That's not Kenny, Kenny sniffs paint and set things on fire

Hej igen!

När man, som jag, är lite för intresserad av, och inne i, det här med comedy är det lätt att bli kräsen. Man känner igen skämtstrukturer, förstår mer och mer hur komiker och andra humorister tänker och man blir alltmer sällan imponerad av deras humor. Ja, i en del fall blir det så trist och förutsägbart att man vill självantända bara för att slippa höra. Ni som någon gång sett Adam Sandler vet vad jag menar.

Desto mer högaktar jag då naturligtvis alla de komiska genier som trots allt lyckas få mig på fall. Som Trey Parker och Matt Stone och deras South Park.

Som avsnittet när Cartman (som vi alla ska minnas är åtta år gammal) kommer över ett stort, fint parti aborterade foster från en vält lastbil. Cartman börjar omedelbart, med stenhård förhandlingssmartness, sälja fostren för dyra pengar till stamcellsforskare. Succé. Tills stamcellsforskning plötsligt förbjuds i hela USA. Cartman blir rasande och han blir det av tre skäl: 1) Han ser sin inkomstkälla försvinna 2) Kenny ligger på sjukhus med en livshotande muskelsjukdom som kan botas med hjälp av stamceller 3) (och det viktigaste skälet) Cartman vill försöka använda stamcellerna till få restaurangen Shakey's Pizza att bilda en kopia av sig själv, där Cartman kan äta gratis pizza. Han bestämmer sig därför att tala inför USA:s House of Representatives för att få dem häva förbudet mot stamcellsforskning.

Och det är här vi kommer till det humoristisk geniala. Han lyckas alldeles utmärkt med sitt försök, han får kongressledamötena på fall genom att hålla ett hjärtskärande tal om sin vän Kenny... och genom att dra igång en allsång av "Heat of the Moment" där ledamöterna inte bara sjunger med, utan också spontant koreografer en dans. Ja, så här ser det ut:





Det ska, kort och gott, överhuvudtaget inte vara teoretiskt möjligt att komma på att Cartman ska anordna allsång av "Heat of the Moment". Det är klart jämförbart med avsnittet av Simpsons när Homer anordnar en resa till Super Bowl och först utanför arenan upptäcker att biljetterna han köpte i Springfield är gjorda av kex. Eller avsnittet när Homer förklarar för Lisa att lila är en frukt.

Just känslan att "nej, det där går inte att komma på" är till stor del vad ens jakt på humor till slut handlar om. Och jag vet inte om det finns någon tv-serie som så regelbundet levererar dessa ögonblick som South Park.

Om man då tar in i beräkningarna hur Parker och Stone berättat att de arbetar blir inte bragden mindre. Till skillnad från alla andra tecknade komediserier görs allt i varje avsnitt under veckan före de ska sändas. Och Parker och Stone gör i princip allt arbete utom själva tecknandet. De skriver, regisserar, producerar och gör de flesta rösterna varje vecka. Eller som de själva uttrycker det: "We work like hell."

Att under de förutsättningarna, när frågan "okej, hur ska Cartman lyckas ändra på lagen?" kommer upp på spånmötet, komma på detta... ja, det är sådant som, milt uttryckt, ger mig komplex. Och det är det som får mig att, likt Andres Lokko, "ta av mig hatten och i stum beundran stå här med min tvättade hals".


PUSS!

/Christian Trasch





Fotnoter about hard facts


Självantända - Hur gör man?

Adam Sandler - USA:s Måns Möller.

Cartman - "If Dolphins are so damn smart, then why do they live in iglooes?!"

Homer - He's just a VERY annoying man!

Kommentarer
Postat av: Scott Tenorman

well, at least we got rid of those god damn n...

2008-10-05 @ 19:19:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0