i gengäld borde låta bli att blogga i en månad framöver?
