He was listening to the sweet words
Hej igen!
De hette Orange Juice.
Under första halvan av 80-talet var de indie, när indie inte fanns. De var bäst, coolast, intelligentast och dessutom snyggast av alla. Eftersom de kom från det dystra (men för popmusik fantastiska) Glasgow hade de två klädalternativ; fånga stämningen och klä sig, likt det också alldeles fantastiska Glasvegas, helt i svart eller klä sig som Paul Weller, alltså ljust och elegant. Orange Juice valde det senare.
Och naturligtvis sålde de i princip inga skivor alls, utan fick vänta på sin revival tills de 60-talistiska anglofilsnobbar, som Jan Gradvall och Andres Lokko, som vuxit upp med dem nått vuxen ålder och makttoppen på nöjessidorna.
Sångaren Edwyn Collins, som efter bandets splittring regelbundet gett ut soloskivor, drabbades 2005, vid 45 års ålder, av dubbla hjärnblödningar. Efter en längre tid på sjukhus och ett långsamt men träget arbete är han tillbaka i gamet igen. Han är försvagad i höger sida och kan därför inte spela gitarr, men han sjunger. Och han gör det som Gud Fader själv.
För ett knappt år sedan gjorde han sitt comebackgig i London. Och i somras framträdde han på The Social med Roddy Frame från Aztec Camera på gitarr. Då framförde han "Blue Boy" som i min bok är den bästa Orange Juice-låten av de alla. Och resultatet blev så vackert, så kärleksfullt och såinihelvete jävla bra att även den allra mest kallhamrade, cyniska ironikern kan känna sig rörd ända in i själen:
PUSS!
/Stefan Recktenwald
Fotnoter about hard facts
Orange Juice - Hommage à äppeljucie.
Glasgow - Hommage à Robert Prytz.
Paul Weller - "Ask me another serious question."
Gud Fader - Lucifers ex-homie.
De hette Orange Juice.
Under första halvan av 80-talet var de indie, när indie inte fanns. De var bäst, coolast, intelligentast och dessutom snyggast av alla. Eftersom de kom från det dystra (men för popmusik fantastiska) Glasgow hade de två klädalternativ; fånga stämningen och klä sig, likt det också alldeles fantastiska Glasvegas, helt i svart eller klä sig som Paul Weller, alltså ljust och elegant. Orange Juice valde det senare.
Och naturligtvis sålde de i princip inga skivor alls, utan fick vänta på sin revival tills de 60-talistiska anglofilsnobbar, som Jan Gradvall och Andres Lokko, som vuxit upp med dem nått vuxen ålder och makttoppen på nöjessidorna.
Sångaren Edwyn Collins, som efter bandets splittring regelbundet gett ut soloskivor, drabbades 2005, vid 45 års ålder, av dubbla hjärnblödningar. Efter en längre tid på sjukhus och ett långsamt men träget arbete är han tillbaka i gamet igen. Han är försvagad i höger sida och kan därför inte spela gitarr, men han sjunger. Och han gör det som Gud Fader själv.
För ett knappt år sedan gjorde han sitt comebackgig i London. Och i somras framträdde han på The Social med Roddy Frame från Aztec Camera på gitarr. Då framförde han "Blue Boy" som i min bok är den bästa Orange Juice-låten av de alla. Och resultatet blev så vackert, så kärleksfullt och såinihelvete jävla bra att även den allra mest kallhamrade, cyniska ironikern kan känna sig rörd ända in i själen:
PUSS!
/Stefan Recktenwald
Fotnoter about hard facts
Orange Juice - Hommage à äppeljucie.
Glasgow - Hommage à Robert Prytz.
Paul Weller - "Ask me another serious question."
Gud Fader - Lucifers ex-homie.
Kommentarer
Postat av: Fridah
Jag tyckte att den första fotnoten var bäst.
Trackback
