You can say that again, Mac
Hej igen!
Jag tassar omkring här på lätta steg. Bara stortårna nuddar marken. Jag spejar intensivt omkring mig. Rycker till vid minsta antydan till ljud. Varje dörr kan dölja en fallgrop. Varje knak i golvet kan rasera allt.
Nej, det här med att plötsligt ha börjat blogga igen är sannerligen inte det mest naturliga jag har gjort. Fram till förra veckan var det nästan tre år sedan jag skrev här med något som åtminstone kunde förväxlas med regelbundenhet.
Så nu rör jag mig i sakta mak genom det imaginära, halvt förfallna, gamla hus som är den här bloggen. "Jaha, vad är det här inne? 'Fotnoter about hard facts'? Vad är det? Och här då? Vadå, har jag använt alla de där rubrikerna redan? Och varför har ingen renoverat bort alla dessa jävla hommager?" Och jag gör det med en varsamhet lika noggrann som den hos Sophie Zelmanis kompmusiker, i rädslan för att likt en Pippin Took i Moria ställa till med ett öronbedövande oljud och väcka en balrog som gör det bästa för att äta upp ens huvud.
Det är heller inte som att det är någon prunkande framtidsbransch jag har gett mig in i igen. Det här är mer som ett daterat rockband som ger sig ut på återföreningsturné med basisten och en roadie kvar som de enda medlemmarna från originalsättningen. I går beskrev jag för Jesper, en av bloggens mer hårdnackade supportrar, att det känns som att i vuxen ålder, år 2012, återuppta sitt hockeybildssamlande där man avslutade det 1996.
Så, för att fatta det kort, det är lite märkligt.
Därför är det skönt att ha med en trogen vapandragare på äventyret; min dator.
Vår relation började som en reboundgrej. En betydligt dyrare dator hade svikit mig, så jag kastade mig över det första, definitivt inte bästa, men billigaste jag kunde hitta för att gå vidare.
Men det som såg ut som något tillfälligt kom att bli något långvarigt. Trots att datorn redan efter ett och ett halvt år under en tid inte gick att ladda eller starta och verkade redo för soptippen, fick den, fullkomligt mirakulöst, ett nytt liv och har sedan dess tuffat på.
Den tar flera minuter att starta och ibland kraschar alla mina internetgadgets, men vi kommer överens. Bara jag kan hantera den. Bara jag vet hur länge man måste vänta innan den har laddat helt klart efter omstart. Bara jag vet vilka program som då OMEDELBART måste stängas för att slippa ett olidligt hackande. Vi har ett ömsesidigt, strävsamt kärleksförhållande.
Skulle jag bli erbjuden att byta min dator mot en splitterny MacBook Air vet jag vad jag skulle svara.
Jag skulle säga ja. Jag är väl inte dum heller?
PUSS!
/Computerized Humanoid Electronically Enhanced Secret Enforcer
Fotnoter about hard facts
Hommage - Franska för "plagiat".
Sophie Zelmani - Är förmodligen inte intresserad av att efterträda Sid Vicious.
Pippin, Moria, balrog - Hommage à John Ronald Reagan Tolkien.
Jesper - Åsiktsmaskinen som vågar ta ut svängarna.
Jag tassar omkring här på lätta steg. Bara stortårna nuddar marken. Jag spejar intensivt omkring mig. Rycker till vid minsta antydan till ljud. Varje dörr kan dölja en fallgrop. Varje knak i golvet kan rasera allt.
Nej, det här med att plötsligt ha börjat blogga igen är sannerligen inte det mest naturliga jag har gjort. Fram till förra veckan var det nästan tre år sedan jag skrev här med något som åtminstone kunde förväxlas med regelbundenhet.
Så nu rör jag mig i sakta mak genom det imaginära, halvt förfallna, gamla hus som är den här bloggen. "Jaha, vad är det här inne? 'Fotnoter about hard facts'? Vad är det? Och här då? Vadå, har jag använt alla de där rubrikerna redan? Och varför har ingen renoverat bort alla dessa jävla hommager?" Och jag gör det med en varsamhet lika noggrann som den hos Sophie Zelmanis kompmusiker, i rädslan för att likt en Pippin Took i Moria ställa till med ett öronbedövande oljud och väcka en balrog som gör det bästa för att äta upp ens huvud.
Det är heller inte som att det är någon prunkande framtidsbransch jag har gett mig in i igen. Det här är mer som ett daterat rockband som ger sig ut på återföreningsturné med basisten och en roadie kvar som de enda medlemmarna från originalsättningen. I går beskrev jag för Jesper, en av bloggens mer hårdnackade supportrar, att det känns som att i vuxen ålder, år 2012, återuppta sitt hockeybildssamlande där man avslutade det 1996.
Så, för att fatta det kort, det är lite märkligt.
Därför är det skönt att ha med en trogen vapandragare på äventyret; min dator.
Vår relation började som en reboundgrej. En betydligt dyrare dator hade svikit mig, så jag kastade mig över det första, definitivt inte bästa, men billigaste jag kunde hitta för att gå vidare.
Men det som såg ut som något tillfälligt kom att bli något långvarigt. Trots att datorn redan efter ett och ett halvt år under en tid inte gick att ladda eller starta och verkade redo för soptippen, fick den, fullkomligt mirakulöst, ett nytt liv och har sedan dess tuffat på.
Den tar flera minuter att starta och ibland kraschar alla mina internetgadgets, men vi kommer överens. Bara jag kan hantera den. Bara jag vet hur länge man måste vänta innan den har laddat helt klart efter omstart. Bara jag vet vilka program som då OMEDELBART måste stängas för att slippa ett olidligt hackande. Vi har ett ömsesidigt, strävsamt kärleksförhållande.
Skulle jag bli erbjuden att byta min dator mot en splitterny MacBook Air vet jag vad jag skulle svara.
Jag skulle säga ja. Jag är väl inte dum heller?
PUSS!
/Computerized Humanoid Electronically Enhanced Secret Enforcer
Fotnoter about hard facts
Hommage - Franska för "plagiat".
Sophie Zelmani - Är förmodligen inte intresserad av att efterträda Sid Vicious.
Pippin, Moria, balrog - Hommage à John Ronald Reagan Tolkien.
Jesper - Åsiktsmaskinen som vågar ta ut svängarna.
Kommentarer
Postat av: elly dos santos aveiro
nej, han hette leo spaceman.
Trackback
