Drinking soda, looking happy, taking pictures, so clompletly stupid
När någon ber mig att räkna upp min favoritmusik brukar alltid White Stripes vara ett av banden jag nämner. Lite av ren vana och lite för gamla tiders skull, antar jag. Det kan omöjligen bero på att jag spelar deras skivor ofta i alla fall. Jag insåg nämligen i går att det var någon gång kring telegrafanvändandets peak som jag senast lyssnade på dem. Jag antar att jag tagit min vänskap med de fyra första albumen för så given att jag slutat umgås med dem.
För det är de fyra första albumen det handlar om. Det femte (låt oss aldrig nämna det sjätte!) är förvisso också bra, men det var när de släppte "Blue Orchid", denna usla ursäkt till förstasingel, som illusionen om bandets ofelbarhet raserades. Fram tills dess hade de befunnit sig i en ständigt stegrande, halsbrytande utveckling och alltid med nya bevis på en fullständigt oantastbar smak. "All D.I.Y. punk-country-blues-metal singer/songwriting duos should sound this good", som Chris Handyside så träffande uttryckte det i sin recension av debutplattan. Och sedan var det såklart roligt att ingen tycktes veta om Jack och Meg White var syskon med varandra eller ex-makar. Och att de klädde sig som matchande polkagrisar. Jag är rätt säker på att det började gå utför när Jack la på sig 65 kilo, övergav sin Eli Cash-page för en axellång, otvättad Tom Petty-frisyr och började bära hög, svart hatt.
Så. Om du, som jag, vill återuppväcka, eller kanske till och med föda, en White Stripes-förälskelse har jag upprättat en trestegsplan. Varje steg består av fem låtar. De första fem finns där för att i ett grundläggande skede introducera dig till och övertyga dig om gruppens briljans, de kommande fem för att lyfta fram återstoden av det allra mest vitala av materialet och de sista fem för att ge dig låtarna som det i längden är ohållbart att försöka klara sig utan. Så lyssna genom varje steg ett par gånger, ta en kopp kaffe och ta dig sedan an nästa.
Steg 1:
♦ The Hardest Button to Button
♦ I'm Bound to Pack it Up
♦ The Big Three Killed My Baby
♦ Fell in Love with a Girl
♦ Seven Nation Army
Steg 2:
♦ Apple Blossom
♦ Girl, You Have No Faith in Medicine
♦ Astro
♦ You're Pretty Good Looking (for a Girl)
♦ We're Going to Be Friends
Steg 3:
♦ One More Cup of Coffee (Valley Below)
♦ Why Can't You Be Nicer to Me?
♦ Cold, Cold Night
♦ Sugar Never Tasted so Good
♦ There's No Home for You Here
Och, vips, så har du inte bara en trestegsplan utan också en 15 låtar lång blandskiva klar att bränna. Medan du bränner kan du njuta av följande andlöst glimrande sidoprojekt.
PUSS!
/Heiko Westermann
Fotnoter about hard facts
Telegraf - Hommage à Tintin.
Usla ursäkt - Får mig osökt att tänka på Derek Shepherd (så där, nu fångade jag Ellys uppmärksamhet också).
D.I.Y. - Förkortning för "do it yourself". Inte helt olikt T.M.I. som Michael Scott, USA:s David Brent, kommenterar så här: "T.M.I.? Too Much Information. It's just easier to say 'T.M.I.'. I used to say 'don't go there', but that's lame."
Feels like we're living in the 50's here
Hej igen!
Jag höll ett nytt tal i dag. Den väldigt tacksamma uppgiften var att hålla ett "minnestal över Framtiden". Det kompenserades av att jag själv fick välja den retoriska situationen. Jag såg inga skäl till att förneka mig och utsåg följdaktligen mig själv till "chef över hela världen" och mina åhörare till "hela världen". Det var en trevlig roll. Den kan jag tänka mig att återgå till. Jag inser att ni alla törstar efter att få veta hur vi kommer minnas vår framtid. Därför kommer här talet:
Vi har samlats här i dag inte bara för att ta farväl av, utan också för att minnas, Framtiden.
Som ni alla säkert redan vet ska vi avskaffa den nuvarande Framtiden och ersätta den med en ny, uppgraderad version: Framtiden 2.0.
Framtiden har gjort oss mycket gott och gett oss mycket av värde, men som redan Jeffrey Chaucer konstaterade: all good things must come to an end. Förr eller senare tappar allting sin udd och förr eller senare blir allting alltför omodernt och alltför förlegat. Och gudarna ska veta att Framtiden har hängt sig kvar längre än nästan allt annat. Ända sedan Eva och Adams ökända fruktstund har den funnits med oss och som en piska och en morot har den motiverat och inspirerat oss.
Och skälet till att vi behållit den så länge är att den fortsatt att regelbundet leverera. Det är direkt svindlande att betänka den utveckling vår jord genomgått sedan Eva föll för den där ondskefulla ormens ord eller sedan Big Bang, om man, som jag, föredrar den historieskrivningen.
Tänk bara, vi har lärt oss att behärska elden, vi har uppfunnit hjulet, vi har lärt oss bygga hus, flyga flygplan, blåsa glas, dansa Macarena-dansen och vi har lärt oss att kommunicera med varandra på massvis av olika språk. Vi pratar med varandra via telefoner, datorer och tv-apparater. Vi har fått lära känna hjältar som Gandhi, Nelson Mandela och Moder Teresa, fantastiska idrottare som Muhammad Ali,Wayne Gretzky och Annika Sörenstam och odödliga musiker som Mozart, Elvis Presley, Bob Dylan och Basshunter. Inget av detta hade vi fått uppleva om vi inte hade rört oss framåt i tiden.
Tyvärr har Framtiden inte bara gett oss Macarena-dans och Wayne Gretzky. Den har också gett oss mer än vår beskärda del av ondska. Vår värld har stundtals styrts av mördare som Adolf Hitler, Idi Amin och Josef Stalin. Vi har om och om igen drabbats av krig, fruktansvärda naturkatastrofer och hemsk svält. Vi står handfallna inför den globala uppvärmningen. Vi har lamslagits av pest, kolera och aids-virus. För att inte ens nämna cancer. Telefoner ger oss cancer, solsken ger oss cancer och ungefär allting som är gott att äta ger oss cancer. Och vi ska naturligtvis heller inte glömma hur många skivor Tomas Ledin har tillåtits ge ut.
Och tyvärr är det ju också så att det inte finns någon Framtid som inte förr eller senare förvandlas till dåtid. Och en av Framtidens största uppgifter i våra liv har varit att finnas med som något spännande och lockande. Att ständigt leva upp till sådana krav, när allt till slut ändå blir gammal skåpmat, kan döda vilken kreativitet som helst. Det är därför direkt imponerande att vår vän Framtiden klamrat sig fast så fantastiskt länge. Vi är skyldiga Framtiden att låta den vila nu.
Med Framtiden 2.0 hoppas vi få in nytt, friskt blod som har krafter och inspiration att förbättra världen vi lever i. Kanske kan vi äntligen få uppleva allt det vi hoppats på så länge utan resultat. Ni vet, flygande bilar, fred på jorden, människostäder på Mars, botemedel mot cancer och ordentlig mat också i England. Dit tror och hoppas vi att vi snart ska komma när vi nu låter Framtiden räcka över stafettpinnen till Framtiden 2.0. Det är därför jag nu säger: Framtiden är död, leve Framtiden 2.0.
PUSS!
/Gerhard Unterluggauer
Fotnoter about hard facts
2.0 - Hommage à Elly the Eagle.
Jeffrey Chaucer - Det enda jag fokuserade på under talet var att INTE säga Jeffrey Archer. Det är en författare och politiker som är Storbritanniens i runda slängar mest hatade människa. Det hade blivit fel. Brighton & Hoves mest hatade människa heter för övrigt också Archer, Bill i förnamn. Han är ensamt ansvarig för att stadens fotbollslag tvingas spela på den tämligen usla Withdean Stadium efter att han sålt deras gamla arena.
Mozart, Elvis Presley, Bob Dylan och Basshunter - Adam: "Och så var det kul att du blandade stora artister med, hm, ja, en mindre stor artist." Tug: "Du menar Bob Dylan eller?" Adam: "Jag nämner inga namn."
Tomas Ledin - Var bara en man på väg.
I'll call him Sebastian
Öppet brev till landet Sverige:
Hej igen landet Sverige!
Jag uppskattar naturligtvis att ni flaggar för min namnsdag i dag. Men i all ödmjukhet måste jag säga att er kärlek för mig är en aning överdriven. Karl är faktiskt bara mitt andranamn.
PUSS!
/Rhön-Sprudel Fulda-Maberzell
You don't have to whisper, she knows she's a maid
Jag missade ett korridorsmöte i söndags. Därför kom jag inte med på listan över vem som har köksvecka och därmed ansvaret för att köket är skinande rent. När jag pratade med korridorens iranier om det hela sa jag "well, that's pretty good, then I don't have to do any cleaning" och han skrattade.
Sedan dess har jag tänkt på en enda sak: Varför trodde han att jag skämtade?
PUSS!
/Yannic Seidenberg
Fotnoter about hard facts
Skinande rent - "It's like a hospital room with a stereo" som Jay Leno en gång beskrev Jerry Seinfelds dåvarande lägenhet.
Iran - Hommage à Mehdi Mahdavika och Ali Daei.
I'll endanger you!
Jag nämnde i går att det varit en del skolarbete den senaste tiden. Bland annat har jag hållit ett hyllningstal. Eftersom de alster från mina retorikstudier jag delat med mig av här tidigare har varit om professor Kalkyl och om min stereo, publicerar jag här manuset till mitt tal, för att fortsätta att odla bilden av att mina studier som ett enda stort populärkulturellt "let the good times roll"-event. Mycket nöje.
Jag ska berätta för er om en av mina absolut största hjältar. Det är en man som växt fram som en av mina stora förebilder. En man vars liv jag omedelbart skulle ge upp mitt eget för att få leva. En man som lyft mig i många av mina mörkaste stunder.
Mannens namn är Homer Simpson.
Ni har säkert också sett den gulhudade livsnjutaren Homer. Han har ju egen tv-serie där vi får följa honom och hela familjen Simpson, med frun Marge och barnen Bart, Lisa och Maggie, och deras liv i den amerikanska småstaden Springfield.
Vissa av er skulle kanske kalla Homer för lat, korkad och överviktig, men jag väljer att i stället kalla honom för vad han egentligen är. Ni säger att han är lat, jag säger att han är harmonisk. Ni säger att han är korkad, jag säger att han är prestigelös. Ni säger att han är överviktig, jag säger att han är en gourmand.
Prestigelöst var det, ja. Nej, han begär inte så mycket mer av sitt liv än att få titta på sin tv, dricka sin öl från Duff, äta sina rosaglacerade munkar och umgås med sin älskade familj. Att han ibland blir lite för exalterad i sitt barnuppfostrande och med jämna mellanrum tar stryptag på äldste sonen Bart tycker jag att vi kan se mellan fingrarna med. Vi kan väl enas om att kalla det passion?
I ett samhälle drabbat av anorexi, utbrändhet och evig prestigejakt erbjuder Homer ett skönt alternativ. Skulle alla vara som Homer Simpson skulle vi inte ha något av dessa problem. Han tycker alldeles för mycket om att äta gott för att ens tänka tanken att få kroppsnoja, han är alldeles för bekväm av sig för att kunna bli utbränd och prestigejakt får han nog av när han tittar på baseboll på tv.
Vi ska heller inte glömma att Homer, trots sina knappa ambitioner, exempelvis hunnit med att resa ut i rymden, vara manager åt en countrystjärna, vinna en grammy och besöka jordens samtliga världsdelar.
Jag inledde det här talet med att kalla Homer för hjälte och jag skulle också vilja avsluta talet i samma ände genom att citera vad advokaten Lionel Hutz sade till Homer efter att Homer blivit utslängd från en All you can eat-buffé för att han ätit för mycket: "Homer, jag använder inte ordet hjälte ofta, men du, du, Homer, är den störste hjälten i USA:s historia." Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.
PUSS!
/Augustus Gloop
With God as my witness, I can pass fourth grade!
♦ Man vet att man gör mycket skolarbete när man bara bloggar korta inlägg utan "Hej igen!" eller fotnoter, detaljer man utelämnar eftersom man "inte har tid att blogga".
♦ Man vet att man "inte har tid att blogga" när man bloggar varje dag.
♦ Man vet att man inte tycker att sitt skolarbete är speciellt kul när man i stället roas oändligt av att göra stearinfigurer med hjälp av sina nyligen utbrunna värmeljus.
Jag var tvungen att städa upp bråten efter grabbarna
Gunnar Mosén, född 29 november 1956, är en svensk skådespelare som spelade "Matti Toivonen" i TV-serien Skilda världar. Matti är en mycket skön och vacker kille. Han är också händig och stark, nån man kan hålla hårt i när vinden viner.
Not that there is anything wrong with that
Såna mål gör bara Kid
- Well, everybody was funny. Don't you think? When you were young, everybody was funny. And then, at some point, everybody went off and got jobs.
- Jerry Seinfeld, i dokumentären "Comedian"
If she wants a war, we'll give her a fucking war
Yngwie Malmsteen sade en gång en vackar sak:
Det här... asså det här, nu JÄVLAR asså! Nu JÄVLAR! You released the fucking fury! You released the fucking fury! ForGET about it! I'll kill that motherfucker! I'll kill that motherfucker! I'll KILL that motherfucker! COME on!
Ungefär så känner jag mig just nu. Varför? Jag glömde min "Royal Tenenbaums"-DVD i Leksand. Det kan bli några långa månader det här.
PUSS!
/Tamas Hajnal
Fotnoter about hard facts
Yngwie Malmsteen - Ligger bakom mästerverk som "Magnum Opus", "Fire & Ice" och "War To End All Wars".
Royal Tenenbaums - "I find it a little strange that you're in love with your sister.. she's married, you know."
And your memory cannot keep me warm, but it never leaves me cold
Som det ibland kan bli så drömde jag en dröm i natt. Jag var, har jag för mig, tillsammans med bland annat min familj och släkt på någon sorts kombinerad semesterresa/födelsedagsfest (jag minns inte exakt, vilket är naturligt eftersom jag trots allt sov mestadelen av tiden). På festen träffade jag en flicka och vi fattade snabbt tycke för varandra. Det gick till ungefär som det Cosmo Kramer brukar jämföra sin påstådda gonorré med för läkarstudenter: "Our eyes met across the crowded hat store. I, a customer, and she a coquettish haberdasher. Oh, I pursued and she withdrew, then she pursued and I withdrew, and so we danced. I burned for her, much like the burning during urination that I would experience soon afterwards."
I alla fall, den delen är inte det viktiga. Det är i stället vad som hände sedan. När jag vid ett tillfälle gav henne kram och vi sedan kysste varandra hörde jag en berättarröst. På engelska sade den: "She would soon forgive him for, for the first of twenty-eight times during their coming relationship, sleeping with another woman."
Först tänkte jag att det var trist att redan veta att jag kommer bete mig som ett svin mot min flickvän. Sedan tänkte jag att det åtminstone var trevligt att min flickvän, uppenbarligen, kommer vara väldigt tolerant. SEDAN slogs jag av det tvivelslöst remarkabla och joey tribbianska i att jag under de närmaste åren kommer ligga med 29 kvinnor. SEDAN tänkte jag att det där med att ha en egen berättarröst, som dessutom är synsk, verkar vara en kul idé. Lite som när Peter Griffin önskade sig, och fick, en egen signaturmelodi som spelades vart han än gick.
Vem flickan i drömmen var är högst oklart. Men om du läser det här och känner dig träffad så är det bara att höra av dig. Du var väldigt snygg och en väldigt varm och sympatisk person. Det kan definitivt bli något bra mellan oss och jag lovar att göra mitt bästa för att hålla ner mina älskarinnor till ett ensiffrigt antal.
PUSS!
/Stanislav Sestak
Fotnoter about hard facts
Cosmo Kramer - Brukar ibland få magproblem eftersom han dricker för mycket vatten i duschen.
Berättarröst - Det är även oklart varifrån berättarrösten kom, men jag skulle tippa på att det var någon av Alec Baldwins från "The Royal Tenenbaums", John Dorians från "Scrubs" eller Ron Howards från "Arrested Development". Det var i alla fall inte berättaren i "Bestefar og jeg"-trailern eller den Emma Thompson-röst som Will Ferrell hör i "Stranger Than Fiction", då rösten tillhörde en man som inte pratade danska.
Först tänkte jag, sedan tänkte jag, SEDAN tänkte jag - Hommage à Filip, Fredrik, Lou Reed och huruvida det är rock'n'roll att dricka margeritas eller inte.
The second annual Tugs mellandagsmania del 2
För fjärde året i rad har jag bränt mig en skiva med 15 låtar som drabbat mig under året. Reglerna är inte alls speciellt svåra. Det handlar om max en låt per artist och låten ska med något sånär fog kunna hävdas ha kommit ut i år. Eftersom ni alla törstar efter bra blandskivor kommer här årets playlist. Mycket nöje.
1. Brand New Bass Guitar - Jamie T
Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att inleda denna skiva på än med att en 20-åring från Wimbledon på dålig franska gastar "FUCKING CROISSANT!". Denna rasande trevliga Clash-hommage inleder nämligen också årets bästa album; Panic Prevention av debutanten Jamie T. Det finns knappt någon gräns för hur mycket jag tycker om den gode Jamie. Som en ung The Streets med vassare armbågar och mer punk i skivsamlingen. Det här spåret avslutas med Jamie konstaterar att "that's the crappiest version I've ever done of that in my life". Well, låt mig citera en amerikansk tänkare, "I don't believe you, you're a liar". Så, play it fuckin' loud!
Lyssna gärna också på: Brand New Cadillac - The Clash
2. Delivery - Babyshambles
Med tanke på att det borde vara fysiskt omöjligt för Pete Doherty att fortfarande göra snygg, tight och ändå rufsig rockmusik förtjänar albumet Shotter's Nation ett musikaliskt bragdguld. Allra bäst fungerar det på den här Kinks-festen.
Lyssna gärna också på: All Day and All of the Night - The Kinks
3. Champion - Kanye West
Äsch, varför slösa allas tid, låt oss i stället bara enas om att Kanye West är snorbra. Okej?
Lyssna gärna också på: So Why So Sad (Avalanches Remix) - Manic Street Preachers feat. The Avalanches
4. Ingen Man - Kusowsky
Göteborgsbaserade popkvartetten Kusowsky kombinerar den spelglädje och genuina välvilja som präglade den våg av svenskspråkig indiepop som drog över landet kring senaste sekelskiftet med influenser från rockhistorien vilket bland annat tar sig uttryck i rent rolling stonska gitarriff. Resultatet blir en sprittande, sprudlande popmusik som får en att vilja, för att använda Dylan-termer, dance beneath the diamond sky with one hand waving free. Så snart sångaren och låtskrivaren Daniel Karlsson börjar ägna några minuter extra åt textförfattandet så finns det ingen gräns för hur bra detta kan bli.
Lyssna gärna också på: Det Är Nu Det Börjar - bob hund
5. Fulla För Kärlekens Skull - Eldkvarn
"Vi har vingar av guld
Och vi ramlar omkull
Och vi är fulla
För kärlekens skull"
Lyssna gärna också på: Snön Faller och Vi Med Den - Ulf Lundell
6. A Whale's Heart - The Concretes
I Filip och Fredriks sommarprat berättade de om hur de 1997 en gång såg Lou Reed i New York och hur de, när han till en budkille sade "I would like to FedEx this to The Chrysler Building", "imponerades av det urbana" i att han "gjorde ett verb av ordet FedEx". Med någon slags liknande känslor bemöter jag faktumet att Conretes i en textrad förvandlar det för filmfolk mardrömsframkallande uttrycket "straight-to-DVD hell" till poplyrik. Det ante mig att det krävdes ett popband med Andres Lokkos sambo på sång för att det skulle ske.
Lyssna gärna också på: Dry the Rain - Beta Band
7. Paper Planes - M.I.A.
M.I.A. står, precis som Kanye West och Jamie T, för allt som gör att all sorts popmusik varmt borde välkomna hiphopens framfart. Samtidigt som den lyfter fram musikhistoriens verkliga pärlor ger den också den ofta alltför stela, trötta och vita rockmusiken en nödvändig make-over och målar den i glada, pockande färger. Kanye West påminde i Touch the Sky världen om Curtis Mayfields eviga briljans. I "Paper Planes" använder M.I.A. riffet till The Clashs "Straight to Hell" och lyfter fram de Clash-sidor som gör att de för all tänkbar framtid bör förhindras från att reduceras till after ski-musik. Om det inte skulle räcka låter hon dessutom i refrängen en barnkör ackompanjeras av en pistol och en kassaapparat.
Lyssna gärna också på: Highway 61 Revisited - Bob Dylan
8. Something Special - The Tough Alliance
"You were something special, you were something real." Well, right back at ya, Tough Alliance.
Lyssna gärna också på: Beat Surrender - The Jam
9. Vi Kommer Att Dö Samtidigt - Säkert!
Till Mange. Sommaren i Leksand går enligt traditionen främst ut på två saker: Dricka tjeckisk pilsner och spela "Pro Evolution Soccer" på Xbox. När jag i somras då och då kände ett visst dåligt samvete över att om och om igen, med hjälp av Cristiano Ronaldos briljans, göra slarvsylta av min kamrat Mange i match efter match lät jag honom fritt välja låt på podden. Denna låt var den han oftast brukade välja. Det gjorde han naturligtvis alldeles rätt i. (Epilog: Det gick bra för Mange i livet. Han lever numera i Sundsvall tillsammans med sin fru och med travkusken Åke Svanstedt.)
Lyssna gärna också på: Tomorrow is Today - Marit Bergman
10. Run For Your Life - Jack Peñate
Rock. Kort och gott rock. Det är vad Jack Peñate sysslar med. Rock som är sympatisk och lättillgänglig men ändå rufsig i håret. Som en ung Ryan Adams, innan hans brist på förflutet hann i kapp honom. Jack Peñate är på inget vis någon som kommer återuppfinna hjulet, men han får mig att vilja brista ut i en John-Dorian-&-Chris-Turksk robototdans varje gång jag lyssnar på honom. Ibland behövs det inte så mycket mer än så.
Lyssna gärna också på: Back to the 101 - Albert Hammond Jr.
11. A Postcard to Nina - Jens Lekman
Jag skulle kunna skriva mycket om min oförblommerade och förbehållslösa kärlek till Jens Lekman, men det skulle bara ta fokus från den här låtens verkliga höjdpunkt, vilken är att höra Lekman försöka sjunga sitt eget namn på engelska.
Lyssna gärna också på: Blue Boy - Orange Juice
12. Lose Myself - Lauryn Hill
Skulle Percy Nilegård vara marknadsförare av den här låten skulle han förmodligen beskriva det hela med orden "vi kallar det marketing by repeating the same words over and over again". När man lyssnat på den här dängan, som går att återfinna på soundtracket till "Surf's Up", har man framför sig ett långt, fullskaligt beroende av låtens snygga trummor och orden "I had to lose myself". Hjärntvättning i dess mest förtjusande form.
Lyssna gärna också på: It's All In My Mind - Teenage Fanclub
13. Good Song - Salem Al Fakir
En typ av perfekt tight poplåt som det är onödigt att orda om eftersom den är så lätt att lyssna på.
Lyssna gärna också på den fullständigt fantastiska: I Was Made To Love Her - Stevie Wonder
14. A Soldier's Tale - The Good, the Bad & the Queen
The Good, the Bad & the Queen är Blur-sångaren Damon Albarns senaste projekt. Precis som många betydligt visare män konstaterat innan mig har Albarn lyckats med det Suedes Brett Anderson så fatalt har misslyckats med: han har blivit äldre och han utnyttjar det. Hela albumet har ett sound som låter som en regntung engelsk himmel. Det är grått, tio plusgrader och snart så kommer det börja regna. Den här låten inleds med raden "Waking up feeling good", en rad som påminner en om Blurs hoppande, studsande 90-talshymn "Parklife", men de efterföljande raderna "Go to bed frequently lost in the wood/A soldier's tale of soul winning love/No drunken stuff spewing out of my mouth/All over, now out" visar att det måhända är samma människa, men aldrig samma person som har skrivit de två låtarna.
Lyssna gärna också på: Sorrow - David Bowie
15. Boys and Girls in Love - The Rumble Strips
Sångaren Charlie Waller gastar som en stasad Kevin Rowland och även blåssektionen verkar hämtad från gamla Dexy's. Då är det tämligen lätt att ha överseende med att låttexterna främst verkar inspirerade av det Freddie Mercury krystade fram till Queens "Bicycle Race" (Exempel på det finns i "Alarm Clock" med raderna "My alarm clock he ain't working, but that don't really mind, 'cos he ain't no friend of mine, he kept waking me up, all the time, saying BEEP, BEEP, BEEP!" och "Motorcycle" med raderna "If only this bike was a motorcycle I wouldn't be moving so slow").
Lyssna gärna också på: Seven Days Too Long - Dexy's Midnight Runners
Så där. Nu är det bara att börja ladda och bränna. Jag har till och med ordnat spelordningen åt er. Gott nytt 2008!
PUSS!
/Dariusz Wosz
Fotnoter about hard facts
Fjärde året i rad - Om ni inte orkar klicka på länken högst upp följer här de tre föregående årens listor:
2006:
1. The Quiz - Hello Saferide
2. Steady, As She Goes - The Raconteurs
3. Knock 'Em Out - Lily Allen
4. Once And Never Again - The Long Blondes
5. Augusti i Helvetet - Håkan Hellström
6. First Date - Danko Jones
7. In Transit - Albert Hammond Jr.
8. Yeah Yeah Yeah Song - The Flaming Lips
9. Thunder on the Mountain - Bob Dylan
10. On the Radio - The Concretes
11. You Only Call Me When You're Drunk - Ed Harcourt
12. Welcome Home, Luc Robitaille - Mando Diao
13. Handle With Care - Jenny Lewis
14. Alone Together - Marit Bergman
15. A Certain Romance - Arctic Monkeys
2005:
1. It's All In My Mind - Teenage Fanclub
2. They're Building Walls Around Us - Moneybrother
3. Black Cab - Jens Lekman
4. Palace & Main - Kent
5. Touch the Sky - Kanye West
6. First Day of My Life - Bright Eyes
7. Oh, My God - Kaiser Chiefs
8. Res Dig Upp Och Gå - Tomas Andersson Wij
9. Jag Har Aldrig Bott Vid En Landsväg - Sci-Fi Skåne
10. Forever For Her (Is Never For Me) - The White Stripes11. Spit It Out - Brendan Benson
12. Hurricane Gilbert - Håkan Hellström
13. The Fallen - Franz Ferdinand
14. Tulips - Bloc Party
15. Don't Let the Devil Ruin It All - Timo Räisinen
2004:
1. Portland Oregon - Loretta Lynn feat. Jack White
2. First of the Gang To Die - Morrissey
3. Elegi - Lars Winnerbäck
4. Pretty Belinda - Fille & the Fittpippers
5. A Higher Power - Jens Lekman
6. God Knows - Mando Diao
7. Blues Från Sverige - Tomas Andersson Wij
8. Sail Beyond Doubt - Sugarplum Fairy9. I Say No - Anna Ternheim
10. What Became of the Likely Lads - The Libertines
11. 40' - Franz Ferdinand
12. Loneliness - Ed Harcourt
13. Run Run Run - Phoenix
14. Dead-Quote Olympics - The Hives
15. I Miss You - Marit Bergman
The second annual Tugs mellandagsmania del 1
Så var vi här igen. För ett år sedan lät det så här:
"Well, det är den tiden på året nu. Så här skrev jag för ett år sedan: 'Här följer nu ett utdrag från "a red devil"s (även känd som tug.blogg.se) skunkdagbok. Jag varnar redan nu för att det kommer namedroppas hysteriskt, men jag tänkte att med sann aftonbladet nöje-anda (där är det populärt att konstatera att korresoffan i New York är jävla mjuk samt att lo fi-Håkan, Marky Mark, Virren och Biffen/Bjurre har fiffiga smeknamn för varandra) exploatera internhumor på ett självgott sätt. Om du får mersmak så kan du ta en titt i dokendos (även känd som carstenjancker) skunkdagbok. Där står det också en del om Lunkan och Lillacissi.' Det är ungefär vad som gäller nu också. Byt bara ut årtalet mot något ni gillar och eventuellt också Lunkan och Lillacissi (deras roll är tämligen perifier på årets lista) and you will be just fine."
Vi säger så den här gången också.
Tugs 2007:
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag har inte flyttat en enda gång.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag lovade att sluta driva med mina vänner men misslyckades när min vän Ross Geller började dejta en tjej från Fragglarna.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Absolut (hej Martina!).
4. Dog någon som stod dig nära? Alldeles för många.
5. Vilka länder besökte du? Frankrike och Syldavien.
6. Är det något du saknade år 2007 som du vill ha år 2008? Pajen.
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid minnas, och varför? Fjärde augusti, jag träffade Joel Andersson då.
8. Vad var din största framgång i år? Jag fick Elly att byta från Arsenal till Manchester United.
9. Största misstaget? Att Fredrik Ljungberg gick till West Ham.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag fick magsår. Det var ganska trist.
11. Bästa köpet? Min Royal Tenenbaums-poster.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Min DVD-samling.
13. Undrade du något i år? Grovt bröd, vad fan är det?
14. Vilket var årets största u-landsproblem? Det stod ett lejon i köket.
15. Gjorde någonting dig riktigt glad? Min nya tandrad.
16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2007?
"Kill 'em" - Elinor Holén.
17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men jag hade varit ännu gladare utan Peter Hirsch.
18. Vad önskar du att du gjort mer? Spelat i fotbollslandslaget.
19. Vad önskar du att du gjort mindre? Skrivit c-uppsats.
20. Hur tillbringade du julen? Caught between the Moon and New York City.
22. Blev du kär i år? Absolut.
23. Hur många one night stands? Tolf.
24. Favoritprogram på TV? Skilda Världar-repriserna.
25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Min punkterade cykel.
26. Bästa boken du läste i år? Bunny Suicides.
27. Största musikaliska upptäckten? Jamie T.
28. Något du önskade dig och fick? Zlatan kom tillbaka till landslaget.
29. Något du önskade dig men inte fick? Södertälje gick inte i konkurs.
30. Årets bästa film? This is England.
31. Vad gjorde du på din födelsedag? Mycket, bland annat drack jag sex muggar kaffe.
32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Sunset Beach.
33. Hur skulle du beskriva din stil år 2007? Brideshead Revisited i ett lyckligt äktenskap med Jerry Seinfeld.
34. Vad fick dig att må bra? Mr Burns som blev lampooned by school children.
35. Vilken kändis var du mest sugen på? Annika Norlin.
36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest? Leksands finländska variant av baltutlämningen.
37. Vem saknade du? Elitserien.
38. De bästa nya människorna du träffade? Davids dagmammas make som heter Deg.
39. En värdefull läxa du lärt dig i år? Att Patrik Wallenberg är så jävla stark.
40. Citera en sångtext som summerar ditt år:
"Think of it this way
You could either be successful or be us
With our winning smiles, and us
With our catchy tunes"
- Belle & Sebastian
41. Två som nästan heter lika men varit olika bra under året: Lee Goren och Herr Gårman.
42. Två som nästan heter lika och som båda är ganska obra: Herman Hultgren och Heman Hunters.
2007 bästa: Pontus Wernbloom.
2007 snyggaste: Mina I *adidasmärke* London-sneakers.
2007 fulaste: Tapirer.
2007 varmaste: Inte mitt studentrum i alla fall.
2007 kallaste: Johan Hägglunds avslut.
2007 bästa mat: Guldpytt på Kamratgården och Capri.
2007 smärta: Att Tobias Linderoth verkar missa EM.
2007 bästa dryck: 15-20 öl.
2007 resa: Parken Zoo, Eskilstuna.
2007 låt: "Perfect Breasts" med John Dorians favoriter The Naked Sweatdrips.
2007 film: Bestefar og Jeg.
2007 uttryck: "Riktigt bra!"
2007 utlänning: Ed Belfour.
2007 utmaning: De här frågorna! De har aldrig varit krångligare. Jag börjar bli gammal.
2007 besvikelse: Björn har inte längre ett lila kök.
2007 förändring: Hanna börjar snart blogga.
2007 drog: X-box och tjeckisk pilsner.
2007 kläder: Äppelknyckarbyxor.
2007 hangout: Sernanders väg 4, Capri, Café Linné, Barista, Engelska Parken, Sturegatan, Björkvägen 4:s gillestuga, O'Learys, Uppenbars granne och tåget.
2007 subkultur: Tennis.
2007 budget: En blandning mellan sött och salt.
2007 överraskning: Att Elly inledde ett sexuellt förhållande med ett inramat foto.
2007 djur: Rowdy.
2007 bråk: Allt med Daniel Widing.
2007 vapen: En jävla batong.
2007 konsert: Allt med The Worthless Peons.
2007 citat: "It gets crazy on the road and awfully lonely. That's why I love pornography." - Neil Diamond.
2007 saknad: För att citera dokendos inte så dagliga skunkdagbok: "000927 - Idag är det dessutom Internationella Mobba-Walle-dagen, det var ganska skoj, men det är tur för Walle att den tar slut idag." Ska inte den återkomma snart?
2007 person: C. Montgomery Burns.
/Mogens Videgaard Hansen Jensen Hansen
Vinnare av Græstuvan
Det har blivit en vecka i barndomsnostalgins tecken. För några dagar sedan pratade jag och en vän som vi kan kalla Elinor (hon heter Elly egentligen) om namn från våra förflutna. Innan jag kunde säga "Oskar" kallade jag i stället mig själv för "Dotta" (vad annars?). Under en mörk period i Elinors liv brukade hon kallas för "Rumpa".
Nästa steg i min charlesingvarjönssonska återgång till barndom togs i går. Min mor och min far var quisliesqua nog mot mina syskon och sig själva att spela upp ett kasettband där den ende som klarade sig undan med hedern i behåll var jag. Det beror främst på att jag var två månader gammal när bandet spelades in. Det var en födelsedagspresent till min mormor. Medan övriga familjemedlemmar gjorde det (läs: pratade överhuvudtaget) som gör att man ofelbart vill att äta upp sitt eget huvud av ren skam när man hör det i efterhand, så gurglade jag mest lite förnöjt i bakgrunden. Ett av mina bästa publika framträdanden i karriären.
Två känslor bär jag med mig efter att ha hört bandet:
1. Att höra en 22 år yngre version av sin familj är så vackert att man skulle kunna gråta.
2. Ingen känsla är skönare än vetskapen om att man gjort sig själv rättvisa i det offentliga rummet.
PUSS!
/Bestefar
Fotnoter about hard facts
En mörk period i Elinors liv - Här chansar jag. Hon kunde förmodligen styra sin omvärld till sin belåtelse med de där stora, vackra ögonen redan då.
Rumpa - Elly kommer förmodligen hävda att det var "Tumpa" och inget annat. Hon ljuger.
Quisling - Hommage à Dan Bäckman och världens samtliga tyranner och sälslaktare.
Äta sitt eget huvud - "- A limousine that can fly... now I HAVE seen everything..." "- Really? Have you seen a man eat his own head?" "- No..." "Then you HAVEN'T seen everything.", som man säger i "Team America".
Are you suggesting we dance our troubles away?
Hej igen!
Sådant man vet:
♦ Man vet att man arbetar med en uppsats när man fastnar framför ett sju och en halv minut långt klipp med David Beckhams karriärs samtliga frisparksmål.
♦ Man vet att ens hjärna tycker att det är dags för jullov när all musik brutalare än, säg, Terry Jacks "Seasons in the Sun" eller Cat Stevens "Here Comes My Baby" plötsligt känns på tok för hårdhänt.
♦ Man vet att man tittat för mycket på Scrubs när man inte kan höra en person prata i hög tonart utan att se en naken Donald Faison framför sig.
PUSS!
/Thomas Reichenberger
Fotnoter about hard facts
David Beckham - "Every boy wants to be in his boots, every man wants to be in his missus", som en vis man i track suit en gång sade.
Cat Stevens - Rammade enligt uppgift fartyget Gordon Lightfoot.
Tok - Hommage à Norr Lindberg.
Scrubs - "I don't want to hear anything out of that man's mouth other than 'Oh no, I'm dying, there's a bright light, but wait a minute, this is wrong, I'm in hell! Hitler, Musollini... Captain Kangaroo? That's not right.'"
Why do you hate me, when I show you nothing but love?
När jag i dag lämnade systemet med en flaska Rioja såg jag en reklamkampanj för Volvo: "En jul utan gran är som ett bilköp utan provkörning! Kom in till oss under perioden 7/12-17/12 så får du en julgran när du provkör en ny Volvo." Det tycker jag låter fasligt trevligt. Jag vill gärna ha en egen gran att umgås med tills det är dags att fira jul på hemmaplan. Min enda undran: Inte tusan behöver man väl ett körkort för att få provköra?
PUSS!
/Enrico Kern
Fotnoter about hard facts
Volvo - Den bästa arbetsplatsen om man inte får jobb på Varvet, Fäskekörka, Avenyn, Kamratgården eller Rambergsvallen.
Gran - Hommage à Ove Grahn och VM 1970.
Oh, en freudiansk felhällning
Ojsan. Det här är en händelse som nästan ser ut som en tanke. Jag upptäckte precis att jag sju inlägg ner stavade "fraud" (det engelska ordet för "bluffmakare") "freud". Det är med stor stolthet som jag konstaterar att vi därmed här på tug.blogg.se har etablerat en helt ny, och betydligt mer bokstavlig, tolkning av uttrycket "freudiansk felsägning".
PUSS!
/Julian Schuster
Fotnoter about hard facts
Sju - Hommage à George Costanzas framtida barn, som han vill döpa till Seven. Georges bäste vän har förståelse för det hela: "Yeah, I guess I could see it. Seven. Seven periods of school, seven beatings a day. Roughly seven stitches a beating, and eventually seven years to life. Yeah, you're doing that child quite a service."
Fraud - Hommage à Keanu Reeves.
Freud - Samme vän angående samme Georges mentala tillstånd: "You know you really need some help. A regular psychiatrist couldn't even help you. You need to go to like Vienna or something. You know what I mean? You need to get involved at the University level. Like where Freud studied and have all those people looking at you and checking up on you. That's the kind of help you need. Not the once a week for eighty bucks. No. You need a team. A team of psychiatrists working round the clock thinking about you, having conferences, observing you, like the way they did with the Elephant Man. That's what I'm talking about because that's the only way you're going to get better."
I predicted global warming a long time ago, I could feel it getting hotter
Hej igen!
Witzbolden, fritidskiropraktorn och trebarnsfadern Jerry Seinfeld konstaterade en gång att det är omöjligt för en pappa att ha en acceptabel klädstil. Så fort man får barn freezeframas ens klädsmak vid det som är på modet vid tillfället för födseln.
En sorts helhetsversion av den freezeframeproblematiken verkar påfallande många av ens gamla vänner råka ut för. Ni vet, personer som man träffar ett par gånger om året och inte har umgåtts med regelbundet på fem-sex år. Varje gång man träffas känns det som att man pratar om exakt samma saker, upprepar samma skämt och diskuterar samma musik som man gjorde när man fortfarande var en del av varandras vardagsliv. Det brukar få mig att undra om min påverkan på människor är så stark, att när jag försvinner ur någons liv så tar jag med mig deras lust att fortsätta utvecklas. Det ger också en upplyftande känsla av att jag växt mer som människa än min omvärld. Det brukar kännas väldigt trevligt.
Sedan tänker jag ett steg till och då är det inte alls lika kul längre.
Eftersom dessa personer pratar om samma saker med mig varje gång så finns det onekligen en överhängande risk att de tror att jag stått still i mitt liv sedan sist. Eftersom det fanns en period på mellanstadiet då det hände att jag skrattade åt Adam Sandler hoppas jag verkligen att så inte är fallet.
PUSS!
/Nils Schmäler
Fotnoter about hard facts
Witzbold - Hommage à Düsseldorf.
Fritidskiropraktorn - Hommage à Jens Bergenström.
Jerry Seinfeld - Lackade ur på Larry King häromsistens.
En gång - Hommage à Martin Åslunds landslagskarriär.
Helhet - Hommage à the Eagle from North Lindburg.
People do, I don't
- Sveriges bästa sportkrönikör Simon Bank, som nog skulle komma ganska bra överens med Nick Hornby.
Your name isn't Rio, but I don't care
När jag promenerade till universitetet i morse gjorde jag ett misstag. Jag lyssnade på Arctic Monkeys. "Mardy Bum". Och som vanligt när jag lyssnar på Arctic Monkeys längtade jag "hem" till England. Jag bodde ju där när de slog i genom. Att jag med jämna mellanrum vill tillbaka till de brittiska öarna vet redan samtliga trogna läsare av den här bloggen, eftersom jag konstaterar det med ungefär samma frekvens som Mats Olsson upprepar sin stående hyllningskrönika till Zlatan. Därför ska jag inte orda något mer om min kroniska anglofili nu, däremot är det lite lustigt vilka textrader det var som mentalt skickade mig tillbaka till Brighton:
It's like looking down the barrel of a gun
And it goes off
Att inta en nostalgisk pose och utbrista "aaaw..." på grund av en liknelse vid att bli skjuten av en pistol kan inte riktigt vara ett hälsosamt tecken.
PUSS!
/Boubacar Sanogo
Fotnoter about hard facts
Promenerade - Jo, det stämmer. Min cykel har punktering. Det uppskattar man i synnerhet när det är snöyra och tiden är knapp. Det kan onekligen vara ett skäl till längta utomlands en aning.
Arctic Monkeys - Sheffield's finest sedan Jarvis Cocker. Förutom Paolo di Canio då.
Hyllningskrönika till Zlatan - Läsare som är trogna nog att veta att jag har a thing for England vet förmodligen också att jag har överseende med upprepade Zlatan-hyllningar.
