Onyanserad kritik är roligt
Den 11 november 1997 bestämde sig Veronika för att stunden - äntligen! - var kommen då hon skulle ta sitt liv.
Så lyder första meningen i Paulo Coelhos bok "Veronika bestämmer sig för att dö". Ett fantastiskt sätt att inleda en roman på. Det borde rimligtivs innebära att det också är ett fantastiskt sätt att inleda ett blogginlägg på, so here we go.
Jag har ägnat hela denna dag åt att åka tåg fram och tillbaka från Sundsvall för att städa ut det sista ur lägenheten och för att få den besiktigad. När jag hade pulsat mig från stationen till min numera före detta lägenhet och sedan sopat ur mitt förråd, kastat de sista soporna, frostat av min frys(!), tvättat mina fönster (!!) och fullföljt en del andra sysslor som också gränsar till glädjens fullkomlighet, hamnade jag plötsligt i en väntande situationen. Det dröjde tio minuter mellan att jag städat klart och att min områdesansvarige Conny (som nämndes i ett mycket tidigt skede i tug.blogg.se:s historia) anlände för att säga "jo, men det ser ju bra ut det här". Dessa tio minuter ägnade jag åt att sitta på golvet i lägenhetens rundade hörn, där datorn förut stod. Med iPoden i ena handen och mobilen i den andra slogs jag av hur uppseendeväckande tom och ödslig en studentenrummare faktiskt vara. Jag slogs också av att jag ytterligare en gång är på väg någon annanstans. Att jag ytterligare en gång köper mig tid. Att jag ytterligare en gång skjuter upp det där med att bli vuxen.
Vädret i Sundsvall kunde verkligen inte anklagas för att vara chosefritt (inte heller haussefritt, men det finns det å andra sidan inget som är, inte ens Jenny, det har Microsoft Word sagt), jag har nog inte sett så mycket snö sedan jag läste "Tintin i Tibet" senast. Och det där med plogade trottoarer tar man uppenbarligen inte speciellt hårt på.
Ja, "Tintin i Tibet", ja. Hergé skapade tydligen det äventyret, hans stora mästerverk, under en period då han var djupt deprimerad och under en längre tid hade "drömt i vitt". Därför gjorde han ett album med väldigt mycket vitt. För att kunna renas. Det, tillsammans med A Hard Rain's A-Gonna Fall, syndafloden, Vitt Regn "som sköljer bort allt", Snön Faller Och Vi Med Den och saknad som man kan lära säg att leva med under en iskall vinter, var svårt att inte börja tänka på när jag bylsade mig fram genom snödrivorna med en snövindarna blåsande rätt i ansiktet. Gud släppte större delen av Himlens snöförråd, och han såg till att göra det på mig. Jag överlevde. Nu är jag förhoppningsvis renad. Nu kan jag gå vidare. I England.
Leksand spelade tydligen match igår. Hur gick det?
PUSS!
/Martin Max
Så lyder första meningen i Paulo Coelhos bok "Veronika bestämmer sig för att dö". Ett fantastiskt sätt att inleda en roman på. Det borde rimligtivs innebära att det också är ett fantastiskt sätt att inleda ett blogginlägg på, so here we go.
Jag har ägnat hela denna dag åt att åka tåg fram och tillbaka från Sundsvall för att städa ut det sista ur lägenheten och för att få den besiktigad. När jag hade pulsat mig från stationen till min numera före detta lägenhet och sedan sopat ur mitt förråd, kastat de sista soporna, frostat av min frys(!), tvättat mina fönster (!!) och fullföljt en del andra sysslor som också gränsar till glädjens fullkomlighet, hamnade jag plötsligt i en väntande situationen. Det dröjde tio minuter mellan att jag städat klart och att min områdesansvarige Conny (som nämndes i ett mycket tidigt skede i tug.blogg.se:s historia) anlände för att säga "jo, men det ser ju bra ut det här". Dessa tio minuter ägnade jag åt att sitta på golvet i lägenhetens rundade hörn, där datorn förut stod. Med iPoden i ena handen och mobilen i den andra slogs jag av hur uppseendeväckande tom och ödslig en studentenrummare faktiskt vara. Jag slogs också av att jag ytterligare en gång är på väg någon annanstans. Att jag ytterligare en gång köper mig tid. Att jag ytterligare en gång skjuter upp det där med att bli vuxen.
Vädret i Sundsvall kunde verkligen inte anklagas för att vara chosefritt (inte heller haussefritt, men det finns det å andra sidan inget som är, inte ens Jenny, det har Microsoft Word sagt), jag har nog inte sett så mycket snö sedan jag läste "Tintin i Tibet" senast. Och det där med plogade trottoarer tar man uppenbarligen inte speciellt hårt på.
Ja, "Tintin i Tibet", ja. Hergé skapade tydligen det äventyret, hans stora mästerverk, under en period då han var djupt deprimerad och under en längre tid hade "drömt i vitt". Därför gjorde han ett album med väldigt mycket vitt. För att kunna renas. Det, tillsammans med A Hard Rain's A-Gonna Fall, syndafloden, Vitt Regn "som sköljer bort allt", Snön Faller Och Vi Med Den och saknad som man kan lära säg att leva med under en iskall vinter, var svårt att inte börja tänka på när jag bylsade mig fram genom snödrivorna med en snövindarna blåsande rätt i ansiktet. Gud släppte större delen av Himlens snöförråd, och han såg till att göra det på mig. Jag överlevde. Nu är jag förhoppningsvis renad. Nu kan jag gå vidare. I England.
Leksand spelade tydligen match igår. Hur gick det?
PUSS!
/Martin Max
Kommentarer
Trackback
