Of course it's dark, it's a suicide note
"Sitcom writers don't want to write, they want to be in show business. Luckily, most never have to write. Life is spent in a room all night barking out jokes. If one of the jokes sticks to that day's draft of the script, you proudly get to call yourself a writer, just like Philip Roth or Joan Didion. Most sitcom writers couldn't knock together a suicide note without help from a roomful of 22-minute personalities."
- Peter Mehlman, mångårig manusförfattare för Seinfeld (en av få amerikanska komediserier där varje avsnitt inte är skrivet av en stor grupp författare), lägger ut texten i en intressant och rolig artikel.
God, these powers are becoming a bit of a burden
Hej igen!
Okej, nu börjar Jan Gradvalls plagierande bli lätt löjeväckande.
I gårdagens DI-krönika skriver han om Chuck Klostermans Downtown Owl. Tänka sig.
Han skriver också om Tina Feys och Amy Poehlers SNL-sketcher som Sarah Palin och Hillary Clinton. Ser man på.
Så. Är jag arg på honom för det här? Nej, han är en superhjälte, så givetvis inte. Däremot tycker jag gott att han kan kompensera mig genom att anställa mig som sin sidekick.
PUSS!
/Mikko Mäkelä
Fotnoter about hard facts
Amy Poehler - Hommage à Will Arnett.
Hillary Clinton - Hommage à pantsuits.
Mikko Mäkelä - Ja, jösses. Det går över mitt förstånd hur jag kunde glömma de ständigt närvarande finska förgörarna Mäkelä och Christian Ruuttu när jag försökte minnas vilka Buffalo-spelare som medverkade i innebandymatcherna i The Birch Road Bowl.
Okej, nu börjar Jan Gradvalls plagierande bli lätt löjeväckande.
I gårdagens DI-krönika skriver han om Chuck Klostermans Downtown Owl. Tänka sig.
Han skriver också om Tina Feys och Amy Poehlers SNL-sketcher som Sarah Palin och Hillary Clinton. Ser man på.
Så. Är jag arg på honom för det här? Nej, han är en superhjälte, så givetvis inte. Däremot tycker jag gott att han kan kompensera mig genom att anställa mig som sin sidekick.
PUSS!
/Mikko Mäkelä
Fotnoter about hard facts
Amy Poehler - Hommage à Will Arnett.
Hillary Clinton - Hommage à pantsuits.
Mikko Mäkelä - Ja, jösses. Det går över mitt förstånd hur jag kunde glömma de ständigt närvarande finska förgörarna Mäkelä och Christian Ruuttu när jag försökte minnas vilka Buffalo-spelare som medverkade i innebandymatcherna i The Birch Road Bowl.
Don't you just HATE it when that happens?
Oprah Winfrey stäms på mer än motsvarande en miljard kronor. Småpotatis i jämförelse med vissa andra finansiella smällar, men ändå.
En egen Harrisburg-monolog
Hej igen!
Kan det vara så, att när man blir uppriktigt glad av att få en tablettask på Systembolaget för att man hunnit vissa leg innan kassörskan bett om det, är det ett tecken på att man inte är mogen nog att handla där?
PUSS!
/Dale Hawerchuck
Fotnoter about hard facts
Uppriktigt glad - I dag meddelade F med H att hon köpt The Freewheelin' Bob Dylan. I stand by my statement.
Tablettask - Hommage à lördagsgodis.
Kan det vara så, att när man blir uppriktigt glad av att få en tablettask på Systembolaget för att man hunnit vissa leg innan kassörskan bett om det, är det ett tecken på att man inte är mogen nog att handla där?
PUSS!
/Dale Hawerchuck
Fotnoter about hard facts
Uppriktigt glad - I dag meddelade F med H att hon köpt The Freewheelin' Bob Dylan. I stand by my statement.
Tablettask - Hommage à lördagsgodis.
Från högsta ort
Hej igen!
Fredrik Wikingsson berättade en gång om en intervju han gjort med Ulf Lundell:
"När Lundell hade läst artikeln sa han: 'I de flesta intervjuer är textpartierna mellan frågorna styltiga, men du skriver bra, grabben.' Mitt journalistlivs stoltaste ögonblick. Ett yrkesmässigt praktstånd."
Jag förstår hur han kände sig. Thomas Halvarsson, en av Sveriges skarpaste kåsörer och för tillfället landets mest läsvärde bloggare, uppmärksammade mig i går:
"Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn - ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig."
Först träffade jag världens bästa tack vare den här bloggen. Och nu detta. Vad mer kan jag egentligen uppnå med den? Kanske är det dags att lägga bloggen på hyllen.
Eller kanske är det dags för en rik redaktör att ta hinten och ge mig ett jobb.
PUSS!
/Rhett Warrener
Fotnoter about hard facts
Fredrik Wikingsson om att intervjua Lundell - Juniskärs Pär Karis berättar vidare: "Jag fastnade i hissen hos Lundell när jag skulle lämna en utskrift av intervjun. Han kom hem, såg mig och frågade: 'Har du texten?' Jag lyckades sticka ut pappersbunten. Han tog den, sa 'hissen fixar du väl själv – och gick!"
Ett yrkesmässigt praktstånd - Ur en intervju med Andres Lokko:
"Nu har ju jag ett problem; Kevin Rowlands nya skiva kommer om en och en halv månad.
Vad händer då?
Hela anledningen till att jag en gång i tiden började skriva om musik var att jag en vacker dag skulle komma få tag på Kevin Rowlands nyaste skiva innan någon annan. Och jag skulle komma att slippa läsa om den i utländska tidningar och vara förbannad över att det finns människor som har den före mig. Nu har jag fått den och jag har liksom uppnått allt jag velat. När jag nyss hade fått den i brevlådan, innan jag ens hade lyssnat på den, så kändes det som att jag var färdig, vilket är lite förvirrande."
Oskar Klingborn - Jag ber om ursäkt för den självhyllande tonen i det här inlägget. Jag hoppas att den kompenseras av det jag skrev i går.
Fredrik Wikingsson berättade en gång om en intervju han gjort med Ulf Lundell:
"När Lundell hade läst artikeln sa han: 'I de flesta intervjuer är textpartierna mellan frågorna styltiga, men du skriver bra, grabben.' Mitt journalistlivs stoltaste ögonblick. Ett yrkesmässigt praktstånd."
Jag förstår hur han kände sig. Thomas Halvarsson, en av Sveriges skarpaste kåsörer och för tillfället landets mest läsvärde bloggare, uppmärksammade mig i går:
"Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn - ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig."
Först träffade jag världens bästa tack vare den här bloggen. Och nu detta. Vad mer kan jag egentligen uppnå med den? Kanske är det dags att lägga bloggen på hyllen.
Eller kanske är det dags för en rik redaktör att ta hinten och ge mig ett jobb.
PUSS!
/Rhett Warrener
Fotnoter about hard facts
Fredrik Wikingsson om att intervjua Lundell - Juniskärs Pär Karis berättar vidare: "Jag fastnade i hissen hos Lundell när jag skulle lämna en utskrift av intervjun. Han kom hem, såg mig och frågade: 'Har du texten?' Jag lyckades sticka ut pappersbunten. Han tog den, sa 'hissen fixar du väl själv – och gick!"
Ett yrkesmässigt praktstånd - Ur en intervju med Andres Lokko:
"Nu har ju jag ett problem; Kevin Rowlands nya skiva kommer om en och en halv månad.
Vad händer då?
Hela anledningen till att jag en gång i tiden började skriva om musik var att jag en vacker dag skulle komma få tag på Kevin Rowlands nyaste skiva innan någon annan. Och jag skulle komma att slippa läsa om den i utländska tidningar och vara förbannad över att det finns människor som har den före mig. Nu har jag fått den och jag har liksom uppnått allt jag velat. När jag nyss hade fått den i brevlådan, innan jag ens hade lyssnat på den, så kändes det som att jag var färdig, vilket är lite förvirrande."
Oskar Klingborn - Jag ber om ursäkt för den självhyllande tonen i det här inlägget. Jag hoppas att den kompenseras av det jag skrev i går.
Je m'appelle Sorbonne, pour-quoi?
Hej igen!
Jag använde ett gammalt block i dag. Med anteckningar från Litteraturvetenskap B.
På en sida fanns mina noteringar från ett seminarium som handlade om den topp tunnor tokige Louis Ferdinand Célines lika topp tunnor fantastiska Voyage au bout de la nuit (Lång dags färd mot natt i svensk utgåva) och den franska mellankrigstidens litteratur i stort.
Under rubriken "katolsk litteratur" har jag bara skrivit två saker. Dels namnet François Mauriac. Och så dels orden "nedrighet, vilja att göra andra ont".
Beskriver inte det den här bloggen ganska bra?
PUSS!
/Richard Šmehlík
Fotnoter about hard facts
Topp tunnor tokige Louis-Ferdinand Céline - Ska en gång, efter att ha blivit anklagad för att vara anti-semit, ha sagt: "Jo, visst hatar jag judar, men vad är det för konstigt med det? Jag hatar ju alla människor."
Vilja att göra andra ont - Hommage à Stewie Griffin.
Jag använde ett gammalt block i dag. Med anteckningar från Litteraturvetenskap B.
På en sida fanns mina noteringar från ett seminarium som handlade om den topp tunnor tokige Louis Ferdinand Célines lika topp tunnor fantastiska Voyage au bout de la nuit (Lång dags färd mot natt i svensk utgåva) och den franska mellankrigstidens litteratur i stort.
Under rubriken "katolsk litteratur" har jag bara skrivit två saker. Dels namnet François Mauriac. Och så dels orden "nedrighet, vilja att göra andra ont".
Beskriver inte det den här bloggen ganska bra?
PUSS!
/Richard Šmehlík
Fotnoter about hard facts
Topp tunnor tokige Louis-Ferdinand Céline - Ska en gång, efter att ha blivit anklagad för att vara anti-semit, ha sagt: "Jo, visst hatar jag judar, men vad är det för konstigt med det? Jag hatar ju alla människor."
Vilja att göra andra ont - Hommage à Stewie Griffin.
# 400
Så var vi där. 400 inlägg. Som brukligt då är har vi ringt upp bloggens författare Oskar Klingborn för ett kortare samtal.
Ja, Oskar, då var det dags att säga grattis igen.
Tusen tack, Oskar. Jag känner mig glad, uppspelt och lätt övertänd.
Det är ju faktiskt bara drygt tre månader sedan vi senast hade ett sådant här samtal. Kommer det här återkommande firandet snart ta slut?
Nja, knappast, Oskar. Nästa gång är det ju nummer 500 och det måste naturligtvis uppmärksammas.
Hur har du fått upp ett sådant högt bloggtempo den här hösten?
Våld, vilja och en obefintlig självinsikt.
Vart får du allt ifrån?
Jag säger som min vän Jerry Seinfeld: Jag hör en röst. Det är en mans röst, men han pratar tyska, så jag måste ha en tolk.
Har den här hösten varit den här bloggens bästa period hittills?
Nej.
Nej?
Nej.
Du har skaffat flickvän sedan sist?
Ja, just det, det känns alla tiders. Tänk vad man kan få med hjälp av en pistol!
I svallvågorna av detta har du börjat ge en del relationstips. Du verkar... eldig?
Jag är hård, men schyst. Och bestämd.
Något du varit missnöjd med när det gäller de senaste hundra inläggen?
Jag har haft alldeles för många YouTube-klipp. Men har man väl doppat tån i den poolen är det svårt att undvika att stoppa ner hela benet.
Några planerade förändringar?
Ja, vad kul att du frågar, Oskar. De tyska fotbollsbylinerna har gett mig mycket glädje, men har slutligen gjort sitt. Nu inför jag ett nytt system där jag byter tema efter var tjugonde inlägg.
Vilket blir ditt första tema?
Buffalo Sabres-legender.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
En kuvös.
PUSS!
/Einigkeit und Recht und Freiheit
It's probably like North Dakota
Hej igen!
Det kan vara svårt det där med perspektiv på tillvaron. Att inte bli för hemmablind.
Ett klassiskt exempel är när travkusken Åke Svanstedt, uppväxt och boendes i Sundsvall, får frågan hur många invånare hemstaden har. Han får två alternativ: hundra tusen eller två miljoner. Åkes svar? Två miljoner.
Men. Den gode Åke är inte ensam.
I dag diskuterade vi hur geografiskt exakt man bör vara när man rapporterar nyheter från kommunens småbyar. En klasskamrat gick igång på detta och utbrast: – Men... Sundsvalls kommun är ju GIGANTISK!
Och det är ju klart 1: Allt är ju relativt.
Och det är ju klart 2: Han har ju en poäng. Det bor ju ändå två miljoner människor här.
PUSS!
/Heilbronner Falken
Fotnoter about hard facts
Hemmablind - Hommage à när Mats Sundin propagerar för "LINKAN!" (läs: Fredrik Bremberg) i samtliga tio kategorier när det handlar om att utse elitseriens bästa rollspelare.
Åke Svanstedt - Bergsåkers Sören H. Lindberg.
Sundsvall - Ligger mitt i landet. Så typiskt svenskt lagom!
Det kan vara svårt det där med perspektiv på tillvaron. Att inte bli för hemmablind.
Ett klassiskt exempel är när travkusken Åke Svanstedt, uppväxt och boendes i Sundsvall, får frågan hur många invånare hemstaden har. Han får två alternativ: hundra tusen eller två miljoner. Åkes svar? Två miljoner.
Men. Den gode Åke är inte ensam.
I dag diskuterade vi hur geografiskt exakt man bör vara när man rapporterar nyheter från kommunens småbyar. En klasskamrat gick igång på detta och utbrast: – Men... Sundsvalls kommun är ju GIGANTISK!
Och det är ju klart 1: Allt är ju relativt.
Och det är ju klart 2: Han har ju en poäng. Det bor ju ändå två miljoner människor här.
PUSS!
/Heilbronner Falken
Fotnoter about hard facts
Hemmablind - Hommage à när Mats Sundin propagerar för "LINKAN!" (läs: Fredrik Bremberg) i samtliga tio kategorier när det handlar om att utse elitseriens bästa rollspelare.
Åke Svanstedt - Bergsåkers Sören H. Lindberg.
Sundsvall - Ligger mitt i landet. Så typiskt svenskt lagom!
Det är bara svågerpolitik allting
Hej igen!
Men fan.
Jag måste skaffa mig en manager. Och en pr-ansvarig. Och en jurist. Jag behöver det för att kunna profitera på min vassa panna och lika vassa intelligens. Jag har nämligen blivit plagierad och blåst. Igen. Den här gången är det Jan Gradvall och Stanford-professorn John Perry som gemensamt slagit mynt på mina idéer.
I en krönika från förra veckan skriver Gradvall om begreppet "prokrastinering" som han beskriver som "ett uppskjutande eller undvikande av en handling eller uppgift som kräver ett avslut, genom att man fokuserar på en annan handling eller uppgift".
I krönikan refererar han till en essä på Perrys hemsida:
Intressant och och tankeväckande, inte sant? Men låter inte resonemanget lite bekant? Det är klart så in i helsicke att det låter bekant! Ni har redan läst det på den här bloggen. Redan i maj i år skrev jag följande:
"Det känns som att varenda person som någonsin studerat någon gång har 'skämtsamt reflekterat' över att absolut allt annat känns roligare att göra än den uppsats eller det tentaplugg man helst borde komma igång med. (---)
Men. Man kan faktiskt använda detta dilemma till sin arbetseffektivitets fördel. Detta handlar om just om det faktum att allt är roligare än uppsatsen man gör sitt bästa för att hata ihjäl. Det gör att även andra skoluppgifter känns som veritabla skrattfester att ta sig an. Och vips är snöbollen i rullning. Så doktrinen blir alltså att ju fler hotande deadlines man har, ju enklare är det att sätta igång. Sedan när det verkligen är dags att tugga i sig den urpsrungliga uppgiften kan man ju alltid fabricera en annan uppgift som man övertygar sig själv om är den saken man borde göra. Underskatta aldrig självbedrägeri."
Case closed.
PUSS!
/Charly Körbel
Fotnoter about hard facts
Jan Gradvall - Linköpings Chuck Klosterman.
Perry - Hommage à dr Cox.
Självbedrägeri - Hommage à Jan Simons.
Men fan.
Jag måste skaffa mig en manager. Och en pr-ansvarig. Och en jurist. Jag behöver det för att kunna profitera på min vassa panna och lika vassa intelligens. Jag har nämligen blivit plagierad och blåst. Igen. Den här gången är det Jan Gradvall och Stanford-professorn John Perry som gemensamt slagit mynt på mina idéer.
I en krönika från förra veckan skriver Gradvall om begreppet "prokrastinering" som han beskriver som "ett uppskjutande eller undvikande av en handling eller uppgift som kräver ett avslut, genom att man fokuserar på en annan handling eller uppgift".
I krönikan refererar han till en essä på Perrys hemsida:
"När jag prokrastinerat inför den här krönikan har jag inte legat på rygg i soffan och tittat i taket (ok, bara en liten stund) utan suttit kvar vid datorn och slutfört andra för tillfället mindre brådskande uppgifter.
Plötsligt fick jag tid att både fixa alla bankärenden via Telebank, göra research till en annan artikel, beställa Philip Glass-boxen på Amazon och till och med hitta idén till nästa DI Weekend-krönika. Allt detta för att slippa göra något annat.
Och det är precis så som John Perry menar att man ska utnyttja sin hopplösa tendens att alltid prokrastinera. Genom att prokrastinera strukturerat kan man få massor av saker gjort genom att inte göra det man egentligen borde ha gjort. (---)
För nästa steg är naturligtvis att också försöka lura sig själv. Tänk om jag i stället varit övertygad om att bankärenden hade varit prioritet nummer ett för mig i dag? Då hade jag förmodligen snabbare börjat skriva på den här krönikan för att slippa det.
Det vanligaste rådet i dag till den som känner sig stressad är att försöka minimera antalet väntande arbetsuppgifter. John Perry menar att detta råd är förödande för en kronisk prokrastinerare. Det är genom att ha mycket att göra som vi också får så mycket gjort."
Plötsligt fick jag tid att både fixa alla bankärenden via Telebank, göra research till en annan artikel, beställa Philip Glass-boxen på Amazon och till och med hitta idén till nästa DI Weekend-krönika. Allt detta för att slippa göra något annat.
Och det är precis så som John Perry menar att man ska utnyttja sin hopplösa tendens att alltid prokrastinera. Genom att prokrastinera strukturerat kan man få massor av saker gjort genom att inte göra det man egentligen borde ha gjort. (---)
För nästa steg är naturligtvis att också försöka lura sig själv. Tänk om jag i stället varit övertygad om att bankärenden hade varit prioritet nummer ett för mig i dag? Då hade jag förmodligen snabbare börjat skriva på den här krönikan för att slippa det.
Det vanligaste rådet i dag till den som känner sig stressad är att försöka minimera antalet väntande arbetsuppgifter. John Perry menar att detta råd är förödande för en kronisk prokrastinerare. Det är genom att ha mycket att göra som vi också får så mycket gjort."
Intressant och och tankeväckande, inte sant? Men låter inte resonemanget lite bekant? Det är klart så in i helsicke att det låter bekant! Ni har redan läst det på den här bloggen. Redan i maj i år skrev jag följande:
"Det känns som att varenda person som någonsin studerat någon gång har 'skämtsamt reflekterat' över att absolut allt annat känns roligare att göra än den uppsats eller det tentaplugg man helst borde komma igång med. (---)
Men. Man kan faktiskt använda detta dilemma till sin arbetseffektivitets fördel. Detta handlar om just om det faktum att allt är roligare än uppsatsen man gör sitt bästa för att hata ihjäl. Det gör att även andra skoluppgifter känns som veritabla skrattfester att ta sig an. Och vips är snöbollen i rullning. Så doktrinen blir alltså att ju fler hotande deadlines man har, ju enklare är det att sätta igång. Sedan när det verkligen är dags att tugga i sig den urpsrungliga uppgiften kan man ju alltid fabricera en annan uppgift som man övertygar sig själv om är den saken man borde göra. Underskatta aldrig självbedrägeri."
Case closed.
PUSS!
/Charly Körbel
Fotnoter about hard facts
Jan Gradvall - Linköpings Chuck Klosterman.
Perry - Hommage à dr Cox.
Självbedrägeri - Hommage à Jan Simons.
With friends like you...
Hej igen!
Ibland är det skönt att ha kommit upp lite i åren. Man har vänner man kan diskutera det mesta med. Det kan bli samtal som utstrålar mognad, ömsesidig respekt och omistlig vänskap. Som för mig och Jenny på MSN precis:
"Jenny säger:
det är dags för dig att sova nu
Jerome säger:
det är dags för DIG att sova, snorbarn
Jenny säger:
kalla mig INTE för snorbarn
Jerome säger:
s
Jerome säger:
n
Jerome säger:
o
Jerome säger:
r
Jerome säger:
b
Jerome säger:
a
Jerome säger:
r
Jerome säger:
n
Jenny säger:
haha, fyfan vad du är omogen oskar.
Jerome säger:
jag är inte omogen, DU är omogen, bajsunge
Jenny säger:
cp-barn!!!!
Jerome säger:
ja, det är du
Jenny säger:
så fjantig,
Jerome säger:
so's your face!
Jenny säger:
tänker inte prata mer med dig.
Jerome säger:
bajs bajs bajs bajs bajs
Jenny säger:
bögbarn
Jerome säger:
so's your face
Jenny säger:
horunge
Jerome säger:
du började!"
PUSS!
/Rudolf Bommer
Fotnoter about hard facts
Jenny - Här kan det vara läge att påpeka att jag älskar Jenny som en syster och att jag tycker att hon är toppen. Och att inga djur kom till skada under inspelningen av detta blogginlägg.
Jerome - Hommage à Jerome K. Jerome. Eller Jerome Seinfeld.
Snor - Hommage à Treo-barnet.
Holy maccarone
Efterspel till gårdagens inlägg:
"Postat av: Jonas
Postat av: Tug
"Postat av: Jonas
Tug: tack för att du reder ut detta. Jag minns nog fel och tar tillbaka allt jag sagt. Det finns alltså INGEN som helst anledning för F med h att följa upp denna historia som bevisligen inte är något annat än en blogganka (or is it...?)
2008-10-17 @ 10:08:50Postat av: Tug
Jonas: Precis!
2008-10-17 @ 10:22:52"Dö nö nö nö nö nö... Batman!
Efterspel till förrgårdagens inlägg:
"Postat av: Jonas
Postat av: Tug
"Postat av: Jonas
I MIGHT be mistaken, men jag kommer ihåg att den kanadensiske backen Heinze att gjort ett stort intryck på mig (mycket tack vare att hans namn skulle passa väl in i en Alistair MacLean-bok, där alla har tendens att heta typ Zabrinski). Vidare har vi Donald Audette, Doug Gilmour (född -63) samt i de mer sentida matcherna den gamle puckmotarräven Dominik Hasek.
Apropå enmannamatcher så skulle det vara trevligt att läsa en liten inlaga om de enmannafighter du i mycket späda år lät Läderlappen och Robin utkämpa.
Postat av: Tug
Jonas: Jag vet inte vad du pratar om.
2008-10-16 @ 17:55:25"Wish I could be like David Watts
Intervju med Erik Niva:
"Hur mycket anglofil är du? Startar du dagarna med en "full English", sveper i dig skållat hett tea i pauserna och brer marmite på mackorna när du kommer hem?
- Rätt mycket, även om det var ännu värre förr. I början av 90-talet kunde jag försöka få videon på text-tv att spela in 90 minuters målservice i samband med en ligaomgång, då jag inte ville gå miste om den där magiska väntan på uppdateringar, även om jag hade andra åtaganden. Jag kunde oroa mig över både mål- och publiksnitt i den engelska ligan, eftersom jag inte ville att den skulle halka efter i den europeiska konkurrensen. Nu har väl det där minskat lite - främst i och med att jag har fått förmånen att upptäcka magin med andra fotbollskulturer också - men jag väljer fortfarande alltid en engelsk match före någon annan. I resten av mitt liv älskar jag brittiska socialrealistiska filmer i Ken Loach-andan, jag har mitt musikaliska ideal någonstans i närheten av Billy Braggs kampsånger och jag reser hellre till Raith än till Rimini, så... Jag är långt ifrån botad."
"Hur mycket anglofil är du? Startar du dagarna med en "full English", sveper i dig skållat hett tea i pauserna och brer marmite på mackorna när du kommer hem?
- Rätt mycket, även om det var ännu värre förr. I början av 90-talet kunde jag försöka få videon på text-tv att spela in 90 minuters målservice i samband med en ligaomgång, då jag inte ville gå miste om den där magiska väntan på uppdateringar, även om jag hade andra åtaganden. Jag kunde oroa mig över både mål- och publiksnitt i den engelska ligan, eftersom jag inte ville att den skulle halka efter i den europeiska konkurrensen. Nu har väl det där minskat lite - främst i och med att jag har fått förmånen att upptäcka magin med andra fotbollskulturer också - men jag väljer fortfarande alltid en engelsk match före någon annan. I resten av mitt liv älskar jag brittiska socialrealistiska filmer i Ken Loach-andan, jag har mitt musikaliska ideal någonstans i närheten av Billy Braggs kampsånger och jag reser hellre till Raith än till Rimini, så... Jag är långt ifrån botad."
He was listening to the sweet words
Hej igen!
De hette Orange Juice.
Under första halvan av 80-talet var de indie, när indie inte fanns. De var bäst, coolast, intelligentast och dessutom snyggast av alla. Eftersom de kom från det dystra (men för popmusik fantastiska) Glasgow hade de två klädalternativ; fånga stämningen och klä sig, likt det också alldeles fantastiska Glasvegas, helt i svart eller klä sig som Paul Weller, alltså ljust och elegant. Orange Juice valde det senare.
Och naturligtvis sålde de i princip inga skivor alls, utan fick vänta på sin revival tills de 60-talistiska anglofilsnobbar, som Jan Gradvall och Andres Lokko, som vuxit upp med dem nått vuxen ålder och makttoppen på nöjessidorna.
Sångaren Edwyn Collins, som efter bandets splittring regelbundet gett ut soloskivor, drabbades 2005, vid 45 års ålder, av dubbla hjärnblödningar. Efter en längre tid på sjukhus och ett långsamt men träget arbete är han tillbaka i gamet igen. Han är försvagad i höger sida och kan därför inte spela gitarr, men han sjunger. Och han gör det som Gud Fader själv.
För ett knappt år sedan gjorde han sitt comebackgig i London. Och i somras framträdde han på The Social med Roddy Frame från Aztec Camera på gitarr. Då framförde han "Blue Boy" som i min bok är den bästa Orange Juice-låten av de alla. Och resultatet blev så vackert, så kärleksfullt och såinihelvete jävla bra att även den allra mest kallhamrade, cyniska ironikern kan känna sig rörd ända in i själen:
PUSS!
/Stefan Recktenwald
Fotnoter about hard facts
Orange Juice - Hommage à äppeljucie.
Glasgow - Hommage à Robert Prytz.
Paul Weller - "Ask me another serious question."
Gud Fader - Lucifers ex-homie.
De hette Orange Juice.
Under första halvan av 80-talet var de indie, när indie inte fanns. De var bäst, coolast, intelligentast och dessutom snyggast av alla. Eftersom de kom från det dystra (men för popmusik fantastiska) Glasgow hade de två klädalternativ; fånga stämningen och klä sig, likt det också alldeles fantastiska Glasvegas, helt i svart eller klä sig som Paul Weller, alltså ljust och elegant. Orange Juice valde det senare.
Och naturligtvis sålde de i princip inga skivor alls, utan fick vänta på sin revival tills de 60-talistiska anglofilsnobbar, som Jan Gradvall och Andres Lokko, som vuxit upp med dem nått vuxen ålder och makttoppen på nöjessidorna.
Sångaren Edwyn Collins, som efter bandets splittring regelbundet gett ut soloskivor, drabbades 2005, vid 45 års ålder, av dubbla hjärnblödningar. Efter en längre tid på sjukhus och ett långsamt men träget arbete är han tillbaka i gamet igen. Han är försvagad i höger sida och kan därför inte spela gitarr, men han sjunger. Och han gör det som Gud Fader själv.
För ett knappt år sedan gjorde han sitt comebackgig i London. Och i somras framträdde han på The Social med Roddy Frame från Aztec Camera på gitarr. Då framförde han "Blue Boy" som i min bok är den bästa Orange Juice-låten av de alla. Och resultatet blev så vackert, så kärleksfullt och såinihelvete jävla bra att även den allra mest kallhamrade, cyniska ironikern kan känna sig rörd ända in i själen:
PUSS!
/Stefan Recktenwald
Fotnoter about hard facts
Orange Juice - Hommage à äppeljucie.
Glasgow - Hommage à Robert Prytz.
Paul Weller - "Ask me another serious question."
Gud Fader - Lucifers ex-homie.
I'm not going to talk to you like you're cocktail guests
Hej igen!
Jag läser popkulturmannen Chuck Klostermans nyutkomna debutroman. I boken nämner han den lilla (påhittade) North Dakota-orten Owls junior league-fotbollslag som ett tag hette The Owl Owls. Amerikanska idrottslag brukar ju ha suffix i sina lagnamn i form av djur eller geografiska eller krigiska referenser. Och detta fiktionella lag såg alltså till trycka in en härlig ordvits i sitt namn.
Det leder mig in på mitt favoritlag i NHL. Ända sedan jag var liten har jag hejat på Buffalo Sabres (det berodde på, som så mycket annat liknande på den tiden, att min bror förklarade för mig att det var vad som gällde). Då reagerade jag mest på att de var det enda laget i serien vars märke i huvudsak var baserat på stadsnamnet, eftersom de hade en stor buffel där.
Men det finns något betydligt mer uppseendeväckande. Är inte "Buffalo" ett väldigt märkligt namn på en stad? "Buffel". Ett djur i singular. Inget mer. Inget långvarigt spånmöte där inte. Nog för att jag den dagen jag tar över hela världen gladeligen kommer döpa ett helt land efter min kamrat Björn, men ändå.
Ännu märkligare är att det, har jag hört, finns ett tjugofemtal ställen i USA som heter Buffalo. Vad är dealen med bufflar over there?
Eller gäller detta alla djur? Finns det ett Cow, Arizona, ett Hedgehog, Pennsylvania, ett Eagle, Alaska och ett Mouflon, New Mexico?
PUSS!
/Borussia Neunkirchen
Fotnoter about hard facts
Chuck Klosterman - Fargo's finest.
North Dakota - "Do you know how big North Dakota is, stupid?", som Jerry Seinfeld brukar säga till George när denne tror att Toscana är jämnstort med den amerikanska delstaten.
Jag och brorsan håller på Buffalo Sabres - När vi var små och spelade innebandy (vilket vi gjorde ett trettiotal timmar om dygnet då) var jag alltid målvakt, medan Jonas utkämpade enmannamatcher mellan Sabres och Los Angeles Kings. Han kommenterade också dessa fighter med hjälp av de spelare han kunde i lagen. I Buffalo naturligtvis Alexander Mogilny och Pat LaFontaine (det tidiga 90-talets Karlberg/Bellemare). Och vem mer? Dave Andreychuk månne? I Kings givetvis Wayne Gretzky, Jari Kurri och Luc Robitaille.
Jag tar över världen - Mitt fullständiga herravälde är på god väg. Enligt uppgifter till bloggen använder sig min svärmor av Tug Wilson när hon leker gissningslekar.
Jag läser popkulturmannen Chuck Klostermans nyutkomna debutroman. I boken nämner han den lilla (påhittade) North Dakota-orten Owls junior league-fotbollslag som ett tag hette The Owl Owls. Amerikanska idrottslag brukar ju ha suffix i sina lagnamn i form av djur eller geografiska eller krigiska referenser. Och detta fiktionella lag såg alltså till trycka in en härlig ordvits i sitt namn.
Det leder mig in på mitt favoritlag i NHL. Ända sedan jag var liten har jag hejat på Buffalo Sabres (det berodde på, som så mycket annat liknande på den tiden, att min bror förklarade för mig att det var vad som gällde). Då reagerade jag mest på att de var det enda laget i serien vars märke i huvudsak var baserat på stadsnamnet, eftersom de hade en stor buffel där.
Men det finns något betydligt mer uppseendeväckande. Är inte "Buffalo" ett väldigt märkligt namn på en stad? "Buffel". Ett djur i singular. Inget mer. Inget långvarigt spånmöte där inte. Nog för att jag den dagen jag tar över hela världen gladeligen kommer döpa ett helt land efter min kamrat Björn, men ändå.
Ännu märkligare är att det, har jag hört, finns ett tjugofemtal ställen i USA som heter Buffalo. Vad är dealen med bufflar over there?
Eller gäller detta alla djur? Finns det ett Cow, Arizona, ett Hedgehog, Pennsylvania, ett Eagle, Alaska och ett Mouflon, New Mexico?
PUSS!
/Borussia Neunkirchen
Fotnoter about hard facts
Chuck Klosterman - Fargo's finest.
North Dakota - "Do you know how big North Dakota is, stupid?", som Jerry Seinfeld brukar säga till George när denne tror att Toscana är jämnstort med den amerikanska delstaten.
Jag och brorsan håller på Buffalo Sabres - När vi var små och spelade innebandy (vilket vi gjorde ett trettiotal timmar om dygnet då) var jag alltid målvakt, medan Jonas utkämpade enmannamatcher mellan Sabres och Los Angeles Kings. Han kommenterade också dessa fighter med hjälp av de spelare han kunde i lagen. I Buffalo naturligtvis Alexander Mogilny och Pat LaFontaine (det tidiga 90-talets Karlberg/Bellemare). Och vem mer? Dave Andreychuk månne? I Kings givetvis Wayne Gretzky, Jari Kurri och Luc Robitaille.
Jag tar över världen - Mitt fullständiga herravälde är på god väg. Enligt uppgifter till bloggen använder sig min svärmor av Tug Wilson när hon leker gissningslekar.
And then I passed out, and haven't been able to stand up since
"However, when the most positive detail about your new home is that the bowling alley is thriving, you have to like bowling a lot in order to stave off depression. And – right now, in the middle of this conversation – Julia was more depressed than she had ever been in her entire twenty-three-year existence. As she sat in Walter Valentine's office, she felt herself wanting to take a nap on the floor. But she (of course) did not do this; she just looked at him, nodding and half smiling. She could always sleep later, after she finished crying."
- Chuck Klosterman, från boken Downtown Owl
With a little help from my friends
Hej igen!
I Varan-TV informerar Leksäkerhetsverket att "dunkgömme (eller burken, som leken heter i Leksand, Tugs anm.) och alkohol är en DÖDLIG kombination".
Jag skulle vilja påstå att inom universitetsvärlden är en illa vald klassrumsplacering och två-och-två-arbete en nästan lika vådlig mix.
I går kväll hade jag kvällsföreläsning i dagspressredigering. När Pellesundberg började prata om en övning till nästa vecka som vi skulle "göra två och två" insåg jag hur strandad jag var.
Jag satt längst ut på min rad och bredvid mig på andra sidan hade jag två klasskamrater som förvisso är trevliga, men som också är gifta med varandra. Någonting sade mig att de skulle välja varandra. Bortom dem satt det personer som inte går i min klass, utan gissningvis är bildjournalister och är, vågar jag påstå utan att ta till överord, onda och korkade.
Jag såg hur min granne, som brukar agera som min sidekick i denna typ av situationer, satt en bit ifrån mig på raden framför. Omgiven av skurkaktiga personer som när som helst kunde lägga vantarna på henne. Jag försökte med rent telepatiska krafter få henne att vända på huvudet så att jag kunde signalera att jag paxade henne. Det funkade inte. Kaninpuls, som Calle Schulman brukar säga.
Men. Hon är inte min granne och stundtala sidekick för inte. Så fort lektionen var över vände hon sig mot mig och sa "vi kör eller?". Och så slapp jag jobba med Newman-artad person den här gången också. Tack Gud.
PUSS!
/Dietmar Hopp
Fotnoter about hard facts
Varan-TV - Hommage à svartpensionären Pelle:
Leksand - Dalarnas Hamptons.
Granne - Hommage à Cosmo Kramer.
Newman - An unknown, 20th century poet.
Gud - Hommage à Pierre-Edouard Bellemare.
I Varan-TV informerar Leksäkerhetsverket att "dunkgömme (eller burken, som leken heter i Leksand, Tugs anm.) och alkohol är en DÖDLIG kombination".
Jag skulle vilja påstå att inom universitetsvärlden är en illa vald klassrumsplacering och två-och-två-arbete en nästan lika vådlig mix.
I går kväll hade jag kvällsföreläsning i dagspressredigering. När Pellesundberg började prata om en övning till nästa vecka som vi skulle "göra två och två" insåg jag hur strandad jag var.
Jag satt längst ut på min rad och bredvid mig på andra sidan hade jag två klasskamrater som förvisso är trevliga, men som också är gifta med varandra. Någonting sade mig att de skulle välja varandra. Bortom dem satt det personer som inte går i min klass, utan gissningvis är bildjournalister och är, vågar jag påstå utan att ta till överord, onda och korkade.
Jag såg hur min granne, som brukar agera som min sidekick i denna typ av situationer, satt en bit ifrån mig på raden framför. Omgiven av skurkaktiga personer som när som helst kunde lägga vantarna på henne. Jag försökte med rent telepatiska krafter få henne att vända på huvudet så att jag kunde signalera att jag paxade henne. Det funkade inte. Kaninpuls, som Calle Schulman brukar säga.
Men. Hon är inte min granne och stundtala sidekick för inte. Så fort lektionen var över vände hon sig mot mig och sa "vi kör eller?". Och så slapp jag jobba med Newman-artad person den här gången också. Tack Gud.
PUSS!
/Dietmar Hopp
Fotnoter about hard facts
Varan-TV - Hommage à svartpensionären Pelle:
Leksand - Dalarnas Hamptons.
Granne - Hommage à Cosmo Kramer.
Newman - An unknown, 20th century poet.
Gud - Hommage à Pierre-Edouard Bellemare.
I have twelve bucks
Bon Jovi stäms på motsvarande 2 900 miljarder kronor. På tal om finansiella smällar alltså.
You think that dentists are so different from me and you? They came to this country just like everybody else, in search of a dream
Oj, detta kan vara det roligaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv: Knoparmoj för det rikssvenska ordet "pantlånare" är "jude".
Now THAT'S politiskt inkorrekt.
Now THAT'S politiskt inkorrekt.
Still, I love it when Barry Bonds wins in the game that he's playing
Hej igen!
Att helga vilodagen är som bekant överreklamerat. Därför har jag ägnat delar av den åt att genomföra en skrivövning vi tilldelades i fredags.
Uppgiften var som så att man skulle sätta sig på en plats med folkflöde, under ungefär en halvtimme "notera saker" och sedan skriva ett A4 utifrån sina intryck.
Är detta något ni är intresserade av att läsa? Naturligtvis inte. Är detta något jag ändå nu tänker publicera. Ja.
"Det kan inte vara lätt att smälta in i mängden som basketspelare. I alla fall inte i Sundsvall. Jag känner igen honom direkt.
Det är söndagseftermiddag och jag sitter på McDonald's. Det är då han kliver in. En av Sundsvall Dragons amerikanska stjärnor. Hade jag inte redan vetat vem han är hade jag förmodligen kunnat gissa. När man ser någon som är över två meter lång och bär bakvänd keps, pösiga mjukisbyxor och kritvita Nike-sneakers i den här staden är det i nio av tio fall en basketspelare (den tionde är oftast bara en ovanligt lång person som lyssnar väldigt mycket på Tupac).
Jag kommer på mig själv med att undra vad hans tränare skulle säga om han visste om att hans stjärna äter sina middagar på McD. Men, å andra sidan, vem är jag att döma? Det är klart att han är deppig efter Dragons tunga tvåpoängsförlust i fredags. Dessutom är det nästan en vecka tills nästa match. Och så är det ju söndag. När jag så hör hur han på engelska diskuterar med kassörskan och till slut kommer fram till att ett Green Meal är vad han är ute efter andas jag slutgiltigt ut. Han är knappast en oprofessionell idrottsman. Förmodligen orkar han bara inte handla och laga mat på egen hand just i kväll. Och låt den av oss som är fri från den synden kasta första stenen.
Desto mer oroande är att han verkar vilsen i den här, inte speciellt stora, staden. När jag först ser honom ute på Storgatan går han långtsamt fram, hela tiden flackandes med blicken fram och tillbaka, på jakt efter rätt destination. Ändå hinner han nästan passera restaurangen innan han ser det gula m:et och med ett ryck vänder om och går in. När han senare ätit upp sin gröna måltid och går därifrån verkar han tveka ett ögonblick om åt vilket håll han ska gå. När han kommer ut genom dörren tar han först ett steg åt vänster innan han tittar sig om, vänder och går åt höger istället. Inte så konstigt kanske. Han har ju faktiskt bara varit i staden, och för den delen landet, i ett par veckor. Även professionella idrottsmän kan ha svårt att hitta på nya platser. Men man tycker kanske att basketföreningen borde ta bättre hand om sina investeringar och hjälper dem komma in i sin nya tillvaro.
Eller åtminstone tipsa om att det finns bättre restauranger än McDonald's."
PUSS!
/Alexander Zickler
Fotnoter about hard facts
McDonald's - Hommage à A Prince in New York.
Kritvita Nike-sneakers - Hommage à Jerry Seinfeld.
Professionell - *Puuuh* Nääääe.. Hur ska jag förklara? Man äe professionell va å sånt.., som Zlatan Ibrahimovic brukar säga.
Alexander Zickler - Har redan figurerat som tysk byline tidigare, men det må faktiskt vara hänt. Läraren som jag mailade övningen till heter nämlige Andreas Stickler. Men jag upptäckte, för sent, att jag i sidhuvudet på dokumentet kallade honom "Andres Zickler". Jag hoppas att han ser mellan fingrarna med det.
Att helga vilodagen är som bekant överreklamerat. Därför har jag ägnat delar av den åt att genomföra en skrivövning vi tilldelades i fredags.
Uppgiften var som så att man skulle sätta sig på en plats med folkflöde, under ungefär en halvtimme "notera saker" och sedan skriva ett A4 utifrån sina intryck.
Är detta något ni är intresserade av att läsa? Naturligtvis inte. Är detta något jag ändå nu tänker publicera. Ja.
"Det kan inte vara lätt att smälta in i mängden som basketspelare. I alla fall inte i Sundsvall. Jag känner igen honom direkt.
Det är söndagseftermiddag och jag sitter på McDonald's. Det är då han kliver in. En av Sundsvall Dragons amerikanska stjärnor. Hade jag inte redan vetat vem han är hade jag förmodligen kunnat gissa. När man ser någon som är över två meter lång och bär bakvänd keps, pösiga mjukisbyxor och kritvita Nike-sneakers i den här staden är det i nio av tio fall en basketspelare (den tionde är oftast bara en ovanligt lång person som lyssnar väldigt mycket på Tupac).
Jag kommer på mig själv med att undra vad hans tränare skulle säga om han visste om att hans stjärna äter sina middagar på McD. Men, å andra sidan, vem är jag att döma? Det är klart att han är deppig efter Dragons tunga tvåpoängsförlust i fredags. Dessutom är det nästan en vecka tills nästa match. Och så är det ju söndag. När jag så hör hur han på engelska diskuterar med kassörskan och till slut kommer fram till att ett Green Meal är vad han är ute efter andas jag slutgiltigt ut. Han är knappast en oprofessionell idrottsman. Förmodligen orkar han bara inte handla och laga mat på egen hand just i kväll. Och låt den av oss som är fri från den synden kasta första stenen.
Desto mer oroande är att han verkar vilsen i den här, inte speciellt stora, staden. När jag först ser honom ute på Storgatan går han långtsamt fram, hela tiden flackandes med blicken fram och tillbaka, på jakt efter rätt destination. Ändå hinner han nästan passera restaurangen innan han ser det gula m:et och med ett ryck vänder om och går in. När han senare ätit upp sin gröna måltid och går därifrån verkar han tveka ett ögonblick om åt vilket håll han ska gå. När han kommer ut genom dörren tar han först ett steg åt vänster innan han tittar sig om, vänder och går åt höger istället. Inte så konstigt kanske. Han har ju faktiskt bara varit i staden, och för den delen landet, i ett par veckor. Även professionella idrottsmän kan ha svårt att hitta på nya platser. Men man tycker kanske att basketföreningen borde ta bättre hand om sina investeringar och hjälper dem komma in i sin nya tillvaro.
Eller åtminstone tipsa om att det finns bättre restauranger än McDonald's."
PUSS!
/Alexander Zickler
Fotnoter about hard facts
McDonald's - Hommage à A Prince in New York.
Kritvita Nike-sneakers - Hommage à Jerry Seinfeld.
Professionell - *Puuuh* Nääääe.. Hur ska jag förklara? Man äe professionell va å sånt.., som Zlatan Ibrahimovic brukar säga.
Alexander Zickler - Har redan figurerat som tysk byline tidigare, men det må faktiskt vara hänt. Läraren som jag mailade övningen till heter nämlige Andreas Stickler. Men jag upptäckte, för sent, att jag i sidhuvudet på dokumentet kallade honom "Andres Zickler". Jag hoppas att han ser mellan fingrarna med det.
