My old man
"Svara!"
Det här inlägget kan mycket väl vara raderat i morgon, så passa på att läsa det nu.
Banan-Elly, you might remember her from such blogginlägg as det förra, har beordrat mig att skriva igen. Efter att jag i genomsnitt sovit fyra timmar de tre senaste nätterna är min hjärna för tillfället inte riktigt på alerten. Det har renderat i att jag under kvällens MSN-konverserande i sisådär tre meningar av fyra antingen har stavat fel, helt sonika glömt att skriva alla ord eller inte kunnat uppbringa mer genomtänkta och subtila skämt än av typen "jag gillar att läsa min blogg medan jag tar på mig själv". Elly tycker, mestadels för att hon är en tämligen dålig människa, att denna mentala haverering är hysteriskt skojig. Hon skrattar så att det kommer lite snor på tangentbordet (nej, jag kan inte bättre än så här just nu). Därför tyckte hon att det var en trevlig idé att jag skulle blogga i det här tillståndet, så att hon sedan ska kunna notera alla mina stavfel och felformuleringar, för att därpå spara allt i ett dokument. Och sedan har hon en evig hållhake på mig, som tvingar mig att utföra allehanda obekväma (såväl sexuella som mer hushålleliga, eller kanske mix av båda) tjänster åt henne, eftersom hon annars bara är ett mailklick i väg från att skicka mina misstag till alla mina eventuella framtida arbetsgivare. Och så är den karriären borta.
Man kan kanske då tycka att det är lite onödigt av mig i sådana fall att skriva det här inlägget. Men det är dags för lite spänningsporr på tug.blogg.se. Lite som en bloggversion av "Jackass". Och dessutom så gör det inte så mycket om min framtid som skribent förstörs. Efter att ha sett om "Butch Cassidy & Sundance Kid" i dag så har jag bestämt mig för att bli värdetransportrånare när jag blir stor.
Så där har vi kontentan av den här anteckningen: Jag har beslutat mig för en ny yrkesinriktning. Nu är det bara att börja korrläsa, Elly.
PUSS!
/Markus Pröll
Fotnoter about hard facts
Elly - Vilda Vansbros musa.
Might remember from such as.. - Hommage à Troy McClure, you might remember him from such movies as "P is for Psycho" and "The President's Head is Missing".
Dålig människa - "You're late, Keith. It doesn't surprise me, because you're a bad person", som Johnny Dorian brukar säga när han behandlar alla praktikanter likvärdigt.
Sturegatan by night
Tug.blogg.se sänder i kväll från centrala Falun. Jag befinner mig i världens bästa Ellys lägenhet. Detta inlägg skrivs under direkta hot. Det har talats om utebliven plats i sängen i natt om jag inte presterar en anteckning under tiden som jag är ensam. The queen of the castle själv är nämligen för tillfället och tränar dansdansdans. Jag fick erbjudande om att följa med, men avböjde. Anledningen till att jag tackade nej till att spendera en timme åt att titta på atletiska flickor i träningskläder kan tyckas oklar, men är egentligen tämligen enkel. Det här är min chans att "märka" Ellys lägenhet.
Jag har precis skalat fem stycken bananer och placerat ut dem på olika väl dolda ställen. Tänk så glad Elly kommer bli när hon greppar tag i en banan när hon försöker städa under spisen, när hon får bananflugor som husdjur eller när den där bananen som jag tryckt upp i taket ovanför sängen faller ned på hennes kind medan hon sover. Jag tror även att malarna jag planterat i Ellys garderober kommer bli uppskattade inslag. För att inte tala om det faktum att jag bytt alla hennes veggie burgers mot riktiga burgare. Har ni några fler förslag på vad jag kan göra? Skriv dem i sådana fall på Jenny Daniels wall på Facebook.
Så där. Nu gäller det bara att få Elly övertygad om att det här inlägget handlar om "en annan Elly".
PUSS!
/Danny Fuchs
Fotnoter about hard facts
Falun - Sveriges Bremen.
Elly - Norr Lindbergs Jordan Sullivan.
Hot - Hommage à Hanna "The Linkinator" Lindquist och den tystnadsstrejk hon utövar så länge hon inte nämns här.
The queen of the castle - Hommage à Elaine Marie Benes.
Dansdansdans - För jag vill veta om kärlek finns!
Bananer - Hommage à apor.
Jenny Daniels - Bergsängs Baresi.
Matt Damon
Sverige har genom historien haft 32 olika statsministrar. Eftersom en statsminister, minst sagt, är en ganska känd person, med, minst sagt, ganska mycket makt, så kan man tycka att man, om man, som jag, bor i Sverige och så har gjort förutom några exilår i England, borde känna till huvuddelen av dem.
Fair enough, sa jag och satte mig ner och listade dem jag kunde komma på. Antalet jag kom på var 12. Hoppsan. Jag tog då en titt på den fullständiga listan, övertygad om att jag på rent slarv glömt någon egentligen uppenbar. Men nej, alla Per Albin Hansson-artade halvdoldisar hade jag fått med. Jag insåg att jag helt enkelt inte kände till fler än 12 av 32 statsministrar. 12 av 32. Det är en bra bit från hälften det.
Som en jämförelse kan ges att jag knappt ens hann sätta mig innan jag hade räknat upp 22 stycken av de 42 presidenter som styrt USA. Det betyder onekligen någonting, frågan är bara vad. Jag har ingen aning, men låt oss spekulera i det. Jag finner två huvudalternativ. 1) Jag har ett snedvridet perspektiv vad det gäller historieinlärning. 2) Svensk politik led, i synnerhet under 1800-talet, av pr-problem. Det har funnits alldeles för få statsministrar med så eleganta skägg som Abe Lincoln, med så fruktad elakhet som Martin van Buren, med en så väldokumenterad sexighet som Thomas Jefferson, med en så kraftig dragningskraft hos storhandade flickvänner som James Polk eller med ett så skojigt förnamn som Woodrow. Kanske är det lite av båda alternativen.
PUSS!
/Alexander Meier
Fotnoter about hard facts
Sitta och lista statsministrar - Som redan Simon Bank fastslog finns det olika teorier om vad som utgör en bra lördag.
Per Albin Hansson - Hans beredskap var god.
Martin van Buren - På New Yorks gator härjar numera the van Buren Boys, ett fruktat gatugäng som är lika elaka som Martin van Buren var. I alla fall i Seinfeld.
Thomas Jefferson - Hommage à Fredrik Wikingsson.
James Polk - Hommage à Jerry S flickvän Manhands.
Woodrow - Hommage à Woodrow Wilson och Edna Krabappel.
Irish.. Scottish.. what's the difference, Lassie?
Donovan
Orange Juice
The Jesus and Mary Chain
Aztec Camera
The Proclaimers
Primal Scream
Belle & Sebastian
Teenage Fanclub
Travis (Nåväl.)
Groundskeeper Willie
Franz Ferdinand
Om jag bara skulle få lyssna på musik från en stad så får nog både Manchester och Sheffield ursäkta, det är alltid Glasgow som gäller.
Vad skulle du ändra på om du vore statsminister: Förbjuda husvagnar
Tug: Hej! Jo, jag är egentligen kund hos Handelsbanken i Leksand, men jag...
Damen på banken: Aha, det är inga problem, om jag bara får se legitimation så löser vi det.
Tug: *Räcker över passet*
Damen på banken: Jaha, då ska vi se.. Du heter Oskar, du. Då har du namnsdag på min födelsedag.
Tug: Ehe..
Damen på banken: Jag brukade kallas Oskarina när jag var liten.
Tug: Ehe..
Damen på banken: Så det är därför jag har koll på det.
Tug: Hehe, då antar jag att du också fick öppna första luckan i julkalendern (För läsare som inte är Fredrik Lindström kan det här vara på sin plats att informera om att jag firar namnsdag den första december. Tugs anm.).
Damen på banken: Hehe, ja, så var det.
Tug: Ja, hehe..
Damen på banken: Mm.
Tug: Ja.
Damen på banken: Ja, förlåt, vad var det du ville ha hjälp med?
Ja, han hade tandställning i början av 2000-talet
I det svenska relationsdramat "Ben & Gunnar - En liten film om manlig vänskap" tillkännager Ben, efter att Gunnar konstaterat att han har två plattor med Bruce Springsteen ("The River och Born in the U.S.A., JÄVLIGT bra plattor!"), att han gillar de tidiga Springsteen-plattorna bäst, "när han hade skägg". Sedan dess har uttrycket "när han hade skägg" etablerat sig som det ultimata sättet att hänvisa till den tidiga fasen i en artists karriär, då artisten är, för att tala idrottstermer, "ung och hungrig" och "en ny röst i omklädningsrummet".
Som parallellexempel kan man säga att Elvis Costello "hade skägg" innan han skaffade hatt. För att citera en vis man med rötterna i Estland och Jakobsberg: "'Costello utan hatt' är bitsk, ilsken och rastlös. Han spottar ur sig geniala melodier och cynismer till texter i ett furiöst tempo. Han går på kokain och ligger med vem som helst. Men helst och oftast med Liv Tylers mamma. 'Costello med hatt' äter caesarsallad med den svala kanadensiska jazzsångerskan Diana Krall, skriver i Vanity Fair och går på Berwaldhallen med Erik Hörstadius moster." Det är kort sagt inte så förbannat spännande längre.
Nu kan tug.blogg.se ha nått fram till en liknande kritisk skägg/hatt-punkt. "Tug när han hade tandställning och gluggar i tandraden"-epoken tog nämligen slut på en tandregleringsklinik i förmiddags. Risken är nu överhängande att jag kommer tappa all min rolighet, spetsighet och underliggande vrede. All den desperation och ångest som drivit mig framåt de senaste åren är nu borta. Från med och nu pekar det mesta mot att jag kommer ägna mina dagar åt att, stående vid en spegel, njuta av mitt perfekta leende, samt att vara nöjd över möjligheten att bygga upp en social krets igen. Ja, ungefär så här kommer jag spendera resten av mitt liv:
Förmodligen kommer ingen någonsin skratta åt tug.blogg.se igen. Men det är ju å andra sidan inte mer än rätt. Eftersom jag inte kunnat öppna min mun utan att få samma typ av reaktioner som en presentation av The Elephant Man, så har ju jag konsekvent vägrat skratta de senaste åren. I stället har jag dedikerat mitt liv åt få er, mina läsare och min omvärld, att skratta. Nu är det er tur att underhålla mig.
Eller så kör vi på som vanligt.
PUSS!
/Andreas Reinke
Fotnoter about hard facts
Ben - Läser en jätteintressant bok om Lennart Hyland.
Gunnar - Med kvinnor har han en intim, sexuell relation, med killar kan han dricka öl och snacka om vad som helst.
Springsteen med skägg/Costello utan hatt - Dessa fenomen kan man läsa mer om i denna fantastiska artikel. Artikeln är skriven av en kille som jag inte tänker nämna namnet på eftersom jag redan refererar till honom för mycket som det är. Men han heter nästan Andreas Locko.
Tappa rolighet - Kanske kommer John Dorian ge mig diagnosen "broken funnybone".
# 200
Det här är inget vanligt inlägg. Det är det tvåhundrade inlägget. Firandet pågår för fullt nere på tug.blogg.se-redaktionen, men vi har lyckats få tag i bloggens författare Oskar för en kortare intervju:
Jag ber att få gratulera, Oskar.
Tack så mycket, Oskar. Det känns jättetrevligt.
Jag känner ju dig rätt bra, Oskar. Stämmer det att du hade tänkt vänta med det här inlägget i ytterligare två veckor för att samtidigt fira att det var två år sedan första inlägget skrevs?
Det stämmer bra, Oskar, det var planen. Men det verkade struligt, så jag orkade inte.
Kommer tvåårsjubileumet överhuvudtaget uppmärksammas nu?
Nej.
Jubileet sammanfaller nu i stället med sexårsdagen av 9/11 och fyraårsdagen av mordet på Anna Lindh. Är det verkligen något att fira?
Gud, nej. Jag ser det snarare som att vi hedrar minnet av alla de människor som drabbades av dessa tragiska händelser.
Det tog dig alltså nästan två år att skriva tvåhundra inlägg. I ärlighetens namn, är inte det i långsammaste laget?
Hm.. (Lång tystnad).. Eh.. Absolut inte! Men be mig inte att motivera varför.
Under vilken period har bloggen varit som bäst?
Tämligen säkert under Del 2 - Brighton som utspelade sig våren 2006 under min senaste sejour i England. Jag vill tro att det bjöds på en någorlunda lyckosam blandning av kvantitet och kvalitet då. Denna peak tangerades möjligtvis under en kortare period i vintras när jag ingick i en pakt med mig själv att skriva femton dagar i rad. Då fick jag ett ganska fint flow också.
Bob Dylan ska ha sagt efter att han spelat in Highway 61 Revisited att det faktiskt fanns låtar på den skivan som till och med han själv skulle kunna tänka sig att lyssna på. Finns det något av dina egna blogginlägg du skulle kunna tänka dig att läsa?
MSN-konversationen är jag nöjd med. Där fick jag med en hel del. Som ett humorns alfabet. Uppfattar och uppskattar du alla skämt där så har du och din humor erat på det torra.
Vilket är bloggens sämsta inlägg?
Förmodligen det om Hockeykväll. Eller det om min uppsatshandledare. Jag kan bättre än så. Men båda har roliga rubriker.
Vad är du mest stolt över?
Att jag fick Zlatan Ibrahimovic att återvända till landslaget.
Något annat du är nöjd med?
Ja, faktiskt. Jag blev alldeles till mig av glädje när Andres Lokko ringde upp mig personligen och berättade att han tyckte mycket om bloggen och att han såg det som en ära att så ofta omnämnas på den.
Men det har väl aldrig hänt?
Inte i vaket tillstånd, det har du rätt i.
Oskar, eftersom stämningen är så bra nu, en annorlunda fråga: Medellivslängden i Sverige i dag är 78 år. Vad tror du den ligger på om 100 000 år?
Ingen aning och det intresserar mig inte.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
Att Björn ska börja blogga igen. Han bloggar bättre än alla oss andra i hela bloggvärlden tillsammans.
PUSS!
/Markus Beierle
Nej, plasten är där för att alltid skydda mattan
Hej igen!
Jag knåpade i dag ihop en text till skrivdelen av den retorikkurs jag läser. Eftersom ägnade ett par timmar av min dag åt skrivande i stället för att titta på nya Seinfeld-boxen så tycker jag att lika gärna kan lägga ut texten här också. Tro dock inte på allt du läser här i världen:
Det här betyder krig
Gud älskar mig inte. Jag ser det som fastslaget nu. Bevisningen är solklar. Den imaginäre domaren i mitt huvud har dragit sig tillbaka till sitt rum, han har hört tillräckligt. Den lika imaginäre åklagaren har gjort processen kort med försvarsadvokaten. Slutsatsen kan bara bli en enda: Gud hatar mig och har bestämt sig för att slå mitt liv i spillror.
I ett av de mörkare avsnitten av den amerikanska komediserien The Simpsons drar orkanen Barbara genom Springfield. Familjen Simpsons granne Ned Flanders hus totalförstörs i vindarna. Den dittills, till det maximalas gräns, kristne Ned tappar då sin tro till Gud och, i förlängningen, till hela livet. Vad hade han, det paniskt fromma kristna lammet, gjort för att förtjäna detta hemska öde? Jag kan för tillfället förstå precis hur Ned kände sig.
Har du vid något tillfälle undrat över hur det skulle vara att plötsligt bli av med båda dina armar? Eller kanske hur det skulle vara att en morgon vakna och upptäcka att du blivit blind? Har du någonsin försökt sätta dig in i hur det skulle kännas att vara Picasso och i all sin hast förvägras rätten att måla eller vara Zlatan Ibrahimovic och bryta båda benen och därför inte kunna spela fotboll? Eller hur mästerkocken Erik Lallerstedt skulle ha mått om han aldrig förärats McDonalds-burgaren McErik? Har du kanske till och med råkat för någon av dessa hemskheter? Jag kan i sådana fall lova att du vid något tillfälle ropat ut ett gällt och okontrollerat "VARFÖR?" och undrat i vilken ondskefull värld detta tillåts ske. Jag vet, för jag är en av er nu.
Men, undrar du nu om du är en nyfiken läsare, vadan denna ilska och dysterhet? Vad är det som har hänt? Nog har du väl dina armar kvar? Jodå, lemlästning har jag klarat mig undan. Och min lägenhet står för den delen kvar och jag stavar inte i hemlighet mitt efternamn Ibrahimovic. Men min situation är minst lika utsatt. Min stereo har nämligen gått sönder.
Ja, det är sant. Mina 500 cd-skivor stirrar för tillfället på mig med en blandning av ilska och övergivenhet. Och vad jag kan svara? Jag kan bara klappa lite på dem och betyga att jag känner precis likadant. För det gör jag. En av mina sista mentala tillflyktsorter i denna i övrigt kalla och karga värld har tagits från mig. Och så lär det förbli tills CSN öppnar sin plånbok igen.
Hur ska jag nu få chansen att vakna upp till Velvet Underground om mornarna? Hur ska jag nu kunna avnjuta mina middagar till tonerna av Franz Ferdinand? Hur ska Kanye West nu kunna få mig att förtränga alla tankar på regniga stormväder och pockande deadlines? Vad ska jag göra i stället? Satsa på yoga? Bygga med lego? Måste jag, ve och fasa, börja umgås med min omvärld?
Det här betyder krig. Handsken är kastad. Jag har precis beställt tvåhundra pizzor med extra peperoni (Gud hatar peperoni) till Sjunde Himlen i Herrens namn. Ditt drag, Gud.
Oskar Klingborn
PUSS!
/Moritz Volz Revisited
Fotnoter about hard facts
Gud - Den förste designern.
Ned Flanders - Anser att en hemförsäkring är "a form of gambling".
McErik - Hommage à Göran Ringbom.
Moritz Volz Revisited - Här finns del ett.
Till morfar
Allt det vackra är för kort. Jag glömmer dig aldrig.
