Why aren't we at home with our mammals, watching raceball?
Hej igen!
Jag fick ett sms för några veckor sedan:
Hej OSKAR! Du kommer väl ihåg din tid hos Folktandvården i Leksand 11 juni kl 09:50? Meddela om du inte kan komma på telefon 0247-49 49 70. Vi ses!
Och nej, det här inlägget handlar inte om besvikelsen i att få ett sms som man hoppas på är från, säg, Kirsten Dunst och som visar sig vara från tandläkaren. Hur frustrerad jag än är över att Kirsten så sällan hör av sig är deras initiativ faktiskt enbart lovvärt. Att glömma bort tandläkartider är trots allt en av mitt livs huvudsakliga sysselsättningar.
Nej, detta ska snarare handla om folktandvårdens på många sätt imponerande strävan efter att få sina automatmeddelanden att verka så personliga och spontana som möjligt. De använder every trick in the book. Ett vänskapligt "Hej", duande, återkommande utropstecken och till och med en retorisk fråga.
Det är ett väldigt långt steg från exempelvis de telefonköer där man får beskedet att man har "två... tusen... fem... hundra... miljoner... miljarder... trettio... två personer" före sig i kön, förkunnat med åtta olika röster, på fem olika dialekter, av personer av tre olika kön. Eller de där förhatliga mass-sms:en som skickas av dåliga människor till hela telefonboken varje nyårsafton.
Jag älskar verkligen tandmänniskornas ambition. Därför är det desto tristare att de faller så miserabelt på en enda liten detalj. För inte finns det väl någon i hela landet som stavar sitt förnamn med enbart stora bokstäver?
PUSS!
/Uli Stielike
Fotnoter about hard facts
11 juni - Nej, det tar mig inte fullt så lång tid att skriva de här inläggen. Jag råkade dock hitta ett utkast till denna anteckning bland mina opublicerada alster, trots att jag var övertygad om att det redan låg ute. "Oh... that guy...", som Homer Simpson brukar titulera sin förstefödde, sa jag och modifierade det hela en aning för att nu slutligen kunna dela med mig av det. Det är väl det, som Agneta Sjödin brukar säga, som är "charmen med direktsänd tv... man vet aldrig vad som kan hända!".
Kirsten Dunst - Pete Parker har onekligen god smak.
Kirsten hör av sig sällan - Vad gör hon nuförtiden? Varför hör hon aldrig av sig? Det var alldeles länge sedan vi sågs. Bor hon kvar i samma tvåa? Vad jobbar hon med? Jag har vaknat mitt i natten – av tystnaden! Och drömt att hon sover här bredvid mig igen.
Besvikelse över att få sms från tandläkaren - Det finns exempelvis en tandsköterskedotter från Norr Lindberg som det gör mig betydligt gladare att få meddelande från. Hon vet eventuellt vem hon är.
Jag fick ett sms för några veckor sedan:
Hej OSKAR! Du kommer väl ihåg din tid hos Folktandvården i Leksand 11 juni kl 09:50? Meddela om du inte kan komma på telefon 0247-49 49 70. Vi ses!
Och nej, det här inlägget handlar inte om besvikelsen i att få ett sms som man hoppas på är från, säg, Kirsten Dunst och som visar sig vara från tandläkaren. Hur frustrerad jag än är över att Kirsten så sällan hör av sig är deras initiativ faktiskt enbart lovvärt. Att glömma bort tandläkartider är trots allt en av mitt livs huvudsakliga sysselsättningar.
Nej, detta ska snarare handla om folktandvårdens på många sätt imponerande strävan efter att få sina automatmeddelanden att verka så personliga och spontana som möjligt. De använder every trick in the book. Ett vänskapligt "Hej", duande, återkommande utropstecken och till och med en retorisk fråga.
Det är ett väldigt långt steg från exempelvis de telefonköer där man får beskedet att man har "två... tusen... fem... hundra... miljoner... miljarder... trettio... två personer" före sig i kön, förkunnat med åtta olika röster, på fem olika dialekter, av personer av tre olika kön. Eller de där förhatliga mass-sms:en som skickas av dåliga människor till hela telefonboken varje nyårsafton.
Jag älskar verkligen tandmänniskornas ambition. Därför är det desto tristare att de faller så miserabelt på en enda liten detalj. För inte finns det väl någon i hela landet som stavar sitt förnamn med enbart stora bokstäver?
PUSS!
/Uli Stielike
Fotnoter about hard facts
11 juni - Nej, det tar mig inte fullt så lång tid att skriva de här inläggen. Jag råkade dock hitta ett utkast till denna anteckning bland mina opublicerada alster, trots att jag var övertygad om att det redan låg ute. "Oh... that guy...", som Homer Simpson brukar titulera sin förstefödde, sa jag och modifierade det hela en aning för att nu slutligen kunna dela med mig av det. Det är väl det, som Agneta Sjödin brukar säga, som är "charmen med direktsänd tv... man vet aldrig vad som kan hända!".
Kirsten Dunst - Pete Parker har onekligen god smak.
Kirsten hör av sig sällan - Vad gör hon nuförtiden? Varför hör hon aldrig av sig? Det var alldeles länge sedan vi sågs. Bor hon kvar i samma tvåa? Vad jobbar hon med? Jag har vaknat mitt i natten – av tystnaden! Och drömt att hon sover här bredvid mig igen.
Besvikelse över att få sms från tandläkaren - Det finns exempelvis en tandsköterskedotter från Norr Lindberg som det gör mig betydligt gladare att få meddelande från. Hon vet eventuellt vem hon är.
Till Zmulan
Sov gott, min älskade älskade lilla vän.
Oh yeah, I like this idea
Hej igen!
Ibland går det att läsa tidningsrubriker som får ens humoristiska nerver att nästan slå knut på sig själva. Rubriker som innehåller så mycket skojighetspotential att hjärnan riskerar att koka över. "Too.. Many.. Jokes.. Must.. Mock.. Joey..", som en tv-kille med många slipovers brukar säga.
En del rubriker är till och med så bra och så lovande att det egentligen inte är någon idé att ens läsa artikeln, man kan bara bli besviken. Därför kan det hända att man ser skrattfestlöften som "Kroggäst lurad att supa ihjäl sig" eller "Det var modernare förr" och inte vilja läsa artikeln för att den omöjligen kan leva upp till förväntningarna.
Detta funkar även för tv-program. Discovery Channel visar ett program som heter, håll i er nu, Skitiga jobb med Peter Schmeichel. Herregud. Vi tar det igen. Sktitiga jobb (!!) med Peter Schmeichel (!!!). En legendarisk fotbollsmålvakt som, och nu gissar jag, ägnar sig åt slamsugari och slakthusdränering. En gudomlig kombination av Buildings That Explode och The Osbournes. Hur ska jag rimligtvis kunna förstöra alla mina illusioner genom att faktiskt titta på programmet?
PUSS!
/Upper Swabian
Fotnoter about hard facts
Joey - Har en slips som klämmer över hans joeysäpple.
Peter Schmeichel - Manchester Uniteds bäste målvakt genom tiderna. Han jobbade tidigare som fotbollsexpert på BBC, men fick 2005 sparken för att så få, trots att han då bott 14 år i England, förstod hans danskklingande engelska.
Buildings That Explode - Jämte kortfilmen Man Getting Hit by Football, det roligaste Homer Simpson vet.
Ibland går det att läsa tidningsrubriker som får ens humoristiska nerver att nästan slå knut på sig själva. Rubriker som innehåller så mycket skojighetspotential att hjärnan riskerar att koka över. "Too.. Many.. Jokes.. Must.. Mock.. Joey..", som en tv-kille med många slipovers brukar säga.
En del rubriker är till och med så bra och så lovande att det egentligen inte är någon idé att ens läsa artikeln, man kan bara bli besviken. Därför kan det hända att man ser skrattfestlöften som "Kroggäst lurad att supa ihjäl sig" eller "Det var modernare förr" och inte vilja läsa artikeln för att den omöjligen kan leva upp till förväntningarna.
Detta funkar även för tv-program. Discovery Channel visar ett program som heter, håll i er nu, Skitiga jobb med Peter Schmeichel. Herregud. Vi tar det igen. Sktitiga jobb (!!) med Peter Schmeichel (!!!). En legendarisk fotbollsmålvakt som, och nu gissar jag, ägnar sig åt slamsugari och slakthusdränering. En gudomlig kombination av Buildings That Explode och The Osbournes. Hur ska jag rimligtvis kunna förstöra alla mina illusioner genom att faktiskt titta på programmet?
PUSS!
/Upper Swabian
Fotnoter about hard facts
Joey - Har en slips som klämmer över hans joeysäpple.
Peter Schmeichel - Manchester Uniteds bäste målvakt genom tiderna. Han jobbade tidigare som fotbollsexpert på BBC, men fick 2005 sparken för att så få, trots att han då bott 14 år i England, förstod hans danskklingande engelska.
Buildings That Explode - Jämte kortfilmen Man Getting Hit by Football, det roligaste Homer Simpson vet.
Nu firar vi inte midsommar i Pontiac Silverdome
- Det här var kuken... nu får man bli kanon på fredag.
- Glenn Hysén
- Glenn Hysén
Han vet inte vem jag är, men jag vet att han är min
En helt annan skribent om en helt annan artist:
Det är den här killen jag vänder mig till när inga smarta formuleringar och subtila undertexter känns viktiga längre. När jag vill ha allt på en gång i en perfekt inslagen julklapp som exploderar rakt i ansiktet och sprutar konfetti och snöflingor över hela staden, när jag bara behöver några få rader och en mänsklig röst som förkunnar tro, hopp och kärlek.
Som säger att det är okej.
Utan genvägar, utan filter.
Ren kärlek i en symfoni av svart och vitt, soul och rock'n'roll, James Brown och Beach Boys.
Efter den i förra inlägget nämnda intervjun i fredags tog jag mig så fort mina ben bar till Grönan och såg Håkan Hellström. Och herregud. Kanske är det förutsebart, kanske är det barnsligt, men jag slutar aldrig knäckas av hur jävla bra han är. Jag vet inte om jag någonsin kommer sluta göra det. Men jag vet i alla fall att det inte heller den här gången är speciellt svårt att stå för vad jag skrivit.
Och nej, vad ni än har hört, det spelades inte fotboll i går. Och om det gjorde det, så gjordes det inte längre än i 90 minuter. Och om det ändå gjordes det så vill jag inte höra om det.
PUSS!
/Torsten Gütschow
Det är den här killen jag vänder mig till när inga smarta formuleringar och subtila undertexter känns viktiga längre. När jag vill ha allt på en gång i en perfekt inslagen julklapp som exploderar rakt i ansiktet och sprutar konfetti och snöflingor över hela staden, när jag bara behöver några få rader och en mänsklig röst som förkunnar tro, hopp och kärlek.
Som säger att det är okej.
Utan genvägar, utan filter.
Ren kärlek i en symfoni av svart och vitt, soul och rock'n'roll, James Brown och Beach Boys.
Efter den i förra inlägget nämnda intervjun i fredags tog jag mig så fort mina ben bar till Grönan och såg Håkan Hellström. Och herregud. Kanske är det förutsebart, kanske är det barnsligt, men jag slutar aldrig knäckas av hur jävla bra han är. Jag vet inte om jag någonsin kommer sluta göra det. Men jag vet i alla fall att det inte heller den här gången är speciellt svårt att stå för vad jag skrivit.
Och nej, vad ni än har hört, det spelades inte fotboll i går. Och om det gjorde det, så gjordes det inte längre än i 90 minuter. Och om det ändå gjordes det så vill jag inte höra om det.
PUSS!
/Torsten Gütschow
I consider myself someone well under thirty
Hej igen!
Jag sitter just nu och väntar på en intervju. En intervju som jag faktiskt ganska gärna ser att den går bra. En intervju som i ganska hög utsträckning påverkar min framtid.
Därför är det kanske inte helt lyckat att jag laddat upp med att titta på de gamla intervjuscenerna med Dylan i No Direction Home:
Reportern: - Do you care what you sing about?
Skitarg Dylan: - How can I answer that if you have the nerve to ask me? You've got a lot of nerve asking me that!
Nej, den attityden kanske inte blir helt lyckad att köra på i det här fallet.
För övrigt: Jag är nervös.
PUSS!
/*Ta valfri tysk fotbollsspelare och sätt in namnet här*
Jag sitter just nu och väntar på en intervju. En intervju som jag faktiskt ganska gärna ser att den går bra. En intervju som i ganska hög utsträckning påverkar min framtid.
Därför är det kanske inte helt lyckat att jag laddat upp med att titta på de gamla intervjuscenerna med Dylan i No Direction Home:
Reportern: - Do you care what you sing about?
Skitarg Dylan: - How can I answer that if you have the nerve to ask me? You've got a lot of nerve asking me that!
Nej, den attityden kanske inte blir helt lyckad att köra på i det här fallet.
För övrigt: Jag är nervös.
PUSS!
/*Ta valfri tysk fotbollsspelare och sätt in namnet här*
Det drunknade i en galen mans ansikte sent en kväll i Salzburg
"We the purple"? What the hell was that?
Hej igen!
Fred Rimmy skrev häromveckan ett underbart litet inlägg om det attraktiva med väloljade och högkompetenta arbetsgrupper. Han konstater att "om man inte vill spendera sina arbetsdagar med att jiddra med Grill-Britt så vill det till att skapa sitt eget lilla professionella universum, ett alldeles eget a-lag som förgyller ens tillvaro med livsluft i form av intern självbekräftelse" och bjuder sedan på exempel som polisstationen i Uppdrag: Mord och Italiens backlinje.
Att få följa just ett sådant ultimat arbetslag är även huvudskälet till att åtminstone jag tycker så mycket om att se en serie som Vita Huset. Och då brorsans inlägg fick mig att tänka på det vill jag passa på att bjuda på det som mycket väl kan vara hela Vita Husets bästa scen:
Om detta nu är seriens bästa scen är det lite ironiskt den bara några minuter senare i samma avsnitt följs av det som förmodligen är hela seriens fånigaste scenavslutning:
PUSS!
/Ronald Maul
Fotnoter about hard facts
Grill-Britt - Hommage à Gunnar Thelin, Ann-Karré och Mattias.
Uppdrag: Mord - USA:s svar på Sprängaren. Kanske.
Arbetslaget som huvudattraktion i Vita Huset - Det är för den delen samma sak som gör Aaron Sorkins övriga serier Sports Night och Studio 60 on the Sunset Strip så trevliga.
Fred Rimmy skrev häromveckan ett underbart litet inlägg om det attraktiva med väloljade och högkompetenta arbetsgrupper. Han konstater att "om man inte vill spendera sina arbetsdagar med att jiddra med Grill-Britt så vill det till att skapa sitt eget lilla professionella universum, ett alldeles eget a-lag som förgyller ens tillvaro med livsluft i form av intern självbekräftelse" och bjuder sedan på exempel som polisstationen i Uppdrag: Mord och Italiens backlinje.
Att få följa just ett sådant ultimat arbetslag är även huvudskälet till att åtminstone jag tycker så mycket om att se en serie som Vita Huset. Och då brorsans inlägg fick mig att tänka på det vill jag passa på att bjuda på det som mycket väl kan vara hela Vita Husets bästa scen:
Om detta nu är seriens bästa scen är det lite ironiskt den bara några minuter senare i samma avsnitt följs av det som förmodligen är hela seriens fånigaste scenavslutning:
PUSS!
/Ronald Maul
Fotnoter about hard facts
Grill-Britt - Hommage à Gunnar Thelin, Ann-Karré och Mattias.
Uppdrag: Mord - USA:s svar på Sprängaren. Kanske.
Arbetslaget som huvudattraktion i Vita Huset - Det är för den delen samma sak som gör Aaron Sorkins övriga serier Sports Night och Studio 60 on the Sunset Strip så trevliga.
Come on, Bangs
Hej igen!
Vid den toalett jag går in till varje morgon här i Leksand bor en nattfjäril. Jag kallar honom Gizmo.
Gizmo ska dö.
PUSS!
/Rolf Geiger
Fotnoter about hard facts
Nattfjäril - Jag gillar de flesta djur. Dit hör inte nattfjärilar. Jag är inte ens säker på att jag skulle klassificera dem som djur. De enda som möjligtvis skulle kunna konkurrera med dem vad det gäller vidrighet och värdelöshet är harkrankarna. Och skalbaggarna naturligtvis.
Gizmo - Hommage à DuckTales.
Ska dö - Eller åtminstone omplaceras till ett ställe där jag aldrig behöver träffa den.
Vid den toalett jag går in till varje morgon här i Leksand bor en nattfjäril. Jag kallar honom Gizmo.
Gizmo ska dö.
PUSS!
/Rolf Geiger
Fotnoter about hard facts
Nattfjäril - Jag gillar de flesta djur. Dit hör inte nattfjärilar. Jag är inte ens säker på att jag skulle klassificera dem som djur. De enda som möjligtvis skulle kunna konkurrera med dem vad det gäller vidrighet och värdelöshet är harkrankarna. Och skalbaggarna naturligtvis.
Gizmo - Hommage à DuckTales.
Ska dö - Eller åtminstone omplaceras till ett ställe där jag aldrig behöver träffa den.
När Mats var ny här på brandstationen var han spänd och svåråtkomlig
Hej igen!
Att det kan vara väldigt frustrerande att gå och vänta på ett mail, det tror jag att de flesta kan känna igen sig i. Det är dock inte ens hälften så hjärteplågande som att vänta på att inte få mail.
Förvirrande? Låt mig förklara.
I går hade vi ventilering på våra b-uppsatser. (Gud, hur många sådana har jag egentligen skrivit nu? I don't know.. A MILLION? Att jag aldrig lär mig.) Vår lärare berättade att han skulle ta in våra ventileringar i sina beräkningar och bestämma betyg under dagen. Han sa också: "Några av er kommer att få göra kompletteringar eller göra om delar av uppsatserna. Er kommer jag maila redan i dag. Så om ni inte har fått något innan midnatt kan ni andas ut." Och så var den dagens avslappning raserad.
De tre starkaste slaganfallshoten orsakade av MSN:s "du har fått ett nytt e-postmeddelande"-funktion:
♦ Nytt mail klockan sex. Visade sig vara från Johanna
♦ Nytt mail (och här var det riktigt hög puls) klockan kvart i tio. Bloggkommentar från mannen med världens längsta långfingrar.
♦ När jag vaknade i morse hade jag fem väntade mail i inkorgen. Men ett var från Facebook, två från MySpace och två var gammal hederlig spam. Ah, spam, det vackraste ordet sedan "skatteåterbäring".
Så, nej, det ondskefulla mailet dök aldrig upp. Jag ser det som ett tecken på att det är dags att ta sommarlov. Och nu, medan mitt rum doftar av nykokat kaffe och jag samlar mina krafter för att gå iväg och skalpera mig, passar jag även på att runda av del sex av denna blogg, den digraste delen hittills. I morgon åker jag hem till Leksand, redo att sparka i gång nummer sju.
PUSS!
/Ottmar Walter
Fotnoter about hard facts
Hjärteplågande - Hommage à Leksands IF.
Förvirrande - Hommage à Ralf Edström.
I don't know.. A MILLION? - Hommage à en espressostasad Chandler Bing.
Att det kan vara väldigt frustrerande att gå och vänta på ett mail, det tror jag att de flesta kan känna igen sig i. Det är dock inte ens hälften så hjärteplågande som att vänta på att inte få mail.
Förvirrande? Låt mig förklara.
I går hade vi ventilering på våra b-uppsatser. (Gud, hur många sådana har jag egentligen skrivit nu? I don't know.. A MILLION? Att jag aldrig lär mig.) Vår lärare berättade att han skulle ta in våra ventileringar i sina beräkningar och bestämma betyg under dagen. Han sa också: "Några av er kommer att få göra kompletteringar eller göra om delar av uppsatserna. Er kommer jag maila redan i dag. Så om ni inte har fått något innan midnatt kan ni andas ut." Och så var den dagens avslappning raserad.
De tre starkaste slaganfallshoten orsakade av MSN:s "du har fått ett nytt e-postmeddelande"-funktion:
♦ Nytt mail klockan sex. Visade sig vara från Johanna
♦ Nytt mail (och här var det riktigt hög puls) klockan kvart i tio. Bloggkommentar från mannen med världens längsta långfingrar.
♦ När jag vaknade i morse hade jag fem väntade mail i inkorgen. Men ett var från Facebook, två från MySpace och två var gammal hederlig spam. Ah, spam, det vackraste ordet sedan "skatteåterbäring".
Så, nej, det ondskefulla mailet dök aldrig upp. Jag ser det som ett tecken på att det är dags att ta sommarlov. Och nu, medan mitt rum doftar av nykokat kaffe och jag samlar mina krafter för att gå iväg och skalpera mig, passar jag även på att runda av del sex av denna blogg, den digraste delen hittills. I morgon åker jag hem till Leksand, redo att sparka i gång nummer sju.
PUSS!
/Ottmar Walter
Fotnoter about hard facts
Hjärteplågande - Hommage à Leksands IF.
Förvirrande - Hommage à Ralf Edström.
I don't know.. A MILLION? - Hommage à en espressostasad Chandler Bing.
Your family is black, Token, there has got to be a bass guitar somewhere in your basement
Hej igen!
SVT visar just nu en dokumentär om USA:s kristna höger. Det finns naturligtvis mycket löjeväckande och skrämmande i filmen att prata om. Men det tänker jag inte göra.
Däremot kan jag inte låta bli att dela med mig av den inledande masspsykosallsången. Så här gick texten:
I'm a friend of God
I'm a friend of God
I'm a friend of God
He calls me friend
I'm a friend of God
I'm a friend of God
I'm a friend of God
He calls me friend
I'm a friend of God
He calls me friend
Nog kan vi enas om att det inte är speciellt vass poesi? Vilka låtar ratades innan denna gjorde succé? Och, kanske viktigast av allt, har någon fått betalt för att skriva den texten? Jag börjar ana en fin lukurativ framtidskarriär.
I South Park slår Cartman vad med Stan och Kyle om att han ska sälja guld av ett album innan de gör det. Cartman inser omedelbart att den enklaste vägen till seger är att starta ett kristet rockband, eftersom USA:s samtliga kristna älskar och köper all musik som hyllar Gud. Den gode Cartman verkar, som så ofta, ha en poäng.
PUSS!
/Karl Hohmann
Fotnoter about hard facts
Kristna högern - Hommage à Chuck Norris
Gud - En snubbe med sjukt mycket makt.
SVT visar just nu en dokumentär om USA:s kristna höger. Det finns naturligtvis mycket löjeväckande och skrämmande i filmen att prata om. Men det tänker jag inte göra.
Däremot kan jag inte låta bli att dela med mig av den inledande masspsykosallsången. Så här gick texten:
I'm a friend of God
I'm a friend of God
I'm a friend of God
He calls me friend
I'm a friend of God
I'm a friend of God
I'm a friend of God
He calls me friend
I'm a friend of God
He calls me friend
Nog kan vi enas om att det inte är speciellt vass poesi? Vilka låtar ratades innan denna gjorde succé? Och, kanske viktigast av allt, har någon fått betalt för att skriva den texten? Jag börjar ana en fin lukurativ framtidskarriär.
I South Park slår Cartman vad med Stan och Kyle om att han ska sälja guld av ett album innan de gör det. Cartman inser omedelbart att den enklaste vägen till seger är att starta ett kristet rockband, eftersom USA:s samtliga kristna älskar och köper all musik som hyllar Gud. Den gode Cartman verkar, som så ofta, ha en poäng.
PUSS!
/Karl Hohmann
Fotnoter about hard facts
Kristna högern - Hommage à Chuck Norris
Gud - En snubbe med sjukt mycket makt.
Well, that's the most he's worked in the last four months
Hej igen!
Tidigare i dag rapporterade "Dalatidningens" hemsida följande:
"Miljonstöld i Leksand
Under helgen bestals Dala Energi i Leksand på 3,5 kilomterer kopparkabel. Värdet för kabeln uppgår till en dryg miljon kronor."
För det första: Miljonstöld – i Leksand!? Kudos! Mer sådan skön heistaction här, tack.
För det andra: Förtjänar verkligen denna typ av brottslighet en bestraffning? Är det inte mera på sin plats med en belöning? Det är den typ av brott vars kreativitet och målvedenhet enbart bör applåderas. Vem som helst kan komma på att stjäla guld, kokain eller kubanska cigarrer, men kopparkabel – det tänker bara ett geni ut. Och är det inte rent allmänt imponerande att komma undan med ett 3,5 kilometer långt stöldgods? Det är som att lyckas stjäla en traktor.
Låt dem åtminstone behålla sitt byte. Allt annat vore bara småaktigt.
PUSS!
/Richard Hoffman
Fotnoter about hard facts
Dalatidningen - Hommage à Fridah.
Stjäla en traktor - "No one's stealing a tractor, it's a five-mile-an-hour getaway."
