Drinking soda, looking happy, taking pictures, so clompletly stupid
Hej igen!
När någon ber mig att räkna upp min favoritmusik brukar alltid White Stripes vara ett av banden jag nämner. Lite av ren vana och lite för gamla tiders skull, antar jag. Det kan omöjligen bero på att jag spelar deras skivor ofta i alla fall. Jag insåg nämligen i går att det var någon gång kring telegrafanvändandets peak som jag senast lyssnade på dem. Jag antar att jag tagit min vänskap med de fyra första albumen för så given att jag slutat umgås med dem.
För det är de fyra första albumen det handlar om. Det femte (låt oss aldrig nämna det sjätte!) är förvisso också bra, men det var när de släppte "Blue Orchid", denna usla ursäkt till förstasingel, som illusionen om bandets ofelbarhet raserades. Fram tills dess hade de befunnit sig i en ständigt stegrande, halsbrytande utveckling och alltid med nya bevis på en fullständigt oantastbar smak. "All D.I.Y. punk-country-blues-metal singer/songwriting duos should sound this good", som Chris Handyside så träffande uttryckte det i sin recension av debutplattan. Och sedan var det såklart roligt att ingen tycktes veta om Jack och Meg White var syskon med varandra eller ex-makar. Och att de klädde sig som matchande polkagrisar. Jag är rätt säker på att det började gå utför när Jack la på sig 65 kilo, övergav sin Eli Cash-page för en axellång, otvättad Tom Petty-frisyr och började bära hög, svart hatt.
Så. Om du, som jag, vill återuppväcka, eller kanske till och med föda, en White Stripes-förälskelse har jag upprättat en trestegsplan. Varje steg består av fem låtar. De första fem finns där för att i ett grundläggande skede introducera dig till och övertyga dig om gruppens briljans, de kommande fem för att lyfta fram återstoden av det allra mest vitala av materialet och de sista fem för att ge dig låtarna som det i längden är ohållbart att försöka klara sig utan. Så lyssna genom varje steg ett par gånger, ta en kopp kaffe och ta dig sedan an nästa.
Steg 1:
♦ The Hardest Button to Button
♦ I'm Bound to Pack it Up
♦ The Big Three Killed My Baby
♦ Fell in Love with a Girl
♦ Seven Nation Army
Steg 2:
♦ Apple Blossom
♦ Girl, You Have No Faith in Medicine
♦ Astro
♦ You're Pretty Good Looking (for a Girl)
♦ We're Going to Be Friends
Steg 3:
♦ One More Cup of Coffee (Valley Below)
♦ Why Can't You Be Nicer to Me?
♦ Cold, Cold Night
♦ Sugar Never Tasted so Good
♦ There's No Home for You Here
Och, vips, så har du inte bara en trestegsplan utan också en 15 låtar lång blandskiva klar att bränna. Medan du bränner kan du njuta av följande andlöst glimrande sidoprojekt.
PUSS!
/Heiko Westermann
Fotnoter about hard facts
Telegraf - Hommage à Tintin.
Usla ursäkt - Får mig osökt att tänka på Derek Shepherd (så där, nu fångade jag Ellys uppmärksamhet också).
D.I.Y. - Förkortning för "do it yourself". Inte helt olikt T.M.I. som Michael Scott, USA:s David Brent, kommenterar så här: "T.M.I.? Too Much Information. It's just easier to say 'T.M.I.'. I used to say 'don't go there', but that's lame."
När någon ber mig att räkna upp min favoritmusik brukar alltid White Stripes vara ett av banden jag nämner. Lite av ren vana och lite för gamla tiders skull, antar jag. Det kan omöjligen bero på att jag spelar deras skivor ofta i alla fall. Jag insåg nämligen i går att det var någon gång kring telegrafanvändandets peak som jag senast lyssnade på dem. Jag antar att jag tagit min vänskap med de fyra första albumen för så given att jag slutat umgås med dem.
För det är de fyra första albumen det handlar om. Det femte (låt oss aldrig nämna det sjätte!) är förvisso också bra, men det var när de släppte "Blue Orchid", denna usla ursäkt till förstasingel, som illusionen om bandets ofelbarhet raserades. Fram tills dess hade de befunnit sig i en ständigt stegrande, halsbrytande utveckling och alltid med nya bevis på en fullständigt oantastbar smak. "All D.I.Y. punk-country-blues-metal singer/songwriting duos should sound this good", som Chris Handyside så träffande uttryckte det i sin recension av debutplattan. Och sedan var det såklart roligt att ingen tycktes veta om Jack och Meg White var syskon med varandra eller ex-makar. Och att de klädde sig som matchande polkagrisar. Jag är rätt säker på att det började gå utför när Jack la på sig 65 kilo, övergav sin Eli Cash-page för en axellång, otvättad Tom Petty-frisyr och började bära hög, svart hatt.
Så. Om du, som jag, vill återuppväcka, eller kanske till och med föda, en White Stripes-förälskelse har jag upprättat en trestegsplan. Varje steg består av fem låtar. De första fem finns där för att i ett grundläggande skede introducera dig till och övertyga dig om gruppens briljans, de kommande fem för att lyfta fram återstoden av det allra mest vitala av materialet och de sista fem för att ge dig låtarna som det i längden är ohållbart att försöka klara sig utan. Så lyssna genom varje steg ett par gånger, ta en kopp kaffe och ta dig sedan an nästa.
Steg 1:
♦ The Hardest Button to Button
♦ I'm Bound to Pack it Up
♦ The Big Three Killed My Baby
♦ Fell in Love with a Girl
♦ Seven Nation Army
Steg 2:
♦ Apple Blossom
♦ Girl, You Have No Faith in Medicine
♦ Astro
♦ You're Pretty Good Looking (for a Girl)
♦ We're Going to Be Friends
Steg 3:
♦ One More Cup of Coffee (Valley Below)
♦ Why Can't You Be Nicer to Me?
♦ Cold, Cold Night
♦ Sugar Never Tasted so Good
♦ There's No Home for You Here
Och, vips, så har du inte bara en trestegsplan utan också en 15 låtar lång blandskiva klar att bränna. Medan du bränner kan du njuta av följande andlöst glimrande sidoprojekt.
PUSS!
/Heiko Westermann
Fotnoter about hard facts
Telegraf - Hommage à Tintin.
Usla ursäkt - Får mig osökt att tänka på Derek Shepherd (så där, nu fångade jag Ellys uppmärksamhet också).
D.I.Y. - Förkortning för "do it yourself". Inte helt olikt T.M.I. som Michael Scott, USA:s David Brent, kommenterar så här: "T.M.I.? Too Much Information. It's just easier to say 'T.M.I.'. I used to say 'don't go there', but that's lame."
Kommentarer
Postat av: elly
crissy är precis uppställd på sin vanliga plats(bortsett från att han nu står i en helt ny lägenhet), bredvid mig själv som kastar beundrande blickar mot honom. han är dock lite missnöjd över att få stå skymd bakom sisådär 25 ölflaskor. men var sak har sin tid.
det var en usel ursäkt att påstå att det endast var för att fånga min uppmärksamhet som du gjorde det där påhoppet på mcdreamy. usel!
Trackback
