Don't ever leave me, don't ever go
Hej igen!
Det brukar heta att man aldrig ska förstöra en bra historia med sanningen. Och det finns verkligen anekdoter som jag aldrig vill vara med om att de bevisas som påhittade.
En av de stora brasklapparna inom litteraturforskning är att man inte ska stirra sig blind på en författares liv när man tolkar dennes verk. Men det finns lägen då detta varnande finger bara känns löjligt.
Varför tar jag då upp dessa saker?
Jo, jag nämnde ju Dylans "Sara" i går. Låten, från 1976 års Desire, handlar om Dylans dåvarande fru Sara Dylan. Deras elvaåriga äktenskap hade knakat i fogarna i ett par år. Blood on the Tracks (kanske det bästa album som någonsin spelats in), som släpptes redan året innan, har blivit allmänt omtalat och känt som Dylans skilsmässoalbum, trots att de då fortfarande var gifta.
Men historien säger att han spelade in "Sara", på en enda tagning, medan hon stod utanför och lyssnade. Och när låten var färdig försonades de, hon tog tillbaka honom och de var lyckliga igen.
Howard Sounes pratar i sin digra Dylan-biografi med Dylans medkompositör Jacques Levy:
Under den andra inspelningskvällen anlände Sara Dylan oväntat. "Jag skulle tro att hon kom till New York för att se om det fanns en chans till en återförening. Jag skulle tro att det var vad hon tänkt sig. Jag vet att hon hade tänkt sig det", säger Levy som inte hade träffat Sara på hela sommaren. Bob återvände till studion med sitt band och tog upp en gitarr. Han sjöng "Sara" för sin fru medan hon iakttog honom genom glasrutan. Sången inleds med minnen från från sommardagar på stranden då barnen var små och den påminner om semestern i Portugal under deras första tid tillsammans för länge sedan. Han ber henne om förlåtelse för sina försyndelser nyligen och på slutet sjunger han: "Don't ever leave me, don't ever go."
"Det var alldeles märkvärdigt. Man kunde höra en nål falla", säger Levy. "Hon blev fullständigt förstummad. Och jag tror att det var en vändpunkt... Det fungerade. De blev faktiskt sams." Den märkliga första inspelningen av "Sara" blev den sista sången på Desire.
Låt oss inte tänka på att Levy kanske minns fel. Eller kanske övertolkar. Eller på att de ändå slutligen skiljdes året efter, i en extra smutsig separation där Dylan bland annat startade en relation med en god vän till Sara som hon anställt som barnflicka för att få stöd under skilsmässan.
Låt oss istället tro på att denna låt, en av de vackraste kärlekssånger som har skrivits, faktiskt gjorde en konkret skillnad. Att det inte bara är vi andra som har fått njuta av den. Att den är ett bevis på popmusikens eviga makt över våra liv.
PUSS!
/Todd Gack
Fotnoter about hard facts
Sanningen - Hommage à Pontus Gårdinger.
Bob Dylan - Duluths Patrik Isaksson.
Skilsmässa - Hommage à Ross Geller.
Det brukar heta att man aldrig ska förstöra en bra historia med sanningen. Och det finns verkligen anekdoter som jag aldrig vill vara med om att de bevisas som påhittade.
En av de stora brasklapparna inom litteraturforskning är att man inte ska stirra sig blind på en författares liv när man tolkar dennes verk. Men det finns lägen då detta varnande finger bara känns löjligt.
Varför tar jag då upp dessa saker?
Jo, jag nämnde ju Dylans "Sara" i går. Låten, från 1976 års Desire, handlar om Dylans dåvarande fru Sara Dylan. Deras elvaåriga äktenskap hade knakat i fogarna i ett par år. Blood on the Tracks (kanske det bästa album som någonsin spelats in), som släpptes redan året innan, har blivit allmänt omtalat och känt som Dylans skilsmässoalbum, trots att de då fortfarande var gifta.
Men historien säger att han spelade in "Sara", på en enda tagning, medan hon stod utanför och lyssnade. Och när låten var färdig försonades de, hon tog tillbaka honom och de var lyckliga igen.
Howard Sounes pratar i sin digra Dylan-biografi med Dylans medkompositör Jacques Levy:
Under den andra inspelningskvällen anlände Sara Dylan oväntat. "Jag skulle tro att hon kom till New York för att se om det fanns en chans till en återförening. Jag skulle tro att det var vad hon tänkt sig. Jag vet att hon hade tänkt sig det", säger Levy som inte hade träffat Sara på hela sommaren. Bob återvände till studion med sitt band och tog upp en gitarr. Han sjöng "Sara" för sin fru medan hon iakttog honom genom glasrutan. Sången inleds med minnen från från sommardagar på stranden då barnen var små och den påminner om semestern i Portugal under deras första tid tillsammans för länge sedan. Han ber henne om förlåtelse för sina försyndelser nyligen och på slutet sjunger han: "Don't ever leave me, don't ever go."
"Det var alldeles märkvärdigt. Man kunde höra en nål falla", säger Levy. "Hon blev fullständigt förstummad. Och jag tror att det var en vändpunkt... Det fungerade. De blev faktiskt sams." Den märkliga första inspelningen av "Sara" blev den sista sången på Desire.
Låt oss inte tänka på att Levy kanske minns fel. Eller kanske övertolkar. Eller på att de ändå slutligen skiljdes året efter, i en extra smutsig separation där Dylan bland annat startade en relation med en god vän till Sara som hon anställt som barnflicka för att få stöd under skilsmässan.
Låt oss istället tro på att denna låt, en av de vackraste kärlekssånger som har skrivits, faktiskt gjorde en konkret skillnad. Att det inte bara är vi andra som har fått njuta av den. Att den är ett bevis på popmusikens eviga makt över våra liv.
PUSS!
/Todd Gack
Fotnoter about hard facts
Sanningen - Hommage à Pontus Gårdinger.
Bob Dylan - Duluths Patrik Isaksson.
Skilsmässa - Hommage à Ross Geller.
Kommentarer
Trackback
