But I found a driver, and that's a start

Hej igen!

Man stöter på patrull i bland när det gäller det här med bloggandet. Påfallande ofta formeras den patrullen av en själv. I synnerhet brukar det handla om att man (eller "jag" kanske det heter) har tänkt ut vad nästa inlägg ska handla om, men att denna idé kräver en viss aktivitet innan den kan bloggföras med gott resultat. Om man då är halvfigursaktig nog att skjuta på denna aktivitet brukar det vara synnerligen svårt att komma på en ny idé att skriva om så länge. Och så skrivs det ingenting alls och ens älskade publik får ägna några dygn för mycket åt att stirra på en och samma bild från "Who Wants to Be a Millionaire?" i stället.

I alla fall.

Jag har ett tag tänkt inleda en blogganteckning så här:

"Hej igen!

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att arbeta mig genom 'Brideshead Revisited' ('En Förlorad Värld' på svenska) igen efter att jag laddat ner samtliga elva avsnitt på min vackra laptop."

Skulle jag inleda det här inlägget på det viset så skulle jag tyvärr ljuga. Jag har i stället de senaste dagarna varit alldeles för upptagen med oväsentligheter som att läsa Nick Hornby, lyssna på "Sommar" i P1, fika, vara full, socialisera, söka jobb, trycka F5 på http://detvaintejagdetvasossarna.blogg.se/ , vinna på X-box och äta flingor. Och nu sitter jag i den friska kvällsluften på mina föräldrars altan medan jag lyssnar på Beatles och tittar när min katt, likt Martin i "Expedition L", försöker slå världsrekord i antal sovna timmar i sträck.

Jag hade tänkt skriva lite om allt det "Brideshead Revisited" väcker till liv inom en. Lite om att det är den ultimata anglofilporren, lite om likheterna med "Ben & Gunnar - En liten film om manlig vänskap", lite om att serien är så sprängfylld med snygga kläder att man börjar misstänka att Andres Lokko ska dyka upp i en Waldo-artad cameoroll någonstans där mitt i, lite om den något motsägelsefulla längtan efter dammiga, engelska universitetsbyggnader (en motsägelsefull längtan som fungerar som en ganska perfekt symbolbild för hela ens anglofili) och lite om det vackra som kan finnas i en gudatro, om man bara gräver några decimeter, förbi det dömmande och når in till biten som föder hopp och ger en mening.

Men varför skriva om det här? Titta själva i stället. Hela serien finns för några hundralappar på närmaste välsorterade internetbutik.

Dessutom mår jag nog bara bra av att skära ned på mitt brittiska frossande en aning. Min anglofili är redan ett så välväxt monster att jag för mitt eget välbefinnande gör bäst i att det svälta det emellanåt. Av samma skäl avbröt och ajournerade jag mötet nyligen efter att jag sett de första 20 minuterna av "Brighton Rock", då det redan visats rasande vackra bilder på The Laines (jag förväntade mig för en stund att min djupt älskade vän Hanna skulle dyka upp, på väg till Costa för att jobba) och, naturligtvis, piren. Jag fruktade överdosering.

Brighton och England är, tillsammans med VM i fotboll 1994 och SM i hockey 1997, mitt Vietnam, mitt Woodstock, mitt Springsteen -85, mitt Toto -79, min månlandning och mitt "I have a dream"-tal. Det är inte något som jag någonsin kommer få en hälsosam relation till, eller så är det just det som gör relationen mer hälsosam än alla andra.

Mats Olsson brukar med jämna mellanrum skriva krönikor om hur mycket han saknar New York (övriga krönikor brukar handla om att han faktiskt är i New York). Andres Lokko skrev så mycket om sin förälskelse till London att han till slut, förra året, flyttade dit och numera skriver han sina texter om Gorkys Zygotic Mynci från sin bostad i Notting Hill (och när han inte gör det så ligger det svinet med Lisa Millberg). Filip Hammar brukar med jämna mellanrum återkomma till sin brinnande önskan att någon gång få duscha med Martin Dahlin. Jag är alltså inte ensam om mina återfall, men gör nog ändå bäst i att åtminstone trycka tillbaka dem en aning.


PUSS!

/Harry Koch






Fotnoter about hard facts


Who Wants to Be a Millionaire?  -  Brittisk motsvarigheten till Wallraff-programmen "Vem Vill Bli Konstnär?", "Vem Vill Bli Körsnär?" och "Vem Vill Bli Tandläkare?".

Nick Hornby  -  På tal om anglofili, ja.

Anglofili  -  Det ligger på den nivån att när man i vinjetten till "The Office" ser en bil på en specifikt grå dag köra genom en rondell så fylls jag av en distinkt saknad när jag ser den fula, tråkiga trafikskylten där det står "Slough Trading Estate" bara för att, ja, inte vet jag, för att det inte blir mer brittiskt än där och då.

Waldo  -  "Maybe I should read something.. Do you have any of those "Where is Waldo?" books or something from the vampire's point of view?" som Otto Man skulle sagt.

Brighton  -  The proud parent of Steve Ovett.

Hanna  -  Allas våran LINKAN!

Costa  -  Eller "stället med chokladmuffins" som Zlatanna kanske skulle säga.

Mats Olsson  -  Gillar att slå små barn på huvudet med en pinne, enligt uppgifter till Spermaharen.

Martin Dahlin  -  "Martin Dahlin, fotbollsspelaren" som min själsfrände Alban Nwapa en gång sa under en rättegång.

Kommentarer
Postat av: Enrico

Way to go! Underbar beskrivning av bloggfrossa!
Kram

2007-07-03 @ 00:58:39
URL: http://jj2bgood.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0