Stamp collection? HaHA!

Hej igen!

Ni kan lugna er. Allting är tillbaka på sin plats. Efter gårdagens fantasy camp, där Jenny skrev här och jag skrev hos Jenny, skriver vi alla på våran egen blogg igen. Mmm... the status quo..., som Homer Simpson en gång valde att uttrycka det.

Imorgon har jag tenta och på torsdag åker jag hem. Fanny försöker få mig att läsa att läsa C-kursen. Jag försöker få Fanny att packa ner Hangleton i en väska och flytta till Leksand. Ingen av övertalningskampanjerna tycks gå något vidare, men vi får väl se. Skam den som ger sig.

Såhär kul kan man ha det när man egentligen borde skriva om en uppsats åt en ondskefull irländska. Vad tycker ni? Jag måste erkänna att jag är ganska nöjd.


PUSS!

/Sepp Herberger





Fotnoter about hard facts


Fantasy camp  -  Gud, så gärna jag vill få uppleva en riktig fantasy camp. Det närmaste jag kommit något sådant var under någon form av teater på Leksands Hembygdsgårdar. Där såg jag Björn och Andersingers för första gången. Alltid något.

Status Quo  -  CatBats allra, allra största favoritband. Tror jag.

Homer Simpson  -  Ser ut, ungefär, såhär.

Fanny  -  Oreos, Odeon och Red Forman - The Holy Trinity.

Hangleton  -  On the edge of nowhere.

Såhär  -  Killen på bilden heter Nelson, är eventuellt belgare, och gillar att skratta åt andras olycka. Själv gillar jag att skratta när Nelson skrattar åt andras olycka. Björn också. Se mer på 100 Höjadare Brighton-listan.

Ondskefull irländska  -  Nej, det är inte ens Roy Keane. Hon ser snarare ut som Julianne Moore, men är inte alls lika ljuvlig. Curse her!

there's something wrong with me, i'm a cuckoo

jag gästbloggar. my first, ganska trevligt att göra det på denna bloggen som jag gillar ganska mycket, den har fått mig att fnissa till mer än fem gånger.

kan tipsa om en fin radiokanal,  www.radio-indie-pop.com mycket bra skräp där. sedan kan jag inte komma över anna zetterdahls kommentar om anders sundell på lunarstorm "mullig men sensuell", det är väldigt, väldigt roligt. lunarkommentarer kan vara mycket roliga, jag uppskattar kommentarer om mig som "Jööööna!", jag menar vem kallar mig för jöne längre? haha, jöniga jöne, jag måste varit ett ganska jobbigt barn.

sedan känns det märkligt att jag inte ska jobba på edshult i sommar efter fyra års slit där, oskar ska det däremot, han får ta över min roll som "fantastisk omhändertagande och duktig". jag hoppas att han slipper se alltför mycket blod, det gjorde alltid mig svimfärdig när man var tvungen att trycka handen mot feta sår i bakhuvuden som pumpade ut blod. men jag tror att det kan bli en väldigt trevlig sommar, en tripp till london börjar övervägas, susanna har en kompis som ska vara husvakt. även ett bra tillfälle att träffa slåimagen-killen och överväga om han är bra resmaterial. och ja, det är otroligt dåligt av mig att börja överväga en england-tripp nu när varken björn eller oskar kommer att vara där. dålig stil jenny, dålig stil.

några rader om norrmän, de är druckna, de är glada, de har ganska långt hår många av dem. sedan finns det en del som verkar ha så stora hjärtan att man inte fattar hur saker som lever och lungor ens får plats. norge är ett bra land, jag tycker att fler människor från leksand borde komma hit. vi har johan zetterström, som ju faktiskt är vansinnigt rödhårig, vi har jocke nurminen som alltsom oftast är otroligt berusad, vi har björn kajs som egentligen är lite utav av en tönt, minns en gång jag kikade igenom musiken hans och ord som patetiskt började röra sig bland de förvirrade tankarna. det håller inte på långa vägar, egentligen umgås man ju bara med folk från växjö och andra fåniga ställen bara för att man är tvungen. jag börjar bli trött på att bli hånad för dalmålet om kryper sig fram ibland. folk härmas och fnissar till och säger: "ja, men det är ju så gulligt". gulligt, my ass.

jag är i en belle and sebastian-period. så vi avslutar.

There’s something in my eye a little midge so beguiling
Sacrificed his life to bring us both eye to eye
I heard the Eskimos remove obstructions with tongues, dear
You missed my eye, I wonder why, I didn’t complain
You missed my eye, I wonder why, please do it again


vackrare blir det inte! inte! inte idag i alla fall, så jag tycker att alla ska göra sig själv en tjänst och lyssna på another sunny day.

/fredriks syster



 
fotnoter about hard facts


anna zetterdahl - en gammal klasskamrat som man kanske aldrig riktigt fick grepp om. var hon ond?

anders sundell - märklig men trevlig.

jöne - mina farbröder kallade mig det, sedan kom det även ut på skolan i låg- och mellanstadiet. kallades även för hönset (jag kacklade fan inte) och bertil en period.

"fantastiskt omhändertagande och duktig" - jo, jag var populär på edshult, tror aldrig oskar kommer upp på min nivå.

susanna - en god arbetskamrat.

patetiskt - det är patetiskt när man hittar en enda (en enda!) bra låt bland tusentals, det var strokes - soma

dalmål - det känns fånigt att vara stolt över det när det bara låter löjligt.

eskimos - fick höra i förrgår att människor som är födda på vintern ofta är tjockare än människor som är födda på sommaren. inte för att eskimos alla är födda på vintern, men när det är kallt. började fundera, och ja, det stämmer nog.

fredriks syster - även känd som danilsjöne.

Jag har varit i alla städer

Hej igen!

Det är ju inte så långt kvar nu. Sex dagar, närmare bestämt. Sedan flyttar jag hem igen. Återigen är det dags för mig att göra ett break med en del av mitt liv. Det är lika konstigt varje gång. Jag måste sluta flytta runt snart.

Leksand - Uppsala - Brighton - Leksand - Sundsvall - Brighton - Leksand. På två år. Att bo borta från Leksand fyller mig alltid av en kronisk, liten, men likväl, hemlängtan. Längtan tillbaka det som varit. Längtan efter vänner. Längtan efter familj. Längtan efter välfyllt kylskåp. Längtan efter barndom. Trots att jag vet att jag aldrig skulle stå ut längre än några månader där. Jag har lärt mig leva med den saknaden. Det är en del av att vara vuxen, antar jag. Det är en känsla som förmodligen kommer sitta i tills man når den bild av framtiden som man målat upp framför sig. Den med ”en familj med små barn att ta hand om”, som Fredrik Ljungberg brukar prata om, ni vet. Det lär dröja ett tag. Men det har jag som sagt så smått lärt mig acceptera.

Att flytta ifrån andra ställen är desto knepigare. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig i Leksand går det fort att återvända till när man kommer hem. De vanor, vänner och känslor man lämnar bakom sig utanför Leksand är det däremot inte alls säkert att man stöter på igen. Varje gång man flyttar blir det alltid kvar ett gäng nära vänner som man vant sig vid att umgås med varje dag som man får nöja sig med en glesare kontakt med, liksom en hel drös med personer man verkligen gillar att umgås med som man förmodligen aldrig kommer träffa igen. Kvar blir också alltid ett gäng favoritbutiker, promenadvägar och rena vardagsvanor. Och, precis som man ifrån sin fotbollskarriär aldrig minns träningsvärken, de ständigt smärtande hälsenorna, de kroniska glidtacklingsmärkena över låren, Bingo-Birgit, bingolottssnack med Kjell och Billy eller Johan Funestens felaktiga varningar, utan istället målen, räddningarna och de episka straffläggninarna efter träningarna, så är ens minnesbilder från tidigare hemstäder romantiskt målade i flärdfulla, festliga färger. Man minns inte pengabrist, dåliga duschar eller den stundtala tristessen. Man minns inte vad som faktiskt fått en att flytta vidare. Man minns bara alla de stunder då man mådde som allra bäst. Och, jösses, vad man kan sakna det ibland.

Och nu har jag varit på så många ställen, och samlat på mig så många minnen och vänner, att jag knappt kan få igen dörren till rummet där jag förvarar dem. Jag antar att man ska se det som så kallad livserfarenhet, som vidgade vyer. Men ofta ser jag det bara som en alltför stor dos med saknad.

Och nu är det alltså snart dags att lämna Brighton igen. Sista veckan såhär blir man ungefär som Fez i That 70’s Show när han tror att han kommer utvisas (det hela löser sig med att han gifter sig med Erics syster Laurie, vilket ger Red en hjärtinfarkt). Vad man än gör tänker man på ett ungefär ”aha, det här kanske är sista gången jag två paket spagetti för sammanlagt 32 cent på Tesco...”. Man blir lite meningslös, kort sagt. Om jag likt Fez kommer använda ”my last American money” på att köpa ”candy and porno” återstår dock att se.

Saknaden har redan tagit mig tillbaka en gång. Och God only knows hur mycket jag kommer sakna Brighton. Och hur mycket jag kommer sakna en hel bunt med personer jag lämnar bakom mig den här gången.

Men å andra sidan. Pengarna slut. Matförrådet börjar sina. Big Brother visas, minst, dygnet runt. Det blåser ofta. Och den 9 juni börjar fotbolls-VM. Det ska nog bli rätt skönt att komma hem ändå.


PUSS!

/Jens Nowotny





Fotnoter about hard facts


Leksand  -  Team Eisbreichers hemort.

Uppsala  -  Sveriges största fantasy camp.

Brighton  -  När kommer egentligen Jenny hit?

Sundsvall  -  Bara i Sundsvall träffar man Andreas Hermansson på IKEA och Ali Gerba utanför Ica.

Fredrik Ljungberg  -  En annan svensk landslagsspelare gillar brudar och Playstation, och ska döpa en eventuell son till Zlatan Jr. Det ska även min framtida son heta.

Bingo-Birgit  -  Vi går på fullt kort.

Bingolotto  -  Den Stora Satan Från Väst(kusten) för samtliga idrottande tonåringar.

Kjell och Billy  -  Leksands svar på Springfields Lenny and Carl.

Johan Funesten  -  Siljansvallens Collina.

Tesco  -  Englands största fantasy camp.

Fotbolls-VM  -  Alla vet vi att Ronaldo kommer ta fler drömelvanpoäng än Ronaldinho.

Den här gangstern känner jag igen!

Hej igen!

Dagens ämne nummer ett är Kim Källström.

I en intervju på Sportbladets web-TV efter landskampen mot Finland säger Kalle Anka-Kim bland annat:
- Det var väldigt roligt att spela. Det var någon vecka sedan man spelade nu, så det fanns mycket energi i kroppen.


I en fotbollsvärld där storspelarna spelar, lågt räknat, tretusen matcher per säsong, varav hälften med åtminstone sprucken bröstkorg, och följdaktligen är konstant utbrända, är det otroligt härligt med spelare som tycker det är så jäkla kul med fotboll att "någon vecka" är ett alldeles för långt matchuppehåll. Källström har i en tidigare intervju angående hans fritidssysselsättning berättat att "för att det inte ska bli för mycket fotboll" brukar han tvinga sig själv att spela golf någon gång i veckan. Detta är ett fotbollsintresse som får Benny Guldfot att framstå som en blekare version av Lotta Mossberg. Med spelare som Kim (som jag en gång såg spela match på Siljansvallen, av alla ställen) kan Sverige omöjligt misslyckas i VM. Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se, som en lång kille en gång formulerade det.


Dagens ämne nummer två är... Kim Källström!

Om man går in på Olympique Lyons hemsida fylls ens skärm omedelbart av en större version av denna bild:


Lyon

Bilden roar och glädjer mig på många sätt.

1. Det ÄR, rent generellt, alltid roligt när ett av världens bästa fotbollslag lägger ut en himmelens massa pengar för svenska landslagsspelare.

2. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar frontar sin hemsida med en svensk landslagsspelare, på samma sätt som det ÄR roligt när tyska fotbollsspelare frontar sina hemsidor med bilder på Seb "Zeb Macahan" Larsson.

3.  Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar frontar sin hemsida med någon som inte bara är svensk landslagsspelare, utan dessutom också kommer från Partille (men han har också spelat i Häcken, Djurgården, och nu senast i Frankrike, i Rennes).

4. Det ÄR roligt när en av Europas största fotbollsklubbar inte bara frontar sin hemsida med någon som inte bara är svensk landslagsspelare (utan också kommer från Partille), utan dessutom frontar sidan med bland annat en bild på enbart spelarens ögon och frisyr.

5. Det ÄR roligt att blogga om fotboll, eftersom ungefär sextiofem procent av min läsarkrets ger mig stryk för det.

6. Det ÄR roligt att Kim Källström inom snar framtid kommer vara världens bäste fotbollsspelare. Med spelare som Kim kan Sverige omöjligen misslyckas i EM 2008. Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se, som en lång kille (med fallenhet för portvin) en gång ska ha uttryck det.


PUSS!

/Jonny Otten





Fotnoter about hard facts


Kim Källström  -  Ok, tänk om han sitter här och säger att man borde ge honom chansen och så får han den och spelar någon jävla Kalle Anka-fotboll, då får han ju tillbaka allt i näsan.

Sportbladet  -  Där jobbar Simon Bank. Han känner Rebecca Bank. Det gör jag också.

Finland  -  Ett land, öster om Sverige.

Benny Guldfot  -  I veckans avsnitt: Det är bara två dagar kvar till den stora cupfinalen - och Bennys skor är borta! Hur ska det gå? 

Siljansvallen  -  Dalarnas San Siro.

Kim Källström, del två  -  Kan, till skillnad från Andreas Isaksson som är mer tillbakadragen, tala med en vägg. Det skulle inte vara några problem. De skulle förstå varandra rätt bra. Jag har läst det i Sportmagasinet.

Seb Larsson  -  Arsenals svar på Kennet Andersson.

Partille  -  Nästan lika kul som Götene.

(Men han har också spelat i Häcken, Djurgården, och nu senast i Frankrike, i Rennes)  -  Hommage à P3 och Glenn Hysén som fastställer vem som leder.

Vem som leder  -  De e la du som leder, va?

Jonny Otten  -  Var inte han med i Sex Pistols? Var de tyskar? Och landslagsspelare i fotboll?

I've got nothing against Maggie

Hej igen!

Det ska sägas att min för ett tag sedan nämnda sitcomfetisch gjort att ungefär hälften av mitt aktiva ordförråd är fyllt med engelska termer. Trots detta, och trots att jag nu snart bott ett år utomlands har jag dock normalt sett inga problem med att veta när jag ska prata svenska, och hur det i sådana fall ska göras. Ibland blir det hur som helst lite fel.

När jag nyligen lämnade datasalen för att ”gå hem till Marcus” så gick jag runt en, så kallad, knut och vara nära att krocka med en tjej. Tjejen känner jag förvisso inte (även om jag kanske borde gjort det, eftersom jag inte helt kan bortse från möjligheten att jag varit full i samma hus som henne en eller flera gånger), men hon sitter mittemot mig i den aktuella datasalen. Jag hade hört henne prata svenska med sin kamrat. Hon hade hört mig prata svenska med Lovisa och Johanna. Likväl gick samtalet efter nästan-krocken till såhär:


”TJEJEN”: He... (Hon är här på väg att hälsa glatt. Detta uppmärksammar inte Tug.)

TUG: Ooh.. Sorry..


”TJEJEN”: Oj, förlåt! (Här ler ”Tjejen” och lämnar platsen.)

TUG (till sig själv): Jaha... 


Det hela var lite pinsamt. Vad som var pinsammast får den alerte/alerta tug-läsaren själv bestämma. Var det att jag, efter fyra månaders tid, inte kände igen en person jag rimligtvis borde känna igen, eller var det faktumet att jag verkade vilja framstå som mer engelsk än jag egentligen är? Skicka era svar till maano på Lunarstorm.


PUSS!

/Toni Turek





Fotnoter about hard facts


Ibland blir det hur som helst lite fel  -  Andra tillfällen när det blir "lite fel": När Robert Laul skriver en kontaktannons åt Zlatan. När GES comebackar. När Jack Ruby blandar sig in i bilden. När Joey Tribbiani använder sig av synonymlexikon.

Att "gå hem till Marcus"  -  Frank Rost förstår, högst eventuellt, vad som menas.

"Tjejen"  -  Hommage à Daniel Forsaeus.

Tug  -  När hela laget har en svacka verkar det som att det bara är Tug som har en svacka, som Zlatan uttryckte det igår.

Jaha...  -  Hommage à Bert Ljung.

Toni Turek  -  VM-guldmålvakt 1954, och förhoppningsvis släkt till den tjeckiske hockeymålvaktsfantomen och VM-spöket Roman Turek. 

I would build up my upper body, and hit Richard from behind with a stick

Hej igen!

När jag spatserade hemåt häromsistens, med Jam spelandes i godan ro på iPoden, började en man, som kom gående med en eventuell flickvän (kan lika gärna ha varit hans syster, hans mixed badminton-partner eller en date han köpt från eBay, jag har ingen aning, jag ville bara komma vidare i texten på ett smidigt sätt, och utan en lång parentes) gestikulera så smått mot mig. Jag tog av mig ena hörluren (tänk vad man behöver stå ut med!), och sade ”sorry, mate?”. Mannen, vi kan kalla honom Sir Alan Sugar (britter heter så ibland), sade med en ursäktande ton ”eh, I don’t mean to be rude, but can I, eh, by any chance, borrow 63 pence?”. Jag, ni får väldigt gärna kalla mig Tug, log lite och sade ”sorry, mate, I don’t having anything on me” (vilket faktiskt var helt sant), gick därifrån och kunde i lugn och ro fortsätta lyssna på när Paul Weller sjunger om ”chicken in a basket”, eller hur det nu är.

Anledningen att jag skriver detta är inte att en främmande människa kom fram till mig och frågade om pengar (en summa motsvarande den stora förmögenheten på ungefär åtta kronor dessutom), det händer ganska ofta när man bor på ställen som är större än Leksand. Nej, det som jag fann lite kul var att han frågade om han kunde låna 63 pence. Vad hade han tänkt? Skulle han ge mig sitt telefonnummer? Skulle jag skicka en faktura? Hade han tänkt att jag skulle ge honom mitt kontonummer, så att han på ett smidigt kunde sätta in pengarna direkt på mitt konto. Eller skulle jag helt få pengarna ”nästa gång vi ses”? Skulle ”Pelle sundberg!” få höra detta skulle han förmodligen scream me stupid för att jag inte gjorde min journalistiska plikt och ställde dessa frågor, men jerry seinfeldsk som jag är så tog jag på mig mitt ”in public alone”-face och gick därifrån. Jag insåg att jag hade blogginlägg på gång.


PUSS!

/David Odonkor




Fotnoter about hard facts


Jam  -  Can you believe this?

Sir Alan Sugar  -  You're a light weight... You're fired!

Eh, I don’t mean to be rude, but can I, eh  -  Avd. Eh... som det brukar heta på någon sorts lista.

Tug  -  Jag försöker desperat hitta Tug Wilson i VM-Drömelvan.

Paul Weller  -  En mycket motvillig modfather.

Chicken In A Basket  -  How about a serious question?

"Pelle sundberg!"  -  Skäggigt journalistiskt geni som fostrat förmågor som Fredrik Wikingsson, Erik Niva, Anders Wahl och Oskar Klingborn, och dessutom bjuder på travtips i Falu Kuriren.

Jerry Seinfeld  -  Is so busy doing nothing, that the idea of doing anything - which, as you know, always leads to something - cuts into the nothing and then forces him to have to drop everything.

He'd clunk our heads together like Moe

- Well, it worked well when I met George Peppard last week.
- George Peppard has been dead for years.
- Well, whoever he was, he knew a lot about The A-Team.

 
Stundtals, som igår, är bloggandet ett hundjobb. Stundtals, som idag, skriver bloggen sig själv. Channel Four visade igår kväll ett fantastiskt program som sände mitt humör till sådana höjder som annars nästan bara uppnås när Henrik Larsson spelar i en bra liga och får fyra bra passningar från “Johan” (nästa gång är det kanske han som gör målen), eller när Zlatan Ibrahimovic proklamerar att han inte känner Göran Persson.

Programmet hette “Bring Back The A-Team” och leddes av den egentligen ganska irriterande Justin Lee Collins. Idén var att Collins åkte till USA för återförena de överlevande delarna från the cast of The A-Team, som var världens största TV-serie på 80-talet. Collins lyckades alldeles utmärkt och lyckades samla ihop inga mindre än Dirk Benedict, som spelade “The Face”, Dwight Schultz, som spelade “Captain Murdock”, George Peppards son, Carl Franklin (“Captain Crane”), manusförfattaren Stephen J. Cannell, Marla Heasly, i A-Team-kretsar känd som Tawnia, och, såklart, Mr T.

Fyra saker var särdeles roliga:
 
·        Samtliga inblandade utmålade den framlidne George Peppard som ett egoistiskt, fåfängt, manschavunistiskt svin.
 
·        Taktiken som användes att få tag i besättningsmedlemmerna var (fullständigt i onödan ska sägas, då samtliga gladeligen ställde upp) undantagslös bakhåll. Exempelvis blev Dwight Schultz tracked down under en så kallad voice over auidition. Hela TV-teamet sprang först och främst in i byggnaden utan att fråga säkerhetsvakterna om det var några problem att komma in. Teamet ljög sedan för receptionisten att de kände Schultz och att de kunde gå in utan att hon buzzade honom först. Slutligen stövlade de in i studion medan Schultz voicade en tecknad film. Schultz huvudsakliga reaktion var “sure... no problem...”. Det ger lite samma humoristiska effekt som när Max Wright poserar framför Stockholms Stadshus med ett förvånat leende, eller när Carstenjancker ringer upp Rasmus för en intervju. Det är så... ovanligt!
 
·        Manusförfattaren Stephen J. Cannell skrockade åt faktumet att enbart en enda person dog i serien, trots att ett genomsnittligt avsnitt innehöll åtminstone en rejäl helikopterkrasch.
 
·        Efter flera dagars jakt lyckas man få tid till en intervju med Mr T, den ende från serien med något som fortfarande kunde liknas vid en karriär. Mr T, naturligtvis med mohikanfrisyr, kommer in i rummet bullrandes mer högljutt än Kapten Haddock, drar snabba skämt med samtliga i närheten, och vrålar sina “I pity the fool!”. Justin Lee Collins initiala reaktion är ungefär den samma som den jag brukar få när jag får prata med Pajen på Lucky, eller när samma Pajen kommer inbullrandes på pizzerian dagen innan den svenska fotbolls-VM-premiären, eller när jag får SMS från Fredrik Wikingsson. Man tänker, kort sagt , “det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se”.  

Det är ju något sådant där jag förhoppningsvis kommer göra om sisådär tio år. Förena The Entire Seinfeld Cast, VM 94-laget, Manchester Uniteds trippellag från 1999, eller kanske hela gänget som spelade in de fantastiska Tintin-banden. Jag längtar redan.


PUSS!

/Olof Palme (som har vänsterhanden i gips, eftersom han halkat i duschen efter en tennismatch mot Harry Schein)



Fotnoter about hard facts


Henrik Larsson  -  Men det viktiga är såklart att Magdalena och barnen (till exempel Jordan) mår bra.

"Johan"  -  Heter Mjällby i efternamn.

Zlatan Ibrahimovic  -  Zlatan är Zlatan, som man säger i Götene och Moulscoomb.

Göran Persson  -  En snubbe med sjukt mycket makt.

Mr T  -  USA:s, lågt räknat, populäraste människa. "I pity the fool who doesn't like... he", som Homer Simpson en gång diktade.

Max Wright  -  Spelade, som vi alla vet, pappan i "Alf".

Carsten Jancker  -  Missade tillsammans med Florian Bruns VM-truppen.

Rasmus  -  He's never wrong!

Det är så... ovanligt!  -  Hommage à Olle Ljungström.

Kapten Haddock  -  En man med sådana meriter borde egentligen vara amiral.

Pajen  -  Det finns nätter då Pajen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Han kallar sig då Niklas "Megafonen" Persson. Tomas Jonsson beskrevs igår som världens genom tiderna bäste hockeyback. Pajen är, åtminstone då Peter Forsberg nu är nyopererad, världens idag bäste hockeycenter.

Fredrik Wikingsson  -  Mediekille.

Det ska bli intressant, det är kul, det kan bli väldigt ROLIGT framöver här ska du se  -  Hommage à Ralf "Alkohol" Edström.

Okej, tänker Dag Finn, och inser att han är en ordvits på spåret

Hej igen!


Dagen har fördrivits i något av bloggskrivkrampens tecken. Som författare och journalist är det just sådana tillfällen som det gäller att stå stark och kunna prestera. Ungefär som en ishockeyspelare som har tunga ben på uppvärmningen, men likväl måste gå in, plocka sin gubbe, åtminstone spela 0-0-hockey, och eventuellt guida sin yngre backkollega genom att peka med en vit Titan. Jag är ju trots allt, för att citera Abedi Pelé, det största geniet som ghanansk fotboll har sett. Då gäller det att producera även när förutsättningarna är undermåliga.

Idag var dock uppförsbacken osedvanligt brant. Zadie Smith hade jag tänkt skriva om. Nästa tanke var Barcelona-Arsenal. Även busschaufförsduden på 25:an som ser ut som Steve Zissou var på tapeten. Allt detta verkade dock struligt, så jag orkade inte. Inte ens Seinfeld tände cylindrarna.

Men så kom räddningen. Och som så ofta var det Offside som stod för helbrädgeriet. 

Ofta här i livet kan man så smått undra vad det ska bli av en. Vad man önskar ska hända. Vad man egentligen ska hoppas på. Jag behöver inte fundera längre. I en stor artikel, i det snart utkommande Offside-numret, om ett gäng av Sveriges kommande VM-spelare intervjuas bland annat förre anfallstalangen Bosko Orovic och dennes ungdomskamrat, landslagsbacken Teddy Lucic. Orovic väljer då att beskriva svensk fotbolls svar på Nestor Sensini på följande sätt: ”Du var en fucking jävla grym kille”. Så vill jag att människor ska säga om mig. Så ska det stå på min gravsten.


PUSS!

/Mister Gesundheit 





Fotnoter about hard facts



Peka med en vit Titan  -  Hommage à Tomas Jonsson - världens genom tiderna bäste hockeyback.

Abedi Pelé  -  Yeah, and I'm Jerry Cougar Mellencamp.

Zadie Smith  -  Citatet jag desperat ville få in kommer från White Teeth och lyder som följer: "I’m as liberal as the next person, but why do they always have to be laughing and making a song-and-dance about everything? I cannot believe homosexuality is that much fun. Heterosexuality certainly is not." "It's a can of soda!!" som Jerry Seinfeld en gång uttryckte det.

Barcelona-Arsenal  -  Den Goda Sidan (Barca) vann med 2-1. Henrik Larsson slog två målpass. Fredrik Ljungberg var Arsenals bäste spelare. Allt annat än VM-final är en besvikelse.

Busschaufförsduden på 25:an som ser ut som Steve Zissou  -  Han har inte bara identisk frisyr, skäggväxt och kroppsbyggnad, han ser dessutom precis lika uttråkad ut, vilket always cracks me up.

Steve Zissou  -  Kallas ibland Papa Steve. Eller Stevsie.

Det verkade struligt, så jag orkade inte  -  Hommage à Filip, Fredrik och ett par orangea solglasögon.

Seinfeld  -  No, it's about NOTHING!

Offside  -  Tar fotbollsnörderiet så högt ingen annan vågat flyga förut.

Bosko Orovic  -  Hisingens egen Daniel Christiansson.

Teddy Lucic  -  Svenska fotbollslagets svar på Stan - the Caddy.

Nestor Sensini  -  Argentinsk superhjälte med världshistoriens, oberoende av kategori, snyggaste, och dessutom mest passande, namn. Är det något som skulle ta med sig en vit Titan in på en fotbollsplan, så är det this guy.

Mister Gesundheit  -  Storspöar Monstret med 1-0 med förblinda ögon.

Man kan ju inte bara hålla på och nicka hela tiden

Hej igen!

    - Ge mig något som är 22 och en halv minut långt, som refererar till Nixon, och så sitter jag där.
 
Så beskrev jag idag min morbida sitcomfetisch för en okänd kamrat på MSN. Stämmer det där? Ja. Det gör väl tyvärr det. Det är något diaboliskt med amerikanska TV-serier överhuvudet. De är så otroligt ögonvilarvänliga på något vis. Man behöver egentligen inte tycka att det är en bra serie. Man behöver inte hänga med i handlingen. Man stänger ändå inte av TV:n. Det har förmodligen något att göra med att de målar upp en bild (den av en nation bestående av pigga, vältränade, och konstant nyduschade människor med ett väljoljat ironiskt ordförråd; my idea of heaven) som ligger ungefär åtta mil från verkligheten, men likväl är sällsynt kompatibel att tugga i sig när man själv ligger nedsjunken i soffan med chipssmulor över hela T-shirten.
 
 
PUSS!
 
/Bernd Hölzenbein



Fotnoter about hard facts


Nixon  -  Hette Milhouse i mellannamn. Brukade propagera sig själv som "Nixon - the Man".

Morbida sitcomfetisch  -  Nästan lika morbid som Prins Bertils boulefetisch.

En okänd kamrat på MSN  -  Jaja, det var Funny Fanny. Jag börjar få slut på alias för henne nu.

My idea of heaven  -  Hommage à Homer Simpson och Michelle Pfeiffer.

Chipssmulor över hela T-shirten  -  Hommage à Jerry Seinfeld och George Costanza.

Bernd Hölzenbein  -  Eintracht Frankfurts mästare.

Do you know how big North Dakota is, stupid?

Hej igen!


Det måste ju vara så. Det kan inte vara på något annat sätt. God is watching. "Hur tänker du nu?", säger ni. Jo, det ska jag förtälja.

Det är varmt också idag. Molnen har eventuellt tagit semester och kanske rest till Köping. När jag satte mig på bussen idag tog jag fram podden. Jag tryckte på "Blanda spår". Första låten: Bob Marley & The Wailers - Sun is Shining. Andra låten: The Kinks - Sunny Afternoon. Det är inte utan att man reagerar.

Jag menar, att jag lyssnat på "Here Comes the Sun" bisarrt mycket den senaste veckan är en sak. Det är för att jag fått den på hjärnan. Och för att tonartshöjningen efter två minuter är så fantastisk. Jag lyssnar för att jag själv vill. Inte för att Gud har tråkigt där uppe och tjuvlyssnar på min iPod (Get your own!).

Men det är såklart betydligt värre när det sker åt andra hållet. För några veckor sedan åkte jag hem till Sverige. Jag reste under natten. När jag klev på bussen mot flygplatsen var klockan 21:45 och jag visste att jag skulle spendera kvällen, natten, gryningen, morgonen åt att åka buss, vänta på ny buss, åka buss, vänta, lågt räknat, sju svåra år på flygplatsen, flyga, samt åka bil och inte komma fram till Leksand förrän vid lunchtid. Även denna gång valde jag "Blanda spår". Första låten: Lars Winnerbäck - Lång Väg Hem. Andra låten: Lars Winnerbäck (Igen! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?) - Lång Dag. For fuck's sake, shut the fuck up!, sade jag, stängde av podden, och läste en bok istället.


PUSS!

/Frank Mill




Fotnoter about hard facts


Gud  -  En snubbe med sjukt mycket makt.

Köping  -  Där bor Lars Hammar som ser ut, ungefär, såhär.

Bob Marley  - Hejar på Socca Warriors i VM.

The Kinks  -  Dave Davies och Ray Davies var frontfigurerna. Huruvida Simon Davies, Kevin Davies, davies på Lunarstorm eller Edgar Davids också spelat med Beatles lite taggigare kusiner är oklart.

Here Comes The Sun  -  Hade jag inte redan haft mina Simpsons-signaler så hade jag förmodligen blivit avundsjuk i fredags när jag, mitt i min pågående Beatles-mania, hörde Fun Fun Fany's ringsignal.

Lars Winnerbäck  -  Äh. Jag vet. Jag lyssnar så gott som aldrig på östgöten längre. Men av okänd anledning har jag likväl en del låtar som ligger och skräpar på pöden. Jag får göra något åt det. Eller så kan jag helt enkelt sluta använda "Blanda spår" istället.

Eller så kan jag helt enkelt sluta använda "Blanda spår" istället  -  Hommage à Skunk och Seinfeld. Seinfeld är världens bästa TV-serie. Det vet vi ju, det ser vi, det hör vi. Men det måste helt enkelt konstateras ibland.

Det vet vi ju, det ser vi, det hör vi  -  Hommage à Mats Olsson.

For fuck's sake, shut the fuck up  -  Hommage à Maradona.

it's the O.C, bitch!

Hej igen!

Sommaren är här nu. Sun, sun, sun, here it comes, kort sagt. Brighton är så varmt att man nästan glömmer bort hur man stavar sitt namn, eller när man är född (are you with me, Fany?). Jag är på ett strålande humör. Dels för att T-shirtväder always (always!) beats icke-T-shirtväder, men ännu mer tack vare den goda fröjden att inte inom, let us say, tolv timmar ha en diabolisk uppsats/diabolisk tenta/diabolisk kurslitteratur/diabolisk omtenta sittandes på sin axel. Och jag klarade Voc/Mct. Och ikväll kommer Björnadona.


PUSS!

/Thomas Berthold



Fotnoter about hard facts


Sommaren  -  "Sommar och stränder vill alla ha. Brun utan ränder, så ska det va. Gin Tonic på stranden, oh la la la la. En flicka i handen, det vill alla ha." som Nigerias och Sveriges gemensamme nationalskald Papa Alban "Doktorn" Mwapa en gång diktade. 

Brighton  -  När jag kom in till centrum vid halv fem-tiden igår sken solen, gräset var grönt, mitt bankomatkort funkade och blommorna från blomsteraffären på North Street doftade. Det är en vacker stad jag bor i.

Fany  -  The artist formerly known as Fanny. Hon föddes söndagen den... eh, ja, en söndag i slutet av augusti 1986. Ibland uppmanar hon mig till otukt. Ibland slår hon mig. Jag hoppas att det är ett tecken på någon form av uppskattning.

Voc/Mct  -  Nothing for the light-hearted. Eller vad säger du, LillaCissi?

Björnadona  -  "For fuck's sake, shut the fuck up! Let's just play!" skrek Björnadonas kusin Maradona från sin läktarplats åt domaren när Gary Lineker träffade Den Lille i ett program som visades på BBC i förrgår. Det är roligt när människor svär.

Thomas Berthold  -  Spelade tillsammans med bland andra Lothar Matthäus, Steffen Freund, Jörg Heinrich (!), Bobo Illgner och tyvärr inte Boris Becker, som lämnat återbud, en jubileumsmatch till minne av VM 1966 mot ett engelskt lag bestående av bland andra Chris Woods, Matt Le Tissier, Chris Waddle, John Barnes, Richard Ashcroft (!!), Paul Parker och Jamie Redknapp (!!!). Spektaklet sändes igår på Channel Five.

The revolution will not go better with Coke

Hej igen!


Ibland, som imorse, vaknar man upp i ett främmande hus. Kanske har man, som imorse, ett sandpapper i halsen, en spinnande katt stående på bröstkorgen och i huvudet vetskapen om att, oberoende av hur mycket första maj det än må vara, så måste dagen ägnas åt att skriva en uppsats. Ibland, som imorse, går man då sakteliga ut och märkar att det stormar. Samt regnar. Kanske kan man då fyllas av känslan att livet i grunden är ondskefullt.
 
Men varför det?
 
För trots allt så värvar Leksand ibland Pasi Saarela. Ibland går Sheffield United upp i Premier League. Ibland är det sommarväder ute. Ibland bjuds man på sinnessjuka mängder Sambuca. Ibland så är ens bäste vän på väg på besök. Ibland så lyssnar man på ”Tintin hos gerillan”. Ibland bryter engelska landslagsspelare metatarsalbenet i foten sex veckor innan VM. Ibland är det lysande intervjuer med Henrik Larsson eller Erik Edman i Sportmagasinet. Ibland är det ännu mer lysande intervjuer med Micke Nilsson i Offside. Ibland lyssnar man Gil Scott-Herons för evigt majestätiska ”The Revolution Will Not Be Televised”. Ibland så visar Channel Five double bills av ”Everybody Hates Chris”. Eller av ”Green Wing”. Ibland så minns man hur nära man bor London.
 
Och plötsligt är det inte så jobbigt att svälja uppsatspillren längre.
 
 
PUSS!
 
/Guido Buchwald




Fotnoter about hard facts


Pasi Saarela  -  Skjuter oss till slutspel.

Sheffield United  -  Fart, flärd, finess och 1-0-seger.

Sambuca  -  Gårdagskvällen Peach Snaps.

Ens bäste vän  -  He's the same.

Tintin hos gerillan  -  50 minuter av episk fullkomlighet.

Metatarsalbenet  -  Ett ben i foten som samtliga engelska spelare någon gång brutit. Till exempel: David Beckham innan VM 2002, Gary Neville innan VM 2002, Wayne Rooney under EM 2004, Michael Owen innan VM 2006, och så Wayne Rooney igen i förrgår.

Henrik Larsson  - Den lille killen som sparkade så hårt.

Erik Edman  -  Sveriges Muhammad Ali.

Micke Nilsson  -  Sverige bästa människa.

Gil Scott-Heron  -  "There will be no slow motion or still life of Roy Wilkens strolling through Watts in a Red, Black and Green liberation jumpsuit that he had been saving for just the proper occasion."

Everybody Hates Chris  -  "I ain't hearing no maths!"

Green Wing  -  "-Nice fen!  -Thanks! I got it from eBay."

London  -  Där bor för övrigt Andres Lokko.

Nej, nej, nej... Mou-lins-art!

Moulinsart

Moulins

Stort, så stort. Familjen Klingborn har tagit sig till samhällets topp. Figurerar på översta bilden gör Kapten Haddock, Tintin, samt Milou. Killen till vänster på den nedre bilden brukar påstå sig vara min bror. Killen till höger på samma bild brukar hänga med Jergus Baca. De två damerna i mitten är bara statister, och har följdaktligen inget samband med artikeln.

In the middle ages you could get locked up for even suggesting it

Hej igen!

Ibland åker jag hem till Sverige. Varje gång jag åker till flygplatsen åker jag genom de kvarter som en gång var mina. Jag åker förbi min gamla videohandel. Genom Preston Circus. Preston Park. Preston Park Rock Gardens. The Food & Wine Store. Preston Park Hotel. Min gamla lägenhet. Withdean Stadium. CatBats och Rodvins förra hus. Varje gång jag åker den här vägen hugger det till lite i bröstet. Varje gång fylls jag av en känsla att jag, bara för en hundradel, tror att jag vill börja gråta. Jag vet inte vad det där. Kanske är det nostalgi. Kanske är det kärlek. Kanske är det den märkliga känslan av att, bara för några minuter, befinna sig ett år tillbaka i tiden. Sedan svänger bussen vänster där jag är van att svänga höger. Förtrollningen bryts. Phew, for a minute there, I lost myself.


PUSS!

/Ulrich Hesse-Lichtenberger




Fotnoter about hard facts


Hem till Sverige  -  Jag spenderar oförklarligt mycket tid i Brighton annars.

Min gamla videohandel  -  Innehas av världens trevligaste butiksägare. Han har sålt mig mer än ett Simpsons-band.

Preston Circus  -  Brightons svar på China Town.

Preston Park  -  Ger Hyde Park mindervärdeskomplex. Det tar tjugo jävla minuter att gå förbi den satans parken. Gärna i snålblåst. Klockan tre på natten.

Preston Park Rock Gardens  -  Där har det hänt att Oskar har druckit whiskey och studerat stjärnhimlen.

The Food & Wine Store  -  Den oslagbara affärskombinationen micromat och alkohol. Pretty much vad som behövs i Brighton.

Preston Park Hotel  -  Prestons Parks egen version av Vita Huset.

Min gamla lägenhet  -  Jag bodde där.

Withdean Stadium  -  Bobby Zamora, kom tillbaka!

CatBats och Rodvins förra hus  -  Spritfesternas Mecka.

En spelskicklig duracellkanin dessutom

Hej igen!

Bloggkulturen i Bergsäng-Lima-Norr Lindberg-Tasbäck-Björkvägen-trakterna har, minst sagt, fått sig en törn. Carstenjancker har inte längre så mycket studieliv med sig att loggföra, Loupita har sagt upp sitt bloggkontrakt vad det verkar, Audereestfacere tycks bara skriva på uppmaning (blogga, Mange!), själv hade jag fram tills idag inte skrivit på tre veckor. Hela vårat hopp tycks stå och falla med Helhet. Stå i, Elly!

Min ursprungliga plan var att lägga ned det hela vid inlägg nummer hundra. Det här är mitt sjuttiosjätte inlägg. Jag anser mig därför vara aningens för nära det målet för att kasta i min blogghandbuk (it's a piece of paper and it says "blogg" on it) redan nu. Men det krävs revidering i arbetsplanen. Som ni kan se nedan är detta mitt fjärde inlägg bara idag. Det är ingen tillfällighet. Det är jobbigt nog att komma på en idé att skriva om, därför kan jag inte tillåta mig lyxen att ta upp flera olika ämnen i samma inlägg. Man får väl se och lära av herr Virtanen, I assume.

Jag lovade mig själv en gång i tiden att aldrig blogga om min egen blogg. Men det är ett löfte jag mer än gärna överger för att komma ytterligare närmare inlägg nummer ett noll noll.


PUSS!

/Thomas "Martin Åslund" Wolter

I dedicate my songs to you, then I miss you even more

Maybe you’ll be out there on that road somewhere
In some bus or train
Traveling along
In some motel room
There’ll be a radio playing
And you’ll hear me sing this song
Well, if you do
You’ll know I’m thinking of you
And all the miles in between
And I’m just calling, one last time
Not to change your mind
But just to say I miss you, baby,
Good luck, goodbye, Niklas “Pajen” Persson

 
Så sjunger, nästan, Bruce Springsteen. Och vem kan klandra honom. Niklaspajenpersson, någonting mittemellan Honken Holmkvist, Fantomen och hans häst, har, för oinformerade, skrivit på för Linköping. Med all rätt dessutom. We all gotta go sometime. Däremot blir det tomt. Väldigt tomt. Som ett White Stripes utan Jack. Som en tysk fotboll utan Franz Beckenbauer. Som en Erik Lallerstedt utan hamburgaren McErik. Som en sparbankspark utan gungor. Som ett Seinfeld utan Jerry. It’s still funny, but not “ha ha” funny, som Ralph Wiggum gillar att säga. Good luck, good bye, Niklas P.


PUSS!

/Pajen23

Karnevalsfolk, fordon och åter folk

Barcelona slog igår Milan med 1-0 på bortaplan. Det gjorde de alldeles rätt i. Om Barca, med de spelare de har och det spel de spelar, vinner årets Champions League är det det slutgiltiga på beviset på att världen är god, att det ibland finns rättvisa i fotboll, samt att det dröjer ett bra tag till innan Octopus-devisen "försvar är bästa anfall" blir a timeless truth. (Eller så är det det så kallade lysande undantaget som bekräftar regeln, men skit i det nu.) Det skulle också såklart innebära att Leksand spelar SM-slutspel inom två år, samt att Sverige i sommar vinner fotbolls-VM efter att Zlatan Ibrahimovic och Erik Edman tagit en delad seger i skytteligan.

Men jag antar väl att Milan likväl vänder det här. I finalen kommer de i sådana fall få möta Villarreal. Så sant som det var sagt.

PS. Jodå. Fotbollstemat i denna anteckning kan gott ses som någon form av bestraffning för att Loupita har skickat sin blogg på semster. DS.


PUSS!

/Team Eisbreichers

This is like discovering Plutonium... by accident!

- What did you do the rest of the day?

- I saw "Titanic". So that old woman, she's just a liar, right?

- And a bit of a tramp if you ask me.
 
 
Det finns en del saker här i världen som man, som en modernt fungerande människa, förväntas och förutsetts ha på sin meritlista. Att ha sett “Titanic” är en sådan sak. Jag har inte sett “Titanic”, nor do I, i ärlighetens namn, have any intention of seeing it. Att få en närmare förklaring till ovanstående konversation mellan Jerry Seinfeld och George Costanza är väl egentligen det kanske enda skälet jag kan se till att ompröva det beslutet.

Däremot, och här kommer vi till det här inläggets faktiska kärna, har jag i dagarna sett till att kunna bocka av en annan förväntad erfarenhet från västvärldens att göra-lista. Jag har besökt Paris. Väl i Paris ges man tillfälle att kryssa av ytterligare ett par punkter. Detta åstadkom jag: 
  • Jag har konstaterat att Eiffeltornet är högt. Både under- och ovanifrån.
  • Jag har promenerat på Champs “Allsvenskans mest överskattade” Elysées.
  • Jag har triumfierat vid en välkänd båge.
  • Jag har fått bekräftat för mig att Mona Lisa ler mystiskt även på nära håll.
  • Jag har tillskansat mig känslan av se en hel hög bullriga människor kliva in i ett av stearinljus upptänt Sacre-Coeur och plötsligt hålla käften.
  • Jag har spankulerat förbi porrgatorna, samt övriga kvarter, i Montmartre. Amelie syntes inte till.
  • Jag har inte ätit på ett franskt McDonalds. Att det heter Le Big Mac vet ju alla redan ändå.

Bland de egentligen betydligt viktigare upplevelserna hanns bland annat följande med:

  • Jag har, av tillförlitlig lokalbefolkning, lärt mig hur den semilegendariske hockeyikonen Tomas “Bromsen” Srsen uttalar sitt efternamn.
  • Jag har druckit mer whiskey än de beryktade gerillasoldaterna Picaros.
  • Jag har personligen samtalat med en personlig vän till den än mer semilegendariske hockeyemblematen Jergus Baca.
  • Jag har avnjutit "Walk the Line" med fransk textning.
  • Jag har närstuderat Paris boulegubbar. Som en följd är jag på jakt efter en täckväst.

PUSS!

/Jimmy Bullard





Fotnoter about hard facts


Nor do I have any intention of seeing it  -  Hommage à Larry David som ser cowboys som sin svaghet.

Jerry Seinfeld  -  Är inte en happy-go-lucky-kille. He's not happy, he's not lucky, and he don't go. Om något är han en sad-stop-unlucky-kille. 

George Costanza  -  Frågade en gång sin bäste vän "Do you ever just get down on your knees and thank God that you know me and have access to my dementia?"

Paris  -  Jag har egentligen ingen åsikt om denna stad. Det har däremot Filip och Fredrik. De konstaterade en gång att "generellt sett tycker vi väldigt illa om Paris". Det är roligt. Det är nog dessutom ganska så viktigt, eftersom det i Sverige finns hel hög rödvinsgenerationsmänniskor som, tämligen oemotsagda och förmodligen utan motivering, mer än gärna skulle dra på sig en fransk variant av Alan Kalter-peruken och utropa den franska huvudstaden till "the Greatest City in the World".

Tomas Srsen  -  Ståtade under sin tid i Leksand med den väldigt intressanta poängskörden 20+6. Det är vad som behövs i en kvalserie. Srsen spelade, 39 år gammal, senaste säsongen i Lillehammer.

Picaros  -  San Theodores befriare.

Jergus Baca  -  Fart, flärd, finess.

Jimmy Bullard  -  Mittfältare i Wigan som påstår sig vara halvtysk, vilket, fortfarande enligt honom, borde innebära att han tas ut i denna tyska VM-truppen i sommar.

Dans, dans, dans

Hej igen!

Igår var det söndag och det var en söndag som var som söndagar brukar vara. Det var grått och regnigt in other terms. Av severala skäl (varav de flesta föll tillbaka på Zlatan Ibrahimovics morbida subwayfetisch) tvingades jag när jag åkte hem ta en buss som stannade vid Portslade Station (vilken ligger uppskattningsvis sju minuters promenad från mitt hem) istället för busshållsplatsen som annars är att föredra (som ligger, högt räknat, sju sekunders promenad från det ovannämnda hemmet). Om man nu nödvändigtvis ska använda gråa och regniga söndagskvällar till att promenera behöver man vidta uppmuntrande åtgärder. Jag vidtog inte mindre än två sådana. 1. Jag bar min tämligen nyinköpta hatt. 2. Jag lyssnade på ”Ramlar” på podden på halsbrytande och direkt dödsföraktande volym. Det funkade alldeles förtjusande väl.
 
Jag påmindes om varför jag alltid, och med så stor frenesi, kommer älska den låten. Jag påmindes om hur överjordiskt jävla bra hela ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” är. Jag påmindes om varför Håkan Hellström för evigt har en egen liten vrå i mitt hjärta som han får inreda som han vill. Jag påmindes om hur Håkan Hellström var min inkörsport till ett av mitt livs största förälskelser, ett förhållande som aldrig någonsin kommer dö; det till popmusiken.
 
”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” fångar ju allting jag någonsin kommer älska med popmusik. Och hela skivan fångas i allra högst utsträckning i ”Ramlar”. Det är desperation, eufori, uppgivenhet, världens största livsgnista, ilska och en ren, oförfalskad glädje. Det är beviset för världens mest imponerande skivsamling; det är Jam, Smiths, Pet Sounds, Tamla Motown all over the place. Det är världens bästa röst. Det är världens största spelskicklighet. Allt nedtryckt till tre minuter och sexton sekunder popperfektion.
 
Inspirerad av just ”Ramlar” är ”Vart du vill så fort du kan (ja, vart du vill så fort du kan)” en av två konkurrerande arbetstitlar på ett litet romanprojekt jag befinner mig i planeringsstadiet av. (Den andra, av mig, föreslagna titeln är ”Jag är glad att jag finns till (det breddar upp min horisont)”. Vad tycker tug.blogg.ses läsare passar bäst? Hör av er till maano på Lunarstorm.)   
 
Du och jag, Håkan. För alltid. För evigt. Amen.
 
 
PUSS!
 
/Dietmar Hamann





Fotnoter about hard facts


Severala  -  Hommage à Sommarlov Med Björn.

Zlatan Ibrahimovic  -  På tal om Zlatan, och då inte den som bor i Portslade, utan den som bor i Turin, så undrar jag hur många gånger Mats Olsson egentligen kan skriva samma Zlatan-krönika.

Subway  -  Inte ens Kramer, som ju inte haft en decent sandwich for years, skulle bli besviken där.

Portslade Station  -  Inte alls långt från Lunkans gamla hem.

Min tämligen nyinköpta hatt  -  Jo, det är sant, jag har köpt en hatt. Ibland har jag den på mig.

Jam  -  Hommage à en glädjespridare från Saltsjö-Duvnäs.

Litet romanprojekt  -  Det är grejer på gång. Beware.

If it's not love, then it's the bomb that will bring us together

Hej igen!

 
Det är en trött söndag i de tomma och uppgivna blickarnas tecken. Solen skiner, men de engelska vårvindarna har nu blåst så länge och så intensivt att vintern rimligtvis borde befinna sig långt ner i seriesystemet vid det här laget. Vädergudarna verkar dock inte vilja ta några risker. Ska det vara vår så ska det vara rejält. Det som ska göras ska göras riktigt. Det som ska göras ska göras snarast.
 
Nåväl. Man kan ju såklart skylla sin dysterhet på vädret, bakfyllan, för många tentor eller SVTs telefonväxlar tills korna kommer hem, lägger sig och sover i sina kosänger, går upp, äter kofrukost och åker till kojobbet igen, men alla dessa faktorer är, som vi alla vet, sekundära fram till den 10 april. Allt faller naturligtvis tillbaka på kvalserien. Människor brukar tala om lumpen som en berikande merit. Borde inte faktumet att jag under mitt liv snart genomlidit sex kvalserier, varav fem under de senaste fem åren, falla in under något liknande? Kvalserien, eller, som jag brukar kalla det, helvetet, genomsyrar mina dagar från början till slut. Utan kvalserien kanske jag hade kunnat göra bra ifrån mig på riktigt på de två tentorna den här veckan. Utan kvalserien hade jag kanske inte uppträtt som Kalle Anka mot min sambo. Utan kvalserien hade jag kanske inte åkt hem tidigt igår. Utan kvalserien hade jag kanske besvarat de pussar jag fick. Vad som händer om Leksand förlorar mot Södertälje imorgon vill jag inte ens tänka på.
 
Något många inte vet är att det brittiska indierockbandet Bloc Party (som för övrigt jockade på The Arc här i Brighton igår, jag var i alla fall nästan på väg dit ett tag) skrivit en låt om kvalserien. Den heter ”Like Eating Glass”. Ett litet utdrag:
 
It’s so cold in this house
I can't eat, I can't sleep
I can't sleep, I can't dream
An aversion to light
Got a fear of the ocean
Like drinking poison, like eating glass
It's so cold in this house
 
 
 

PUSS!
 
/Klaus Allofs






Fotnoter about hard facts


Det som ska göras ska göras riktigt. Det som ska göras ska göras snarast.  -  Fastslog redan Cornelius.

SVTs telefonväxlar  -  Carola fuskade tydligen till sig vinsten i Melodifestivalen. Det är ju verkligen förjävligt. Tänk vad man ska behöva stå ut med.

Att referera till kor som kommer hem  -  Hommage à Feber.

10 april  -  Dagen som i folkmun är känd som "Dagen D". Leksand möter Bofors då.

Kalle Anka  -  Hommage à Kim Källström från Partille samt Andres Lokko.

Södertälje  -  "Or as I used to call them - cunts" som Ricky Gervais brukar säga.

"I can't eat, I can't sleep"  -  Jag räknar med att det är en hommage à The Contest.

Tidigare inlägg
RSS 2.0