You're not in the mood? Well, you GET in the mood!
Man kan inte både ha kakan och äta den, brukar det heta. Det är naturligtvis felaktigt. Om du misslyckas betyder det bara att du inte försöker tillräckligt. Men ibland kan det onekligen vara lite svårt.
Då jag har som vana att med jämna mellanrum köra sönder min cykel händer det att jag ibland är tvungen att gå in till stan. Mitt promenadstråk tenderar då att sammanfalla med en busslinje. Detta kan leda till en del kakartade dilemman. För när jag närmar mig en hållplats samtidigt som en buss stannar där tänker jag alltid "snälla busschauffören, tro inte att jag vill med bussen, vänta inte på mig" eftersom det skulle projiciera ett visst mått av dåligt samvete hos mig om bussen, helt i onödan, skulle stå still bara för min skull. (Det kan ju dessutom leda till att busschauffören blir ilsken på mig, och det ska man undvika, för han eller hon har en hel del vapen att ta till. Den som någon gång försökt göra upp med en buss i en mörk gränd vet vad jag pratar om, det slutar nämligen aldrig väl.)
"Men fair enough", säger nu den uppmärksamma läsaren, "du vill inte att bussen ska vänta på dig, det är väl inget konstigt med det?" Problemet är bara att det inte är så enkelt. Varje gång jag ser att bussen faktiskt inte har någon som helst avsikt att vänta på mig fylls jag nämligen av en förvisso kort, men likväl, ilska. "Hur i hela friden kunde chauffören vara så säker på att jag faktiskt inte ville med? Det är väl sånt du går i gång på, förardjävul, att lämna folk bakom dig. Förbannade sadistsvin."
Jag måste nog ringa Larry David och be om råd. Han måste också ha upplevt de här känslorna.
PUSS!
/Jermaine Jones
Fotnoter about hard facts
Du försöker inte tillräckligt - "Remember, if I'm harsh with you, it's only because you're doing it wrong", som Monica Geller brukar säga.
Fair enough - Hommage à när Dr Cox vaknar till och upptäcker att Dr Kelso sover i hans knä.
Larry David - Jerry Seinfeld: "They made the movie 'A Beautiful Mind'. If it was about Larry it would be called 'A Desperate Mind'."
"Det blir som en eufori, det är svårt att förklara egentligen"
Efter ett helt arbetsliv av troget slitande har min käre far lagt sig till med en del djupt välförtjänta livsnjutarvanor. Bland annat brukar han varje kväll efter middagen dricka en kopp espresso och röka en cigarill. Ibland brukar han under denna stund roa sig med att blåsa rökringar. Varje gång en perfekt ring seglar iväg tittar pappa på den med ett förtjust och väldigt nöjt leende. Det är väldigt vackert. För ett ögonblick existerar absolut inget annat än den där rökringen. Som att för en stund uppnå nirvana. Pappa brukar för övrigt få samma fridfulla, lätt glansiga blick när han om våren får chansen att med en pinne dra upp vattendrag i vägrenar där nysmält snö försöker hitta någonstans att rinna, eller när han för den delen hör Fred Åkerström sjunga "Glimmande nymf".
Jag tror, eller hoppas åtminstone, att vi alla har våra egna saker och händelser som ger oss den där känslan av genuin glädje där man stänger av allt annat. Själv upplevde jag den i morse. När jag en aning försenad skyndade till ett seminarium jag inte riktigt var taggad för möttes jag av en lapp som berättade att dagens övningar var inställda. Mental tv-puckshög.
Okej. Det är möjligtvis lite barnsligt att vid den här åldern och på den här nivån fortfarande göra euforiska segergester över inställda lektioner. Men, vad fan, att vara vuxen played out years ago. Och, som Filip och Fredrik så träffande beskrivit det hela: "Skolåren - en enda lång förhoppning om spontan fritid. Varje gång en lärare inte dök upp till en lektion visste jublet inga gränser. 40 minuters ledighet - från ingenstans!" Just så.
PUSS!
/Udo Bockelmann
Fotnoter about hard facts
Vädligt vackert - Hommage à godiset Örnen skickade till mig förra veckan.
Fred Åkerström - Var en av dem som Cornelis åsyftade när han tog på sig skulden för en knivincident med motiveringen: "Vi är 18 trubadurer som jobbar i ett gäng, liksom, och jag ville inte att nån av de andra skulle utpekas som knivtrubadur."
Filip och Fredrik om att slippa lektioner - Ur samma kapitel och på samma tema: "Här pratar vi alltså om reaktionen på att en stackars lärare hade blivit så sjuk att han eller hon inte kunde genomföra en lektion. Och med tanke på den feststämning som då infann sig bland 99 procent av eleverna, är det inte svårt att tänka sig vilka glädjescener som skulle utspela sig om en hel lärarkår beslutade sig för att strejka. Tänk er karnivalen i Rio. Tänk er Rålambshovsparken sommaren 1994, vid fotbollslandslagets hemkomst från VM. Tänk er Göteborgskravallerna, men utan våldsfaktorn. Galet. Vissa av er har säkert varit med om en lärarstrejk - det har ju varit några sådana genom åren. Men oftast har det bara handlat om ett varsel och så har hundratusentals ungdomar hoppats och hoppats för att sedan slås ned av nyheten att 'parterna enades i natt'."
Jag har sett dig som en gång stod längst fram och de som en gång ville skaka min hand
Det är dags att summera bildquizzet. Frågan var svår och genererade flera olika förslag. Det var många bra gissningar (plus en på Frankfurt). Speciellt vill jag lyfta fram Helénes svar "hahahahaha". Det var tyvärr fel, men du kan förvänta dig någon form av tröstpris.
Men det var bara en som kunde det rätta svaret. Det var Jenny Elisabeth Daniels som visste att det var Paris jag var ute efter. Vinstpotten bestod som bekant av en handskakning med undertecknad. Så här såg prisutdelningen ut:
(Used with the kind permission of photographer Elly the Eagle Holén)
GRATTIS JENNY! Och sluta oroa dig för att priset skulle vara alltför generöst, it's always nice to meet a fan. So keep reaching for that dream!
PUSS!
/Ebert-Groener
Fotnoter about hard facts
Frankfurt - Huvudstad i Frankland.
Heléne - Södermalms rödaste läppar.
Jenny - Och det verkar som solen aldrig når längre än dit min Jenny går.
His name is Keith, he comes in on Mondays after school
Amazing is sort of a strong word.. I just show up and let the Lord work through me
Min vän Per Magnus Waldemarsson har inspirerat mig, jag vill också göra bildquiz! Jag går ut rätt hårt, så jag hoppas att det inte blir för svårt. Lycka till!
1) Jag söker en europeisk huvudstad.
2) Staden ligger i Frankrike.
3) Fotbollslaget Paris Saint-Germain FC kommer från staden.
Tycker ni att det är väl knepigt får ni naturligtvis använda wikipedia. Jag använde den sidan när jag tänkte ut ledtrådarna. Den första som ger mig det rätta svaret får skaka min hand nästa gång vi träffas, så sätt igång bara!
PUSS!
/Gotthard Günther
How in the world were they making that sound?
Hej igen!
Musik och "tidlöshet" är en intressant kombination. Det kan spontant låta som något som är väl värt att eftersträva, men det är faktiskt inte alls så säkert. Musik kan vara tidlös på två olika vis. Det ena är när det inte går att höra när musiken är inspelad. "Det här kan lika gärna vara från 70-talet som 2000-talet!", ni vet. Detta är den överskattade formen av tidlöshet. Man kan lätt förledas att tro att det är en fördel att musiken inte låter "daterad", men problemet är att det i nio fall av tio i stället renderar i att det antingen bara blir ointressant, som med, säg, Cliff Richard, alternativt direkt provocerande ointressant, som hissmusikanterna Enya. Eller som en estättad god vän en gång sa: "Att försöka göra någonting tidlöst är som att göra Pink Floyds 'Dark Side of the Moon' i stället för 'My Generation' med The Who."
Men så finns det också det andra sättet för musik att vara tidlös på. Och det är betydligt mer attraktivt. Det handlar om musik som får lyssnaren att känna samma känslor som lyssnare kände för tio, tjugo eller femtio år sedan.
En av musikens många uppgifter är att vara ungdomsrebellandets soundtrack. Musiken ska chocka de äldre, få föräldrarna att, som det heter på nysvenska, "rasa" eller åtminstone lämna dem med en känsla att de inte förstår vad som pågår. Huvuddelen av de genrer som genom historien använts till detta kan omöjligt chocka någon nu. Ingen upprörs av att se Elvis rullande höfter, Beatles långa luggar, Mick Jaggers lista över sexpartners eller M.C. Hammers fluffiga brallor. Att höra heavy metal får en mest att tänka på Jonas Inde-karaktären Tommy Bohlin (eller Örnens granne!). Och att jazz någonsin ska ha upprört någon känns mest som ett utfall av skämtlynne om man någon gång hört Diana Krall viska fram sin version av "I've Got You Under My Skin" eller om man, för den delen, hört någon av Miles Davis briljanta plattor.
En genre som däremot lyckats tämligen väl med denna form av tidlöshet är den tidiga punken. Jag ska kanske inte säga att den chockar speciellt mycket längre, men att exempelvis höra tidiga Clash kan fortfarande kännas som en uppfriskande smäll på käften.
Det band som varit allra mest framgångsrika i detta är emellertid punkens förhistoriska inspiratörer Velvet Underground. Skulle jag bli ombedd att räkna upp den musik som varit viktigast för mig skulle de hamna bland de fem första som jag räknar upp, tillsammans med Dylan, Håkan Hellström, Springsteen och nämnda Clash, en lista som jag skulle rabbla upp av en reflex som är snabbare än det ens tar att säga "Dexys Midnight Runners", som förmodligen skulle komma på platsen efter. V.U. dök upp under andra halvan 60-talet, och mitt bland Flower Power och The Summer of Love var de avgrundsdjupt mörka nihilister som sjöng om sadomasochism, heroin och horor. Allt detta uppblandat med en stensäker känsla för gitarriff och lysande rockmelodier.
I alla fall, tillbaka till det tidlösa. För gissningsvis fem år sedan grävde jag fram en V.U.-samling bland mina föräldrars vinyler. När min far kom hem befann jag mig mitt i den drygt två minuter långa kaotiska elgitarrskakafoni som avslutar "I Heard Her Call My Name". När detta pågått i ytterligare en minut stack min far in huvudet i vardagsrummet och frågade förvånat "vad FAN är det du lyssnar på?". Att provocera fram den reaktionen, 35 år efter att låten spelats in, hos en person som är fem år yngre än huvuddelen av medlemmarna i bandet, det MÅSTE faktiskt anses som definitionen av tidlöshet.
PUSS!
/Paul von Hindenburg
Fotnoter about hard facts
Elvis - Jag menar givetvis Costello och ingen annan, som ni säkert förstår.
Örnen - När ska hon återfinna sin sidekick Björnen?
Velvet Underground - America at its best, om man ska tro Jens Lekmans förfader Jonathan Richman.
Flower Power - "Hippes do drugs, and hippies SUCK!"; Eric Cartman motiverar varför man inte borde knarka.
Heroin och horor - "I spread my love like the legs of a crack whore", som det heter i Norr Lindberg.
Well, that's the way it goes
Lasse: Du sjunger 'någon dag är jag din jakttrofé som du övergav, någon dag kanske jag kör över dig här utanför'...
Håkan: Ja du, Lasse... Beware!
I conceived this whole project two years ago
Rackarns. Nu har det hänt igen. Jag har blivit berövad på en kreativ idé. Det händer oftare än man kanske kan tro. Några exempel:
1) Jag ville länge göra en film där ett skämt bygger på att karaktären är så fasligt lik skådespelaren som gestaltar rollen. Detta var en originell tanke till att Ocean's Twelve kom. Där spelar Julia Roberts en bandit som utnyttjar det faktum att hon "är så lik filmstjärnan Julia Roberts".
2) Jag smidde planer på att skriva en roman där huvudkaraktären heter som jag trots att det mesta av historien är fiktivt. Men sedan hann de fula fiskarna Daniel Sjölin och Jonas Hassen Khemiri före.
3) Och så nu senast. En av mina äldsta idéer har varit att skriva en bok om olika aspekter av fotboll som jag gillar. Några texter som handlar om favoritspelare, några om min egen karriär, lite om publikerfarenheter, om favoritmatcher och så vidare. I slutänden skulle det ge en sorts helhetsbild av sporten jag älskar. Jag insåg att innan jag kunde ge ut boken skulle jag vara tvungen att vara "ett namn" för att någon skulle vara intresserad av att läsa den. Det behöver jag emellertid inte fundera på något mer. Mats Olsson har nu nämligen gett ut en sådan bok. Frick! Även du, min Mats-Brutus. Jag som trodde att vi var vänner.
Men i uppriktighetens namn har jag inga som helst problem att förlåta honom. Bland annat för att han skriver om Eric Cantona i boken. The Motherfucking Cantona, en av mitt livs största hjältar. The man with more charisma than the law allows. När jag var i min mest idoldyrkarkompatibla ålder, på mellanstadiet, och hejade på Manchester United som allra mest dök han upp. En fransman med en hållning som fick en tupp att se skamsen ut, med bastanta ögonbryn, med ett temperament som gjorde att han inte tvekade att kasta bollen på domaren om han var missnöjd, alltid med kaptensbindeln på fel arm och kragen uppfälld. Han spelade in reklamfilmer för Nike där han, bokstavligt talat, besegrade ondskan. Och han var alltid något så inibänken bra och gjorde, som det kändes, alltid mål.
Jag har haft många förebilder och idoler i mitt liv men väldigt få har fått mig att rent fysiskt härma dem. Med Cantona var det annat. Jag spelade alltid fotboll med kragen uppfälld, bar alltid min lagkaptensbindel på höger arm och hade det inte varit för att jag redan som det var brukade ha kort, kort hår på den tiden så hade jag förmodligen rakat huvudet när han gjorde det, mitt under den värsta hypen.
Men det är inte enda skälet till att jag förlåter Mats Olsson. Ska jag vara ärlig får han göra vad han vill, han har alltid min välsignelse. Det finns förvisso onekligen en hel del att ifrågasätta när det gäller hans fotbollsanalytiska kunskaper, däremot kan ingen någonsin ifrågasätta hans enorma briljans.
Jag kommer alltid ha en speciell relation till Mats Olsson. Det är nämligen hans förtjänst, eller fel om man så vill, att jag är den jag är, att jag gör det jag gör och i slutänden att den här bloggen finns. Det var nämligen när jag på allvar började läsa Mats Olsson under högstadiet som jag insåg vad jag ville göra. Skriva, skriva, skriva. Och titta på fotboll. Det var det första yrket som jag verkligen, på allvar, kunde se framför mig att göra för resten av mitt liv. Det var i en tid när jag ganska nyligen, tack vare omvärldens reaktioner, insett att jag kanske hade en talang för det där med skrivande. Att det där som kändes så enkelt och självklart kanske inte var så enkelt och självklart för alla andra. Jag befann mig i den sprudlande, inspirerande och kreativt blomstrande fas som den fantastiska Fridah (som det så välförtjänt går så bra för nu, passa på och läs henne innan hon blir alltför världsberömd och börjar ta betalt för sina blogganteckningar!) verkar befinna sig i just nu. Och det var Mats Olsson (tillsammans med Tintin naturligtvis!) som tornade upp sig som en idol och en förebild, som fick mig att förstå vad som var mitt drömyrke.
Och naturligtvis skriver jag allt detta enbart som en terapi för att låta bli att tänka på morgondagens monstermatch mot norra Siljans eget Gomorra, då jävlar smäller det. Jag är så nervös att jag snart kommer äta upp mitt eget ansikte. Nu ordnar du till det här, Elias!
PUSS!
/Hans-Peter Briegel
Fotnoter about hard facts
Berövad på kreativia idéer - Min vän Cosmo Kramer brukar också ha problem att få sina idéer förverkligade. Han granne har en teori om varför: "No resources, no skill, no talent, no ability, no brains?"
Fotboll - "What I have in my room right now is what in football terms is known as a slam dunk", som John Dorian brukar säga om sina dejter.
Helhet - Hommage à Norr Lindbergs egen Bangs McCoy.
Cantona besegrar ondskan - Det ser ut så här:
Höger arm - Jag bär för övrigt fortfarande min klocka på högerarmen, vilket bland annat är en Cantona-hommage.
Gomorra - Hommage à Sodom.
Elias - Ornäs Ray Bourque.
For those who never learned the words Jesus said
Hej igen!
Alla som vet nagot om matlagning och hygien vet att det dar med att frysa ner och tina upp samma sak flera ganger inte ar nagon bra idé. En som dock har blivit too bigheaded och arrogant for att minnas det ar den dar karaktaren som brukar kallas Gud. Darfor har Uppsala de senaste veckorna ett par ganger per dag pendlat mellan minus 5 och plus 10. Och det som galler mat galler aven grasmattor, darfor blir Uppsala en veritabel leraker varje gang det ar plusgrader. Sa, Gud, reglerna du bestamt galler alltsa aven for dig.
Nu har jag fatt nog. Sa darfor; Gud, gor vi sahar: Jag har akt till Frankrike over pask. Under tiden far du tanka over vad du har gjort. Forhoppningsvis innebar faktumet att det ar pask att du blir odmjuk nar du tanker pa vad din son stod ut med. Och sa nar jag kommer ska det vara sommar. Okej?
PUSS!
/Paskar
Fotnoter about hard facts
Too bigheaded - Hommage à Dulee Johnson.
Gud - That guy from Star Wars.
Frankrike - Man har markliga tangetbord har, som ni kanske marker.
Pask - I gar larde jag mig att en pasktradition i Slovakien ar att killar haller vatten pa tjejer (!), slar tjejer med pinnar (!!) och sedan far godis och pengar (!!!). Jag tror att vi i Sverige har mycket att lara av Slovakien.
Slovakien - Hommage à Jergus Baca.
On the road again
Fråga: Hur mycket plats kan en kudde ta i en väska?
Svar: Den kan ta jättemycket plats.
I feel like I'm on this emotional... ride of some kind
Något säger mig att jag varit borta en lång, lång tid.
Det kan lätt bli så när universitet envisas med att utbilda en. Och när Håkan Hellström släpper ny singel. Och när Kvalserien snart börjar. Vi får hoppas att jag inte kommer må som här. Eller här.
Men i morgon får jag ledigt i nästan tre veckor. Och på torsdag åker jag till Paris. Därifrån ska jag göra mitt bästa för att blogga. Om inte annat kanske jag kan övertala något av mina syskon till gästspel.
Så länge kan ni njuta av detta omedelbart legendariska mästerverk, som jag ägnat den senaste månaden att skratta åt:
PUSS!
/Johnny Ola
Fotnoter about hard facts
Borta en lång, lång tid - Hommage à 031-bältets Sergei Petrov.
Paris - Hommage à Frankrike.
Lisa, if it bothers you that much I'll destroy something Bart loves
Hej igen!
Ibland anklagas jag för att vara ironisk för ofta och för att vara dålig på att vara allvarlig. Det kan eventuellt ligga något i det. Men tro mig, det har varit betydligt värre. Den Ironiska Generationens makt över Sverige dog ut i slutet av 90-talet. Det var det emellertid ingen som berättade för min gymnasieklass. Som exempel var några av sångerna vi sjöng på vårat studentflak "Släpp hästarna fria", "En del av mitt hjärta" (med emfas på raderna "hon bubblade av frågor, jag svarade" och "jag har vaknat mitt i natten av tyyyystnaden") och Robert Brobergs "Ingela".
När vi gick i tvåan fick vi uppgiften att hålla introducerande tal. Om jag inte missminner mig höll min parallellslalompolare Christoffer ett tal om Aaron Carter som han rippat direkt från en fan site, medan min skäggige kamrat Johan berättade en upphottad version av filmjölkens historia. Själv höll jag det här talet (för informations skull kan jag påpeka att jag gick sam-sam på gymnasiet, men det kanske framgår av talets innehåll):
"Direkt efter att andra världskriget tagit slut och det stod klart att de allierade hade vunnit sade Winston Churchill: 'Visst är jag glad, jätteglad! Men man måste stå med båda fötterna på jorden och man får inte sväva iväg på några glädjemoln. Därför, för att inte bli för glad, brukar jag tänka mycket på sam-ekonomerna nuförtiden, då blir jag genast arg igen.'
Ja, dessa stackars sam-ekonomer har minsann ALDRIG haft det lätt. Nuförtiden gör många misstaget att bara se Sam-ekonomi som en gymnasieinriktning, men sam-ekonomerna är egentligen ett folkslag som vilket annat som helst. Det var faktiskt först i samband med Tjernobyl-olyckan 1986 som sam-ekonomerna satsade på att få ihop en etniskt ren sam-ekonomisk utbildning på gymnasienivå.
Då kunskapen om sam-ekonomerna sjunkit dramatiskt på senare år så ska jag berätta mer om vilka de egentligen är.
Sam-ekonomerna är en folkgrupp som härstammar från bergstrakterna i norra Algeriet, där de första sam-ekonomerna växte upp under mitten av 1800-talet. De levde då, precis som nu, efter budorden i den sam-ekonomiska bibeln, kallad "Företagsekonomi A". Boken kryllar utav litterära blunders, häpnadsväckande klaffel och logiska luckor. Boken förespråkar en livsstil dominerad av klumpighet, arrogans, förlorarinstinkt och en ganska klar brist på intelligens. Du kan också lätt märka om någon är sam-ekonom då dom oftast luktar ganska illa.
Sam-ekonomerna invandrade till Europa i början utav 1900-talet och nådde Sverige i mitten av 1920-talet. De fick snabbt ett dåligt rykte både ute i Europa och här i Sverige. Bland annat var det en sam-ekonom som försökte lösa Tysklands ekonomiska kris under mellankrigstiden med att trycka jättemycket pengar och det var en annan sam-ekonom som var först med att försöka slicka på en frostig stupränna. Efter dessa fiaskon försökte sam-ekonomerna hitta sin identitet och testade på många olika branscher att slå sig in i. Den nuvarande gymnasiesatsningen är den mest lyckade, men så sent som förra året slog de till igen. Alla ni som undrade varför det låg små morotsbitar i alla matbyttor i matsalen förra året vet nu varför, det var sam-ekonomerna som la dit dem. De har också ansvaret för de långa matsalsköerna som uppstår ibland.
Några kända sam-ekonomer är Percy Nilegård, Jonas Sahlberg, Richard Nixon, Homer J Simpson, Matthias Blomberg och Tomten. Tomten ska dock inte klandras för mycket för detta då han tidigt hoppade av sam-ekonomandet och satsade på en egen verksamhet som jultomte, en karriär som han lyckats mycket bra med."
PUSS!
/René Renno
Fotnoter about hard facts
Släpp hästarna fria - "Jag var indian och han, han var hästarna som sprang. Spring, spring, spring, spring, släpp hästarna fria... åhååhåhåååh!"
Robert Broberg - Hommage à Lattjobolaget Pling o Plong.
Aaron Carter - Lillebror till USA:s 39:e president Jimmy Carter.
Christoffer - Vid första anblicken är det lätt att man misstar Christoffer för en helt vanlig jeanskille, men det är också en del av hans charm. Fast under ytan är han, ja vad ska man säga? Mjuktuff kanske? Ja, mjuktuff är nog rätt ord. Och jag hade helt enkelt inte förstått innebörden av ordet förrän jag träffade Christoffer. Han är alltid lös och ledig, men utan att någonsin bli mesig. Christoffer är född till ledare. Det är flera av killarna här som tror att Christoffer en dag kommer att öppna en alldeles egen brandstation. Sån är han. Mjuktuff. Christoffer. Redan tidigt på morgonen är Christoffer uppe, långt före alla andra, och oljar in kroppen med omsorg. Sen är han i gymet och lyfter skrot. Och Christoffer tar alltid balettlektionerna på större allvar än nån av oss. Ofta hinner han dessutom baka en sockerkaka som ligger framme i fikarummet till dess killarna hunnit ner på morgonen.
Johan - Det tog mig månader att komma över Johan. När han först dök upp här på brandstationen var han nervig och nyckfull. Men det var ingen som tyckte det var speciellt konstigt, jag menar, unga killar som kommer hit brukar vara lite osäkra i början. Så jag tog på mig att hjälpa Johan in på rätt väg. Efter ett tag började han uppskatta mina ansträngningar och visade mig en skör och naken öppenhet som jag inte mött hos någon annan kille. Vi blev bästa vänner. I flera månader var vi oskiljbara. Men sen hände det oundvikliga. Johan växte upp och mognade. Han gjorde det i så snabb takt att han i ett nafs blev killarnas favorit på brandstationen. Så nu kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av den klippa till kille som Johan vuxit upp till. Men vetskapen om att jag hade ett finger med i slipandet av denna diamant kan ingen ta ifrån mig.
Brandstationen - Hommage à det här.
Winston Churchill - Döpt efter Churchill Square i Brighton.
Matthias Blomberg - Det finns ett ord för såna som han, och det är ondska.
And I know no one can sing the blues like Andres Lokko-McTell
Notera för övrigt gärna rocken.
Et in Arcadia Ego
Hillerious Hille bloggar, finsmakare som hon är, för fullt om Brideshead Revisited för tillfället. Och när man tänker på Brideshead Revisited är det svårt att inte tänka på halvhjärtat maskerad, undertryckt homoerotik. En såklart alltid skojig tankeprocess. Jonas K. brukar vara skicklig på att peka ut svenska sportjournalisters obändliga vilja att, hett och länge och med efterföljande spooning, ligga med de svenska NHL-stjärnorna, först och främst Mats Sundin, något som kan ta sig uttryck i att de förundras över att "en så stor man har så små skridskor".
Men det är inte bara inom den brittiska mellankrigstidens aristokrati och NHL-hockeyn som män gillar män mer än de är bekväma med att erkänna. Redan de gamla grekerna (ja, faktiskt bokstavligt) var även de rätt bra på det. Den Aten-baserade litteraturkritikern Longinos beskrev på hundratalet efter Kristus i en skrift om litterär storhet sin favorit Demosthenes som följer:
"När Demosthenes tar vid förenar han hos sig själv det storartade geniets mest fulländade färdigheter: tal av intensiv höghet, levande känslor, överflöd, skärpa, snabbhet, och så viktigast: all denna ouppnåeliga våldsamhet och kraft - när han förenar dessa närmast gudasända gåvor (det vore hädiskt att kalla dem mänskliga) besegrar han alla med de goda sidor han äger och kompenserar för dem han inte äger, och kraften i hans åska och ljuset i hans blixt överträffar alla talare i alla tider, och det vore lättare att betrakta blixten när den slår ned än att med stadig blick möta hans känsloutbrott som kommer slag i slag."
Behöver du en näsduk, Longinos?
PUSS!
/Lars Toborg
Fotnoter about hard facts
Brideshead Revisited - Jag jobbar för stunden hårt med att etablera en trend där en person i varje vänskapskrets, likt Sebastian, alltid ska bära runt på en teddybjörn. Elly har visat intresse för uppdraget. Det kommer att bli bra det här.
Homoerotik - "Det osade kvasipedofil homoerotik om hela situationen. Det tyckte vi redan då (även om vi kanske snarare använde uttryck som 'de är säkert bögar'), men det brydde vi oss mest om för att verka populärkulturellt påhittiga.", som Filip och Fredrik väljer att beskriva tv-serien Batman & Robin.
Jonas K. - Paris Fred Rimmy.
Vilja ligga med Mats Sundin - Ett annat exempel är Per Bjurmans bevingade "Jag börjar oroa mig för att Sudden byter om för fort. Varje gång han kommer ut från omklädningsrummen tränger eftersvetten fram i en alltjämt rödsprängd panna. Här i Wachovia Center är det riktigt alarmerande. Det ser ut som han inte torkat sig efter duschen - alternativt inte duschat alls."
Kristus - Hommage à Den Smorde.
Longinos - Det ska sägas att historiska efterforskningar visar att det inte är Longinos som skrivit den text jag citerar, då det visat sig att texten skrivits ett par sekel innan Longinos ska ha levt. Man vet dock inte vem som i stället skrivit texten och författaren till verket kallas därför i bland för Pseudo-Longinos för att markera detta. Min dröm är att i framtiden under titeln Pseudo-Oskar tillskrivas äran för någon annans bok. "Röda Rummet" ligger exempelvis ganska bra i tiden.
We're trying to live in a society
Jag tog steget tillbaka in i verkligheten i dag. Efter att ha legat feberdäckad i en vecka har jag kravlat mig upp och låtit solen skina i mina ögon igen och låtit min omvärld ta emot mig med sina utsträckta armar. Med tanke på att jag till 96 % spenderat den senaste veckan i mitt vackra studentrum så har dagen inneburit en ganska hård acklimatiseringsfas tillbaka till min plats i samhället.
Det var faktiskt en ganska problematisk process. Min flickvän, som för övrigt är misstänkt lik Helen Hunt, hade under veckan hunnit gifta sig med en man som jag kunde svära på var Mr Big från Sex & the City, men som själv påstår att han heter Jerry Spalding. Dessutom hade min sjukdomstid förändrat mig som person och ovanpå det saknade jag min vän som jag mot alla odds kommit så nära. Det var en volleyboll som jag döpt till Wilson... Nej nej nej... vänta lite, det här är ju handlingen till Cast Away med Tom Hanks! Snacka om fel. Vi tar om...
Det blev aldrig riktigt som förr. Även om jag såklart var glad att vara tillbaka gjorde alla sår som jag ådragit mig för ont. Därför gav jag alla mina ägodelar till min vän Sam och begav mig sedan tillsammans med trollkarlen Gandalf och min farbror Bilbo till Undying Lands... Nej! Nej! Det där är slutet på Sagan om Ringen-trilogin! En gång till...
När jag gick ner på stan så slogs jag som så ofta av det bisarra i att människor här går runt utan byxor... NEJ, Oskar! Det är Ankeborg!
Hm, ja. Det kanske är lika bra att bryta där. Låt oss i all korthet konstatera att jag är frisk och att det är betydligt roligare än att vara sjuk.
PUSS!
/Henry Heimlich
Fotnoter about hard facts
Mr Big - Eller Mr Bigot, som man säger i Chandler Bing-branschen.
Nej nej nej... - Hommage à Tillasvägens stiligaste amerikanare.
Nej! Nej! - Hommage à Gudrun Schyman på självförsvarskurs. Att det klippet inte finns på YouTube ringar in allt som är fel med nätet.
NEJ, Oskar! - Hommage à en felslagen passning, en innebandyklubba, en sarg och en idrottslärare med mer positiv pondus än en stasad Tommy Söderberg.
Ankeborg - Alla som kan sin "Sunes Sommar" vet att det ligger guldpengar på gatorna där.
Ännu är jag inte obotligt frisk
Det här med att ha feber är, som vi alla vet, alltid festligt. Jag har själv haft äran och glädjen att uppleva det hela den här veckan medan jag umgåtts med min härliga kamrat halsfluss. Jag ska nu lista de tre skojigaste fenomenen som kommer med att ha feber, samtliga punkter exemplifierade med tillhörande Scrubs-klipp:
♦ Man fryser lika mycket som Turk gör här.
♦ ...såvida man inte svettas lika mycket som J.D. och Turk gör efter tio sekunder här (se den italienska språkkursen som en gratisbonus).
♦ Man har ungefär lika bra kontroll på när man somnar som de här patienterna.
PUSS!
/Wolfgang Hesl
Fotnoter about hard facts
Att ha feber - Mitt mål nu är att inte gå miste om den dag som Aftonbladet-Andrev missade här.
Svettas - "Am I doomed to sweat like a pig for the rest of my life?", som Homer Simpson brukar undra.
Den moderna teknikens inbilskhet
Det är olyckligt för alla som heter My att Y sitter bredvid U på tangentbordet. Och det är olyckligt för den som eventuellt har en fallenhet för ordet "kul" att K sitter bredvid L (jag menar, hur löjligt blir det inte om man råkar skriva "lul"?).
PUSS!
/Eskul, Eljas, Eberhart
Jerry, I need my massage, can't you see I'm burned out?
Livet som student är inte bara en dans på rosor. Det är en hel del hårt slit också. Se bara på mitt schema för den här veckan:
Måndag:
09.15-12.00 Seminarium
17.00-17.45 Skriva blogg
Tisdag:
21.40-22.10 Telefonmöte om radioprogram
Onsdag:
10.00-11.00 Kaffe
11.40-12.00 Handledningsmöte om radioprogram med Ni na ni na ni na na-mannen. De första fem minuterna ägnas åt att diskutera min Velvet Underground-t-shirt.
12.30-12.45 Skriva blogg
20.00-22.00 Tvätta
Torsdag:
13.00-16.00 Manusmöte om radioprogram
19.00-20.00 Äta chips
Fredag:
10.00-11.00 Inspelning av radioprogram
Ja, ni ser själva. En stilstudie i konsten burning your candle from both ends. Ge mig semester innan jag blir lika utarbetad som Stan Hooper!
PUSS!
/Uwe Harttgen
Fotnoter about hard facts
Inte bara en dans på rosor - "Livet är inte bara en dans på rosor, det är en fest också", som min käre far lärde mig i en tidig ålder.
Stan Hooper - Saturday Night Live-personligheten Norm Macdonalds sitcom-karaktär som varje vecka har ett minutlångt tv-inslag där han sammanfattar den gångna veckan. Han antas därför av lokalbefolkningen "bara arbeta en minut i veckan".
Fotriktiga skor
Att ha ett anteckningsblock med Tintin och Milou på kan ta en till oanade höjder. Redan att min "Att tala II"-lärare är den här killen tyckte jag var kul. Men tack vare mitt block lärde jag mig att det bara var början.
Så här gick det till:
(Setting: Klassrummet strax innan seminarium)
En klasskamrat (vi kan kalla henne Feven) som ser blocket: Åh, vad fint!
Jag (vi kan kalla mig Tug): Yep. Absolut. Jag skrev förresten min
populärvetenskapliga text om professor Kalkyl.
Här bryter läraren (vi kan kalla honom Ni na ni na ni na na-mannen) in: Professor Kalkyl? Jag var faktiskt honom i Aftonbladet en gång. Ja, de tyckte tydligen att jag passade för det.
Och jo, det är faktiskt sant. Se bara. Min lärare har alltså blivit utsedd till professor Kalkyl (!) av Filip Hammar (!!) iklädd (vilket du kan se om du klickar på artikelseriens huvudnummer) Matti Toivonen-page (!!!). I min lilla värld är det fantastiskt roligt.
PUSS!
/Mull Pascha
Fotnoter about hard facts
Tintin - "Gnag av repen, Milou!"
Feven - Lärde oss att "hiphop är ej kläderna vi bär", att tänka på att "spela ej ghetto när ni har det bra ställt", "element respekt" och "icke bite".
Ni na ni na ni na na-mannen - Hommage à Filip, Fredrik och Brandmannen-mannen.
I don't care about your stupid Man Cards
Jag tänker på mamma och längtar hem.
