This is Golden Boy's son, Baby Blue
Hej igen!
Jag skrev alldeles nyss om "det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades". Det näst finaste hörde jag nog i går. Under en lektion fick vi göra en skrivövning. Var och en skulle välja ut ett plagg som någon i rummet hade på sig, för att sedan under en kvart skriva de intryck man fick av plagget. En av de som fick läsa upp sin text för klassen hade valt min t-shirt. Ja, den här var det:
Sofia, som hon heter, skrev bland annat: "Oskars t-shirt ser älskad ut. Som en kär gammal vän som varit med länge. (---) Det ser ut som en tröja som han hittat bland sin pappas gamla kläder. Som en tröja som fick honom att säga 'fan, farsan, du var ju cool, ung och solbränd en gång!' (---) Precis som många gamla t-shirts har den inte tappat formen, vilket billiga nya t-shirts alltid gör. Jag har lärt mig att det är för att de rundstickades förut. (---) Tanken att den kan ha köpts i förrgår stör mig."
Vackert. Betydligt vackrare än verkligheten. Nog för att tröjan vid det här laget några år på nacken. Men den är likväl inhandlad för en billig penning på JC. Det finns naturligtvis skäl till varför man aldrig ska förstöra en bra historia med sanningen.
Däremot anser jag att det är safe to say att jag hittat min Baby Blue.
PUSS!
/Hans-Gerhard Creutzfeldt-Dobis
Fotnoter about hard facts
Finaste jag hört sedan jag konfirmerades - Hommage à byrådirektör H.K. Bergdahl.
Oskar - Sundsvalls Niklas Persson.
Baby Blue - Hommage à världens bästa blandbandsavslutare:
Jag skrev alldeles nyss om "det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades". Det näst finaste hörde jag nog i går. Under en lektion fick vi göra en skrivövning. Var och en skulle välja ut ett plagg som någon i rummet hade på sig, för att sedan under en kvart skriva de intryck man fick av plagget. En av de som fick läsa upp sin text för klassen hade valt min t-shirt. Ja, den här var det:
Sofia, som hon heter, skrev bland annat: "Oskars t-shirt ser älskad ut. Som en kär gammal vän som varit med länge. (---) Det ser ut som en tröja som han hittat bland sin pappas gamla kläder. Som en tröja som fick honom att säga 'fan, farsan, du var ju cool, ung och solbränd en gång!' (---) Precis som många gamla t-shirts har den inte tappat formen, vilket billiga nya t-shirts alltid gör. Jag har lärt mig att det är för att de rundstickades förut. (---) Tanken att den kan ha köpts i förrgår stör mig."
Vackert. Betydligt vackrare än verkligheten. Nog för att tröjan vid det här laget några år på nacken. Men den är likväl inhandlad för en billig penning på JC. Det finns naturligtvis skäl till varför man aldrig ska förstöra en bra historia med sanningen.
Däremot anser jag att det är safe to say att jag hittat min Baby Blue.
PUSS!
/Hans-Gerhard Creutzfeldt-Dobis
Fotnoter about hard facts
Finaste jag hört sedan jag konfirmerades - Hommage à byrådirektör H.K. Bergdahl.
Oskar - Sundsvalls Niklas Persson.
Baby Blue - Hommage à världens bästa blandbandsavslutare:
Något religiöst i blicken
Hej igen!
Först: Jag inser att det kanske bara är för en match, att det beror på att Sverige har så många skador att Lagerbäck till och med ringt mig (jag tackade nej på grund av redaktionsmöte) och att det eventuellt blir förlust med 100-0 i kväll.
That said, att Zlatan är lagkapten för landslaget är förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades.
PUSS!
/Vincent Ibrahimovic
Fotnoter about hard facts
100-0 - Hommage à Leksand i årets hockeyallsvenska.
Zlatan - Är Zlatan.
Först: Jag inser att det kanske bara är för en match, att det beror på att Sverige har så många skador att Lagerbäck till och med ringt mig (jag tackade nej på grund av redaktionsmöte) och att det eventuellt blir förlust med 100-0 i kväll.
That said, att Zlatan är lagkapten för landslaget är förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades.
PUSS!
/Vincent Ibrahimovic
Fotnoter about hard facts
100-0 - Hommage à Leksand i årets hockeyallsvenska.
Zlatan - Är Zlatan.
Local woman ruins everything
I'm 23 years old, damn it!
Hej igen!
Visst finns det väl tillfällen när man kan bli irriterad.
Som i går. Jag låg i sängen. Med en lång dag bakom mig. Och en lika lång dag framför mig. Med ögonlock tyngre än John Goodman.
Då. Då slog jag över till Tv4 Plus och märkte att Conan hade börjat. Och att gästerna skulle vara Julia Louis-Dreyfus OCH Michael Cera.
Det är då man blir irriterad.
Måste jag upptäcka ett sådant program först när John Blund redan börjat med sitt sandkastande?
Men var detta det värsta? På inget vis. Nej, det värsta var att trots att jag bestämde mig för att titta på programmet somnade jag innan Conan ens var klar med sin monolog.
Man, I'm getting old.
PUSS!
/Jürgen Moll
Fotnoter about hard facts
Irriterad - Motsatsen till irriterad blev jag däremot att Leksand, mycket riktigt, spöade skiten ur Mora.
John Goodman - "But Gary over here was a little shy..."
Julia Louis-Dreyfus - Hommage à Elaine Benes:
Michael Cera - Hommage à George Michael Bluth:
Visst finns det väl tillfällen när man kan bli irriterad.
Som i går. Jag låg i sängen. Med en lång dag bakom mig. Och en lika lång dag framför mig. Med ögonlock tyngre än John Goodman.
Då. Då slog jag över till Tv4 Plus och märkte att Conan hade börjat. Och att gästerna skulle vara Julia Louis-Dreyfus OCH Michael Cera.
Det är då man blir irriterad.
Måste jag upptäcka ett sådant program först när John Blund redan börjat med sitt sandkastande?
Men var detta det värsta? På inget vis. Nej, det värsta var att trots att jag bestämde mig för att titta på programmet somnade jag innan Conan ens var klar med sin monolog.
Man, I'm getting old.
PUSS!
/Jürgen Moll
Fotnoter about hard facts
Irriterad - Motsatsen till irriterad blev jag däremot att Leksand, mycket riktigt, spöade skiten ur Mora.
John Goodman - "But Gary over here was a little shy..."
Julia Louis-Dreyfus - Hommage à Elaine Benes:
Michael Cera - Hommage à George Michael Bluth:
"Säga vad man vill om Mora, men jag hatar dem"
We're gonna fight your brother
We're gonna fight 'til you loose
We're gonna raise trouble
We're gonna raise hell
We're gonna fight your brother
We're gonna raise hell
The Clash said that.
Mora
I dag förlorar ni
I said that.
We're gonna fight 'til you loose
We're gonna raise trouble
We're gonna raise hell
We're gonna fight your brother
We're gonna raise hell
The Clash said that.
Mora
I dag förlorar ni
I said that.
"Few people know that I'm fuelled creativly by my massive hatred of imigrants"
Hej igen!
När man har hängt på samma utbildning som Fredrik Wikingsson tillräckligt länge blir man ganska luttrad vid 100 Höjdare-referenser. Ändå är det svårt att hålla sig för skratt när Pelle Sundberg kastar upp denna löpsedel på overheaden:
Så härligt politiskt inkorrekt! Så skönt osvenskt!
PUSS!
/Dirk Hupe
Fotnoter about hard facts
Pelle Sundberg - Det är lite oroande för utbildningens nivå att Pelle angående löpsedeln konstaterar att sådant där är känsligare nu, och därmed indirekt indikerar att det var accepterat och vardagsmat när den kom 1970.
Politiskt inkorrekt - Hommage à Neil Diamond.
När man har hängt på samma utbildning som Fredrik Wikingsson tillräckligt länge blir man ganska luttrad vid 100 Höjdare-referenser. Ändå är det svårt att hålla sig för skratt när Pelle Sundberg kastar upp denna löpsedel på overheaden:
Så härligt politiskt inkorrekt! Så skönt osvenskt!
PUSS!
/Dirk Hupe
Fotnoter about hard facts
Pelle Sundberg - Det är lite oroande för utbildningens nivå att Pelle angående löpsedeln konstaterar att sådant där är känsligare nu, och därmed indirekt indikerar att det var accepterat och vardagsmat när den kom 1970.
Politiskt inkorrekt - Hommage à Neil Diamond.
Can't you hear that rooster crowin'?
Hej igen!
Den senaste månaden har jag (som ni kanske minns) gått på halvtid och ägnat större delen av tiden åt att äta mackor med spansk lufttorkad skinka på. Men nu är den cake walken slut. I kväll drar nästa kurs igång. Och i morgon ytterligare en.
Hur jag hanterar det? Jodå, tackar som frågar.
Jag ska inte klaga. Jag sitter här och biter på naglarna och har "New Morning" (den mest trallvänliga, gladlynta och minst edgy låten i Dylans hela katalog) på repeat i hörlurarna, samtidigt som jag maniskt läser om gamla Gradvall-artiklar.
Ja, så där som jag alltid gör när jag försöker stänga ute all skada som världen vill åsamka mig. Min variant på Eric Formans taktik att ligga i fosterställning och tänka på pannkakor.
PUSS!
/Harald Krämer
Fotnoter about hard facts
Spansk - Hommage à Javier de Pedro.
"New Morning" - Titelspår på albumet som just Gradvall nyligen, märkligt nog, outade som sin favorit-Dylan.
Eric Forman - "You can't take away the Vista Cruiser.. that's my Batmobile.. without it I'm just a guy in a silly outfit!"
Den senaste månaden har jag (som ni kanske minns) gått på halvtid och ägnat större delen av tiden åt att äta mackor med spansk lufttorkad skinka på. Men nu är den cake walken slut. I kväll drar nästa kurs igång. Och i morgon ytterligare en.
Hur jag hanterar det? Jodå, tackar som frågar.
Jag ska inte klaga. Jag sitter här och biter på naglarna och har "New Morning" (den mest trallvänliga, gladlynta och minst edgy låten i Dylans hela katalog) på repeat i hörlurarna, samtidigt som jag maniskt läser om gamla Gradvall-artiklar.
Ja, så där som jag alltid gör när jag försöker stänga ute all skada som världen vill åsamka mig. Min variant på Eric Formans taktik att ligga i fosterställning och tänka på pannkakor.
PUSS!
/Harald Krämer
Fotnoter about hard facts
Spansk - Hommage à Javier de Pedro.
"New Morning" - Titelspår på albumet som just Gradvall nyligen, märkligt nog, outade som sin favorit-Dylan.
Eric Forman - "You can't take away the Vista Cruiser.. that's my Batmobile.. without it I'm just a guy in a silly outfit!"
That's not Kenny, Kenny sniffs paint and set things on fire
Hej igen!
När man, som jag, är lite för intresserad av, och inne i, det här med comedy är det lätt att bli kräsen. Man känner igen skämtstrukturer, förstår mer och mer hur komiker och andra humorister tänker och man blir alltmer sällan imponerad av deras humor. Ja, i en del fall blir det så trist och förutsägbart att man vill självantända bara för att slippa höra. Ni som någon gång sett Adam Sandler vet vad jag menar.
Desto mer högaktar jag då naturligtvis alla de komiska genier som trots allt lyckas få mig på fall. Som Trey Parker och Matt Stone och deras South Park.
Som avsnittet när Cartman (som vi alla ska minnas är åtta år gammal) kommer över ett stort, fint parti aborterade foster från en vält lastbil. Cartman börjar omedelbart, med stenhård förhandlingssmartness, sälja fostren för dyra pengar till stamcellsforskare. Succé. Tills stamcellsforskning plötsligt förbjuds i hela USA. Cartman blir rasande och han blir det av tre skäl: 1) Han ser sin inkomstkälla försvinna 2) Kenny ligger på sjukhus med en livshotande muskelsjukdom som kan botas med hjälp av stamceller 3) (och det viktigaste skälet) Cartman vill försöka använda stamcellerna till få restaurangen Shakey's Pizza att bilda en kopia av sig själv, där Cartman kan äta gratis pizza. Han bestämmer sig därför att tala inför USA:s House of Representatives för att få dem häva förbudet mot stamcellsforskning.
Och det är här vi kommer till det humoristisk geniala. Han lyckas alldeles utmärkt med sitt försök, han får kongressledamötena på fall genom att hålla ett hjärtskärande tal om sin vän Kenny... och genom att dra igång en allsång av "Heat of the Moment" där ledamöterna inte bara sjunger med, utan också spontant koreografer en dans. Ja, så här ser det ut:
Det ska, kort och gott, överhuvudtaget inte vara teoretiskt möjligt att komma på att Cartman ska anordna allsång av "Heat of the Moment". Det är klart jämförbart med avsnittet av Simpsons när Homer anordnar en resa till Super Bowl och först utanför arenan upptäcker att biljetterna han köpte i Springfield är gjorda av kex. Eller avsnittet när Homer förklarar för Lisa att lila är en frukt.
Just känslan att "nej, det där går inte att komma på" är till stor del vad ens jakt på humor till slut handlar om. Och jag vet inte om det finns någon tv-serie som så regelbundet levererar dessa ögonblick som South Park.
Om man då tar in i beräkningarna hur Parker och Stone berättat att de arbetar blir inte bragden mindre. Till skillnad från alla andra tecknade komediserier görs allt i varje avsnitt under veckan före de ska sändas. Och Parker och Stone gör i princip allt arbete utom själva tecknandet. De skriver, regisserar, producerar och gör de flesta rösterna varje vecka. Eller som de själva uttrycker det: "We work like hell."
Att under de förutsättningarna, när frågan "okej, hur ska Cartman lyckas ändra på lagen?" kommer upp på spånmötet, komma på detta... ja, det är sådant som, milt uttryckt, ger mig komplex. Och det är det som får mig att, likt Andres Lokko, "ta av mig hatten och i stum beundran stå här med min tvättade hals".
PUSS!
/Christian Trasch
Fotnoter about hard facts
Självantända - Hur gör man?
Adam Sandler - USA:s Måns Möller.
Cartman - "If Dolphins are so damn smart, then why do they live in iglooes?!"
Homer - He's just a VERY annoying man!
När man, som jag, är lite för intresserad av, och inne i, det här med comedy är det lätt att bli kräsen. Man känner igen skämtstrukturer, förstår mer och mer hur komiker och andra humorister tänker och man blir alltmer sällan imponerad av deras humor. Ja, i en del fall blir det så trist och förutsägbart att man vill självantända bara för att slippa höra. Ni som någon gång sett Adam Sandler vet vad jag menar.
Desto mer högaktar jag då naturligtvis alla de komiska genier som trots allt lyckas få mig på fall. Som Trey Parker och Matt Stone och deras South Park.
Som avsnittet när Cartman (som vi alla ska minnas är åtta år gammal) kommer över ett stort, fint parti aborterade foster från en vält lastbil. Cartman börjar omedelbart, med stenhård förhandlingssmartness, sälja fostren för dyra pengar till stamcellsforskare. Succé. Tills stamcellsforskning plötsligt förbjuds i hela USA. Cartman blir rasande och han blir det av tre skäl: 1) Han ser sin inkomstkälla försvinna 2) Kenny ligger på sjukhus med en livshotande muskelsjukdom som kan botas med hjälp av stamceller 3) (och det viktigaste skälet) Cartman vill försöka använda stamcellerna till få restaurangen Shakey's Pizza att bilda en kopia av sig själv, där Cartman kan äta gratis pizza. Han bestämmer sig därför att tala inför USA:s House of Representatives för att få dem häva förbudet mot stamcellsforskning.
Och det är här vi kommer till det humoristisk geniala. Han lyckas alldeles utmärkt med sitt försök, han får kongressledamötena på fall genom att hålla ett hjärtskärande tal om sin vän Kenny... och genom att dra igång en allsång av "Heat of the Moment" där ledamöterna inte bara sjunger med, utan också spontant koreografer en dans. Ja, så här ser det ut:
Det ska, kort och gott, överhuvudtaget inte vara teoretiskt möjligt att komma på att Cartman ska anordna allsång av "Heat of the Moment". Det är klart jämförbart med avsnittet av Simpsons när Homer anordnar en resa till Super Bowl och först utanför arenan upptäcker att biljetterna han köpte i Springfield är gjorda av kex. Eller avsnittet när Homer förklarar för Lisa att lila är en frukt.
Just känslan att "nej, det där går inte att komma på" är till stor del vad ens jakt på humor till slut handlar om. Och jag vet inte om det finns någon tv-serie som så regelbundet levererar dessa ögonblick som South Park.
Om man då tar in i beräkningarna hur Parker och Stone berättat att de arbetar blir inte bragden mindre. Till skillnad från alla andra tecknade komediserier görs allt i varje avsnitt under veckan före de ska sändas. Och Parker och Stone gör i princip allt arbete utom själva tecknandet. De skriver, regisserar, producerar och gör de flesta rösterna varje vecka. Eller som de själva uttrycker det: "We work like hell."
Att under de förutsättningarna, när frågan "okej, hur ska Cartman lyckas ändra på lagen?" kommer upp på spånmötet, komma på detta... ja, det är sådant som, milt uttryckt, ger mig komplex. Och det är det som får mig att, likt Andres Lokko, "ta av mig hatten och i stum beundran stå här med min tvättade hals".
PUSS!
/Christian Trasch
Fotnoter about hard facts
Självantända - Hur gör man?
Adam Sandler - USA:s Måns Möller.
Cartman - "If Dolphins are so damn smart, then why do they live in iglooes?!"
Homer - He's just a VERY annoying man!
Storstadspojken - nu även på Expressen?
Expressen skakar om mig rejält med en nyhet i dag. Björn Borg slutar med tennis! Skit också. Jag trodde verkligen att 2009 skulle bli året när han äntligen tog hem den där US Open-titeln.
A song for the songs
Hej igen!
Nya Hello Saferide-albumet kom som bekant ut förra veckan (och är, för informations skull, "fullständigt jävla lysande"). Skivans första spår handlar om att för varje människa finns det en sång som är likadan.
Annika (jag väljer att referera till hennes riktiga förnamn, för det vore konstigt om jag kallade henne "Hello") konstaterar att hon själv är som Kylie Minogues Can't Get You Out of My Head ("annoying at first, but I make you wanna dance"). Låtens "you" är däremot Beach Boys God Only Knows (incidentally en av de låtar hon listade som en av världens bästa i sitt sommarprat) eftersom, bland annat, "I liked you at first, and it grows, and grows, and grows".
Och jag skulle inte vara jag om jag inte lockades till att föra över denna princip till mitt eget liv.
Vilken låt är min favoritflicka? Jag tänkte först på Bowies Queen Bitch, med det där fantastistiska och beroendeframkallande gitarriffet som alltid får mig i gungning och som jag aldrig kan få ut ur mitt huvud. Men det känns väl olyckligt att Fridah skulle vara en låt med "Bitch" i titeln. Det måste nog istället bli Dylans Desolation Row (nej, "Desolation" känns väl inte superlämpligt heller, men vad tusan). För hur lång tid jag än spenderar med någon av dem tröttnar jag aldrig, och varje gång vi lämnar varandra vill jag bara ha mer. Och så är de båda, naturligtvis, världens bästa.
Men vilken är jag då själv? Jag vet inte, men jag hoppas att jag inte är Takidas Curly Sue (för jag vill varken vara usel, motbjudande eller symbolen för all världens ondska) eller Queens Bicycle Race (pajig, löjeväckande och fullkomligt obegriplig). Jag skulle istället gärna vara Belle & Sebastians Get Me Away from Here, I'm Dying; charmig, blygsam, rolig, snygg, elegant, intelligent, medryckande och metaironisk. Det vore något det.
PUSS!
/Pommersche Bucht
Fotnoter about hard facts
Skivans första spår - Den heter "I Wonder Who is Like This One" och så här ser det ut när den framförs i en hiss:
Fullständigt jävla lysande - Hommage à Mats Olsson om Peter Wolf-albumet Sleepless.
Kallas för "Hello" - Hommage à Hel-loh "Annyong" Bluth.
Takida - Horror.. Horror..
Nya Hello Saferide-albumet kom som bekant ut förra veckan (och är, för informations skull, "fullständigt jävla lysande"). Skivans första spår handlar om att för varje människa finns det en sång som är likadan.
Annika (jag väljer att referera till hennes riktiga förnamn, för det vore konstigt om jag kallade henne "Hello") konstaterar att hon själv är som Kylie Minogues Can't Get You Out of My Head ("annoying at first, but I make you wanna dance"). Låtens "you" är däremot Beach Boys God Only Knows (incidentally en av de låtar hon listade som en av världens bästa i sitt sommarprat) eftersom, bland annat, "I liked you at first, and it grows, and grows, and grows".
Och jag skulle inte vara jag om jag inte lockades till att föra över denna princip till mitt eget liv.
Vilken låt är min favoritflicka? Jag tänkte först på Bowies Queen Bitch, med det där fantastistiska och beroendeframkallande gitarriffet som alltid får mig i gungning och som jag aldrig kan få ut ur mitt huvud. Men det känns väl olyckligt att Fridah skulle vara en låt med "Bitch" i titeln. Det måste nog istället bli Dylans Desolation Row (nej, "Desolation" känns väl inte superlämpligt heller, men vad tusan). För hur lång tid jag än spenderar med någon av dem tröttnar jag aldrig, och varje gång vi lämnar varandra vill jag bara ha mer. Och så är de båda, naturligtvis, världens bästa.
Men vilken är jag då själv? Jag vet inte, men jag hoppas att jag inte är Takidas Curly Sue (för jag vill varken vara usel, motbjudande eller symbolen för all världens ondska) eller Queens Bicycle Race (pajig, löjeväckande och fullkomligt obegriplig). Jag skulle istället gärna vara Belle & Sebastians Get Me Away from Here, I'm Dying; charmig, blygsam, rolig, snygg, elegant, intelligent, medryckande och metaironisk. Det vore något det.
PUSS!
/Pommersche Bucht
Fotnoter about hard facts
Skivans första spår - Den heter "I Wonder Who is Like This One" och så här ser det ut när den framförs i en hiss:
Fullständigt jävla lysande - Hommage à Mats Olsson om Peter Wolf-albumet Sleepless.
Kallas för "Hello" - Hommage à Hel-loh "Annyong" Bluth.
Takida - Horror.. Horror..
Min kompis ber Metro dra åt helvete
Att vara i en relation handlar om att ställa upp för varandra. Den enas vän är bådas vän, och så vidare. Det har Fridah förstått.
Småstadspojken
Hej igen!
Själv ligger jag i knockad i feber. Och det är ju trist. Men, som Kris Kristofferson skulle sagt, let's not be sad, let's just be glad över att detta äntligen är officiellt istället.
PUSS!
/Lars Toborg
Fotnoter about hard facts
Feber - "I've got a fever, and the only prescription is more cowbell!"
Kris Kristofferson - Hommage à Bob Gustafsson.
Själv ligger jag i knockad i feber. Och det är ju trist. Men, som Kris Kristofferson skulle sagt, let's not be sad, let's just be glad över att detta äntligen är officiellt istället.
PUSS!
/Lars Toborg
Fotnoter about hard facts
Feber - "I've got a fever, and the only prescription is more cowbell!"
Kris Kristofferson - Hommage à Bob Gustafsson.
Everybody had a hard year, everybody pulled their socks up, everybody put their foot down
Hej igen!
Extremt minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag höll ett tal om Homer Simpson i vintras. Talet var en översvallande, och faktiskt bejublad, hyllning till den gule mannen.
Och även om hyllningen till denne egentligen egocentriske och arbetsskygge republikan var en överdrift för komikens skull, finns det tillfällen då jag verkligen avundas sidor hos Homer.
Som i dag. En dag i konstant uppförsbacke. Då det regnar konstant. Då det är en dag kvar till tenta, en tenta man kan just så lite till att man kanske borde plugga lite mer, men just så mycket till att pluggandet känns onödigt. Då man inte har energin att göra någon annan nytta istället. Då man känner sig lika delar utmattad och uttråkad.
Det är då man vill vara som Homer när han i vuxen ålder börjar på college. När han lämnar salen under brinnande föreläsning för att fnissandes med en pinne jaga en ekorre över gräsmattan. Detta är, i all sin självklara dumhet, en av Homers absolut bästa egenskaper. Att likt en femåring fullständigt gå upp och förlora sig i saker. Att låta hans impulser styra honom, med effekten att han har tio gånger roligare än de runt omkring honom.
Att känna denna oförfalskade och obegränsade glädje kan, när man nått en viss ålder i livet, stundtals kännas extremt fjärran. Som när man ägnar en hel dag åt att känna sig ur slag, sakna sin flickvän och märka att Abbey Road i princip är det enda man kan lyssna på som styr bort den där märkliga blandningen av annalkande huvudvärk och tristess.
Det är då som åtminstone jag önskar att jag kunde vara kapabel att greppa min pinne och sätta fart efter närmsta gnagare.
PUSS!
/Marvin Compper
Fotnoter about hard facts
Homer Simpson - Vann kategorierna "Most Weight Gained", "Most Hair Lost", "Most Improved Odor" och "Person Who Traveled the Least Distance to Be Here" på sin high school reunion.
Ekorre - Ett sorts djur.
Abbey Road - Beatles svar på New Morning.
Extremt minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag höll ett tal om Homer Simpson i vintras. Talet var en översvallande, och faktiskt bejublad, hyllning till den gule mannen.
Och även om hyllningen till denne egentligen egocentriske och arbetsskygge republikan var en överdrift för komikens skull, finns det tillfällen då jag verkligen avundas sidor hos Homer.
Som i dag. En dag i konstant uppförsbacke. Då det regnar konstant. Då det är en dag kvar till tenta, en tenta man kan just så lite till att man kanske borde plugga lite mer, men just så mycket till att pluggandet känns onödigt. Då man inte har energin att göra någon annan nytta istället. Då man känner sig lika delar utmattad och uttråkad.
Det är då man vill vara som Homer när han i vuxen ålder börjar på college. När han lämnar salen under brinnande föreläsning för att fnissandes med en pinne jaga en ekorre över gräsmattan. Detta är, i all sin självklara dumhet, en av Homers absolut bästa egenskaper. Att likt en femåring fullständigt gå upp och förlora sig i saker. Att låta hans impulser styra honom, med effekten att han har tio gånger roligare än de runt omkring honom.
Att känna denna oförfalskade och obegränsade glädje kan, när man nått en viss ålder i livet, stundtals kännas extremt fjärran. Som när man ägnar en hel dag åt att känna sig ur slag, sakna sin flickvän och märka att Abbey Road i princip är det enda man kan lyssna på som styr bort den där märkliga blandningen av annalkande huvudvärk och tristess.
Det är då som åtminstone jag önskar att jag kunde vara kapabel att greppa min pinne och sätta fart efter närmsta gnagare.
PUSS!
/Marvin Compper
Fotnoter about hard facts
Homer Simpson - Vann kategorierna "Most Weight Gained", "Most Hair Lost", "Most Improved Odor" och "Person Who Traveled the Least Distance to Be Here" på sin high school reunion.
Ekorre - Ett sorts djur.
Abbey Road - Beatles svar på New Morning.
You are an weird and angry man!
Det är tydligen, oväntat nog, inte bara jag som noterat en viss likhet mellan världens bästa Tina Fey och världens (efter Treo-barnet) obehagligaste Sarah Palin:
Jag ber min flickväns syster dra åt helvete
Det är vanligt att man får problem med sin partners familj. Tack och lov gäller inte det mig. Det gäller bara att ta eventuella meningskiljaktligheter med sans.
You don't work in the rain? You're a mailman!
Svar på föregående inlägg: Nej.
(Och se där. Nu har jag i en handvändning skrivit två inlägg i dag också.)
(Och se där. Nu har jag i en handvändning skrivit två inlägg i dag också.)
I was never that big on creeds
Nu har jag bloggat varje dag i en månad. Innebär det att jag i gengäld borde låta bli att blogga i en månad framöver?
The same thing I want from you today, I would want again tomorrow
Hej igen!
I helgen blev så Vanilla Sky slutligen borttradad. Jag undrade ju lite vilken Pacino-film det var som jag lovats i utbyte. "Kan det vara Scent of a Woman, Björn? Eller är det Sea of Love?", skrev jag. Svaret på frågan visade sig kort och gott vara "ja". Jag fick nämligen välja fritt mellan de två. Soup Nazi-referenserna vann över John Goodman och följdaktligen finns nu även Scent of a Woman på min dvd-hylla.
Såväl Björn som Vanilla Sky, med sitt hyllande av ett Bob Dylan-foto, för mig in på nästa ämne. Det påminner mig nämligen om tillfället när Björn och ett annat foto på Dylan gemensamt skrämde slag på mig.
Två av mina käraste ägodelar är, som många av er säkert redan vet, dels en Dylan-poster (som jag skriver om här) och dels min vän Björn. Och faktum är att dessa två ägodelar (jodå, jag anser det fair to say att jag äger Björn, åtminstone i tennis) liknar varandra ganska mycket. Se själva:
(Foto: Anita&Televinken)
Ja, det skulle faktiskt visa sig att de är mer lika varandra än jag först trodde. Jag vaknade en morgon med huvudet vänt mot väggen med postern – och när jag slog upp ögonen trodde jag för ett ögonblick att det var Björn som stod och tittade på mig medan jag sov! Jag reagerade, som det brukar heta på Goesisland Street, starkt. Jag vaknade, mer bokstavligt än vanligt, med ett ryck. Hur mycket jag än tycker om min vän finns det a time and a place för hans besök och detta var inte ett av dem.
Och vad lär vi oss då av detta? Ja, det är inte mycket. Möjligtvis att jag är rätt korkad. I alla fall när jag vaknar.
PUSS!
/Egidius Braun
Fotnoter about hard facts
Al Pacino - Hollywoods Gunnar Mosén.
Soup Nazi - "He's not a Nazi, he just happens to be a little eccentric, as most geniuses are", som Kramer brukar invända.
John Goodman - Hollywoods Leif G.W. Persson.
Bob Dylan - Den nye Maradona.
I helgen blev så Vanilla Sky slutligen borttradad. Jag undrade ju lite vilken Pacino-film det var som jag lovats i utbyte. "Kan det vara Scent of a Woman, Björn? Eller är det Sea of Love?", skrev jag. Svaret på frågan visade sig kort och gott vara "ja". Jag fick nämligen välja fritt mellan de två. Soup Nazi-referenserna vann över John Goodman och följdaktligen finns nu även Scent of a Woman på min dvd-hylla.
Såväl Björn som Vanilla Sky, med sitt hyllande av ett Bob Dylan-foto, för mig in på nästa ämne. Det påminner mig nämligen om tillfället när Björn och ett annat foto på Dylan gemensamt skrämde slag på mig.
Två av mina käraste ägodelar är, som många av er säkert redan vet, dels en Dylan-poster (som jag skriver om här) och dels min vän Björn. Och faktum är att dessa två ägodelar (jodå, jag anser det fair to say att jag äger Björn, åtminstone i tennis) liknar varandra ganska mycket. Se själva:
(Foto: Anita&Televinken)
Ja, det skulle faktiskt visa sig att de är mer lika varandra än jag först trodde. Jag vaknade en morgon med huvudet vänt mot väggen med postern – och när jag slog upp ögonen trodde jag för ett ögonblick att det var Björn som stod och tittade på mig medan jag sov! Jag reagerade, som det brukar heta på Goesisland Street, starkt. Jag vaknade, mer bokstavligt än vanligt, med ett ryck. Hur mycket jag än tycker om min vän finns det a time and a place för hans besök och detta var inte ett av dem.
Och vad lär vi oss då av detta? Ja, det är inte mycket. Möjligtvis att jag är rätt korkad. I alla fall när jag vaknar.
PUSS!
/Egidius Braun
Fotnoter about hard facts
Al Pacino - Hollywoods Gunnar Mosén.
Soup Nazi - "He's not a Nazi, he just happens to be a little eccentric, as most geniuses are", som Kramer brukar invända.
John Goodman - Hollywoods Leif G.W. Persson.
Bob Dylan - Den nye Maradona.
Tiden går så fort i ett land där inget händer
Hej igen!
Jag kom tillbaka till Sundsvall i går kväll. Efter nästan en vecka på resande fot var det påfallande hur otroligt lite som förändrats på denna tid.
Sundsvall är fortfarande en del av Norrland. Knoparmoj har inte hunnit slå ut svenskan som förstaspråk. Högertrafiken lever vidare. Och nej, det är inte bara elaka rykten, även denna vecka är det tydligen Newtons gravitationslag som gäller!
Visst. Jag kan förstå att det kan kännas skönt med ett viss mått av trygghet. Men jag hatar all denna bakåtsträvande skräck för förnyelse. Jag menar, kom igen, Det har ju för tusen hakar snart gått trehundra år sedan Newton dog. Men här får ingenting utvecklas. Allt ska bara vara lagom. Så typiskt svenskt.
PUSS!
/Gerd-Volker Schock
Fotnoter about hard facts
Knoparmoj - Hommage à Hoa-Hoa Dahlgren.
Newton - Simpsons har lärt oss att Newton upptäckte jordens dragningskraft när mobbare kastade äpplen på honom.
Så typiskt svenskt - Hommage à Jan Majlard.
Jag kom tillbaka till Sundsvall i går kväll. Efter nästan en vecka på resande fot var det påfallande hur otroligt lite som förändrats på denna tid.
Sundsvall är fortfarande en del av Norrland. Knoparmoj har inte hunnit slå ut svenskan som förstaspråk. Högertrafiken lever vidare. Och nej, det är inte bara elaka rykten, även denna vecka är det tydligen Newtons gravitationslag som gäller!
Visst. Jag kan förstå att det kan kännas skönt med ett viss mått av trygghet. Men jag hatar all denna bakåtsträvande skräck för förnyelse. Jag menar, kom igen, Det har ju för tusen hakar snart gått trehundra år sedan Newton dog. Men här får ingenting utvecklas. Allt ska bara vara lagom. Så typiskt svenskt.
PUSS!
/Gerd-Volker Schock
Fotnoter about hard facts
Knoparmoj - Hommage à Hoa-Hoa Dahlgren.
Newton - Simpsons har lärt oss att Newton upptäckte jordens dragningskraft när mobbare kastade äpplen på honom.
Så typiskt svenskt - Hommage à Jan Majlard.
You wanna borrow Golden Boy?
Hej igen!
I ett klassiskt avsnitt av Seinfeld berättar Jerry för Elaine om sin favorit-t-shirt. Det är en gul tröja som han haft i sex år och alltid använder först av alla efter varje tvätt. Jerry kallar den för Golden Boy.
Men, säger sedan Jerry med sorg i rösten, "look at the collar, see it's fraying. Golden Boy is slowly dying. Each wash brings him one step closer." I slutet av avsnittet berättar han så att Golden Boy slutligen inte klarat sig längre. Han presenterar då Golden Boys son Baby Blue.
Min egen Golden Boy är utan tvekan min The Clash-tröja. Den har hängt med mig länge, trogen som en labrador, men den har lidit ett bra tag nu. Dock är lättare missfärgningar och små hål i magtrakten inget oöverkomligt. Det kan man leva med. Men sedan kom hålen vid armhålorna –
t-shirtarnas svar på vovvarnas tarmcancer.
Och nu har jag tagit det tuffa beslutet att låta min Golden Boy varva ner, vila sig och avsluta karriären på ett sätt inte helt olikt Dennis Bergkamp, som spenderade sina sista säsonger i Arsenal med glansfulla inhopp i 67:e minuten om matchbilden krävde det.
Därför känns det bra att veta att han används för mycket vackra och mycket välgörande ändamål.
PUSS!
/Hans-Jörg Criens
Fotnoter about hard facts
Golden Boy - Elaine föreslår för Jerry att det kan vara dags att låta Golden Boy få en vilsam tillvaro med försiktig handtvätt. Det vill inte Jerry veta av: "No! The reason he's iron man is because he goes out there and plays every game. Wash! Spin! Rinse! Spin! You take that away from him, you break his spirit!"
Baby Blue - Även jag måste naturligtvis utse en son. Jag återkommer när förhandlingarna är avslutade.
I ett klassiskt avsnitt av Seinfeld berättar Jerry för Elaine om sin favorit-t-shirt. Det är en gul tröja som han haft i sex år och alltid använder först av alla efter varje tvätt. Jerry kallar den för Golden Boy.
Men, säger sedan Jerry med sorg i rösten, "look at the collar, see it's fraying. Golden Boy is slowly dying. Each wash brings him one step closer." I slutet av avsnittet berättar han så att Golden Boy slutligen inte klarat sig längre. Han presenterar då Golden Boys son Baby Blue.
Min egen Golden Boy är utan tvekan min The Clash-tröja. Den har hängt med mig länge, trogen som en labrador, men den har lidit ett bra tag nu. Dock är lättare missfärgningar och små hål i magtrakten inget oöverkomligt. Det kan man leva med. Men sedan kom hålen vid armhålorna –
t-shirtarnas svar på vovvarnas tarmcancer.
Och nu har jag tagit det tuffa beslutet att låta min Golden Boy varva ner, vila sig och avsluta karriären på ett sätt inte helt olikt Dennis Bergkamp, som spenderade sina sista säsonger i Arsenal med glansfulla inhopp i 67:e minuten om matchbilden krävde det.
Därför känns det bra att veta att han används för mycket vackra och mycket välgörande ändamål.
PUSS!
/Hans-Jörg Criens
Fotnoter about hard facts
Golden Boy - Elaine föreslår för Jerry att det kan vara dags att låta Golden Boy få en vilsam tillvaro med försiktig handtvätt. Det vill inte Jerry veta av: "No! The reason he's iron man is because he goes out there and plays every game. Wash! Spin! Rinse! Spin! You take that away from him, you break his spirit!"
Baby Blue - Även jag måste naturligtvis utse en son. Jag återkommer när förhandlingarna är avslutade.
